Koppla av

Den senaste tiden har jag haft en massa program. Det är såklart roligt, men mitt blodsocker visar tydligt när jag borde koppla av lite mellan varven. Bra på sätt och vis, så får jag en indikator på när det är dags att varva ner. Om jag lyssnar eller inte är en helt annan sak…

Virka

Ett av de roligaste sätten jag kopplar av genom är handarbete. Helst virkning eller stickning, men symaskinen används också då och då. Nu har jag inte handarbetat på jättelänge, så det ser illa ut med handgjorda julklappar av mig i år. Mitt blodsocker skulle nog gilla att jag tog en stressfri kväll med ett handarbete att knåpa med, och så får det kanske bli någon höstkväll framöver.

Hur kopplar du av? Påverkar det ditt blodsocker om du är stressad och försöker varva ner?

Annonser

Matcha latte

Det är länge – allt för länge sen jag har tipsat om något blodsockervänligt här på Att vara etta. I Lund lagade jag inte så mycket mat och definitivt inte några nya rätter, och här hemma har jag inte heller hunnit fokusera på den biten sen jag återvände.

Nu skulle det väl vara på sin plats att jag tipsar om något blodsockervänligt igen, men se det kommer jag inte att göra. Däremot kan jag berätta om något nytt jag har druckit: matcha latte! Det lär vara det nya alla hälsomedvetna innepersoner dricker i LA och Stockholm, så jag kunde ju inte vara sämre än att testa jag heller när jag var i Helsingfors sist. (Haha!)

20171013_170301.jpg

Och tja. Vad ska man säga? Nyttigt är det måhända, men speciellt gott tyckte jag då inte att det var. Man kanske vänjer sig vid smaken, men den första koppen var inte riktigt my cup of tea, om vi säger så. Dessutom innehåller en kopp matcha latte fler kolhydrater än en cappuccino, så blodsockermässigt är matcha latten inte speciellt vänlig.

Däremot märkte jag att Espresso House (där jag testade den gröna drycken) har näringsinnehållet i sina produkter utsatt på webben och det är ju något jag som typ 1-diabetiker har efterlyst länge. Det blev så mycket enklare att dosera insulin när jag visste att min kopp matcha latte vägde 203 gram och innehöll 6,8 gram kolhydrater per hundra gram. Man tackar!

Trailpass med Team Nordic Trail

Efter mitt halvmaraton har jag känt mig lite oinspirerad till att springa. Nöta asfalt har i och för sig aldrig riktigt lockat mig (eller mina benhinnor), så när jag fick höra att Team Nordic Trail Finland håller på att starta upp en löpargrupp i min hemstad Pargas bokade jag genast in passet i kalendern. Löpning är en konditionsträningsform som är jättebra för mitt blodsocker och jag vill verkligen inte sluta springa, men för att inte bli uttråkad känner jag att jag måste ta in nya moment i min löpträning.

Merrell

Traillöpning är kort och gott löpning i terräng ute i naturen, och sådan finns det gott om direkt utanför knuten där jag bor. Sattmarksleden ett stenkast bort lär till exempel vara många traillöpares favorit här i trakten, fick jag höra på Pröva på-passet idag. Träningspasset var verkligen inspirerande, och intresset var stort trots ösregn. Titta in på evenemanget på Facebook för att se bilder och filmer från träningen. Vi hade jättekul!

Merrell Allout Terra Trail

Team Nordic Trail Finland finns i Jakobstad och Vasa och nu är alltså Pargas den tredje orten att starta upp en grupp i. Jätteroligt att det är just här! Tränarna ordnar ytterligare ett Pröva på-pass, någon gång i november, och efter dagens pass kan jag bara konstatera att det verkligen lönar sig att komma med. Träningen är anpassad så alla kan delta oavsett tidigare erfarenheter. Själv fