Kvalitativ forskning om diabetes

Igår utkom CLL:s nyhetsbrev, och i brevet fanns bland annat en artikel om min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. CLL, eller Centret för livslångt lärande vid Åbo Akademi, är den arbetsplats jag är tjänstledig från som utbildningsplanerare, men jag är fortfarande redaktör för nyhetsbrevet och när resten av nyhetsrådet tyckte att det skulle vara spännande att ha med en artikel om min forskning ville jag gärna bidra för att ge en inblick i vad jag sysslar med.

Här är ett utdrag ur artikeln:

Som folklorist har jag alltid haft en förkärlek för berättelser, och när jag fick möjlighet att kombinera mitt stigande intresse för upplevelsen av att leva med diabetes typ 1 och personliga erfarenhetsberättelser blev valet av avhandlingsämne lätt. Det visade sig också att ganska lite forskning om diabetes typ 1 har gjorts ur det här perspektivet. Mycket diabetesforskning utförs med kvantitativa metoder, vilket innebär en strävan efter evidens och att härleda och pröva materialets generella giltighet.

Intervjuavtal

Min forskning är kvalitativ, med det primära målet att skapa förståelse för sjukdomen i fråga och upplevelsen av den. Inom kulturvetenskaperna används både kvantitativa och kvalitativa metoder, men de kvalitativa är vanligare. Den kvalitativa metodens fördelar är bland annat att den ger utrymme för den enskilda individens röst i dagens samhälle, där mätbarhet överlag prioriteras högt.

Här hittas hela artikeln: ”Berättelser ger ökad förståelse för upplevelser av sjukdom”.

Den uppmärksamme ser att det står i artikeln att jag är tjänstledig för doktorandstudier 2017-2019, och så är det faktiskt. För inte så länge sen fick jag veta att jag har blivit beviljad stipendier för ytterligare ett år. I samma veva fick jag också möjlighet att vara tjänstledig ännu ett år från CLL. 2018 kommer med andra ord också att gå i forskningens tecken på heltid. Hurra!

Annonser

En tidig julklapp

Paket

Visst är det roligt att få paket! Som insulinpumpsbehandlad typ 1-diabetiker får jag en stor kartong fullpackad med saker ungefär var tredje månad.

Julklapp

Innehållet består av tillbehör till insulinpumpen och annat vårdmaterial, så som teststickor att mäta blodsockret med. Kanske inte vad jag önskar mig i julklapp allra mest, men i väntan på att min högsta önskan ska gå i uppfyllelse (ett botemedel, tusen tack!) är det inte fy skam.

”Den tredje kommer också att få diabetes”

Som jag tidigare har nämnt har jag gjort en analys av diagnosberättelserna, som utgör en (liten) del av mitt material till min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1.

Jag har hittills skrivit en vetenskaplig artikel om diagnosberättelserna, och den genomgår för närvarande en process för att förhoppningsvis bli utgiven under nästa år. Det här med att skriva vetenskapliga artiklar är ett långt förlopp, men det är spännande att göra det, även om det är arbetsamt och tar mycket tid. Jag skriver en monografiavhandling, men har hela tiden haft för avsikt att publicera vetenskapliga artiklar också.

20171211_143321.jpg

Det är spännande saker som kommer upp i diagnosberättelserna. Bland annat följande citat är hämtade från berättelserna om hur det gick till när några av intervjupersonerna fick diagnosen diabetes typ 1:

”Det är nog socker.”

”Jag tyckte att jag mådde bra igen.”

”Jag tyckte det var väldigt roligt i alla fall.”

”Den tredje kommer också att få diabetes.”

” Nog var man ju lite så där fundersam över att hur det skulle gå.”

I väntan på artikeln, således. Inom kort blir det lite mer om forskningen här på Att vara etta. Hoppas ni tycker det är lika spännande som jag gör!

Hälsningar i juletider

Jag tycker om att få gamla hederliga kort och brev, och tänker att andra kanske också gör det. Därför skickar jag fortfarande julkort till vänner och bekanta, både när och fjärran.

De kort som skickas från det här hushållet pryds också i år av varsitt klistermärke från Diabetesförbundet i Finland (i alla fall nästan alla, så långt lagret räckte). Det känns bra att stöda förbundet med en slant, samtidigt som jag gärna klistrar de fina märkena på julkorten.

Julkort

Nu gäller det bara att se till att julkorten kommer iväg till posten i det röda kuvertet senast 12.12!

Panik i kubik

Kanyl

Panik! Där ligger kanylenensam på lakanet i sängen. Den, som borde vara fast på min kropp!

Nu har det hänt mig också, för första gången sen jag fick min insulinpump. Att vakna med en kanyl bredvid sig i sängen är ingenting jag kan rekommendera. Gissa om hjärtat slår några extra slag när man inser att insulinet som borde ha pumpats in i kroppen istället har tickat på rakt ut i sängen. Det handlar inte om många droppar, men de där dropparna är skillnaden mellan liv och död för mig, så det är väl inte så underligt om man får hjärtat i halsgropen när man upptäcker en sån sak.

Kanyl böjd

Till all lycka hade jag min sensor, så jag var nog inte så länge utan insulin. Sensorn larmade om att blodsockret var på väg uppåt så jag märkte det redan vid 9, och kunde åtgärda problemet. Det var bara att skjuta in en ny kanyl, dosera insulin och vänta på att blodsockret skulle sjunka. Tacka vet jag sensorn! Den är ovärderlig på så många sätt, och nu har jag ytterligare en sak att lägga till listan.

Blodsockerblues

Det blev en kort men kärnfull tripp till Sverige den här gången. Lika roligt som det var att åka bort, var det att komma hem igen (trots att snön som föll när jag åkte håller på att regna bort just nu). 

Jag rörde mig bara på Söder den här gången, och passade på att besöka Mahalo, som verkar vara ett riktigt inneställe just nu. Efter att ha testat deras Luaua bowl kan jag definitivt säga att jag förstår varför – så gott! 

Ett smakprov på deras raw snickerskaka och cheesecake med hallon blev det också, dagen till ära. Bakverken är enbart sötade med agavesirap och innehåller varken mjöl eller vitt socker. Perfekt! 


Tyvärr hjälpte det mig inte blodsockermässigt den här gången. Jag hade jättesvängigt blodsocker hela dagen – än var det upp och än var det ner. Det är så svårt att dosera insulin när man inte vet hur mycket kolhydrater maten innehåller (även om den är ”nyttig”) och att gå stora delar av dagen gör det inte lättare. Nej, det var blodsockerblues dagen lång för min del. 

Jag blir lätt nedstämd av såna här blodsockerkurvor (och jag mår ju inte speciellt bra av dem heller) men jag jobbar på att inte låta en kurva styra mitt psykiska mående. Det var en härlig dag och jag gjorde mitt bästa i blodsockerkampen – mer kan jag inte begära. 

Självständighetsdagen i Stockholm

Tro det eller ej, men när Finland firar 100 år som självständig nation befinner jag mig i Stockholm. Så opatriotiskt! Men för mig är det någonting av det finaste med att leva i ett fritt land som Finland, att man har friheten att komma och gå som man vill. Och trots att jag ibland är negativ till diabetesvården är vården i Finland ändå bra mycket bättre än på många andra håll i världen, det får man inte glömma.

Finland100år

Jag övervägde både en och två gånger om jag verkligen skulle lämna landet en sådan här högtidsdag. Så blev det i alla fall, men jag är inte tomhänt gällande fosterländska produkter. Till Stockholm exporteras bland annat Pargas pepparkakor i mängder (hela två förpackningar har jag i bagaget). En Mumin-sparbössa ska också få ett nytt hem hos en liten finlandssvensk i den kungliga huvudstaden. Finlandssvenskare än Mumin blir det väl knappast?

Finland100

Själv äter jag varken pumpernickel eller pepparkakor numera, eftersom det inte känns värt det för mig i min blodsockerkamp. Det finns annat som är blodsockervänligare och lika gott, tycker jag.

Idag får jag istället blicka mot Globen, som ska lysa blåvit till Finlands ära, och vara tacksam över att jag bor i ett land där jag har möjlighet att resa och leva livet som jag vill, trots min diabetes typ 1. Grattis Finland 100 år!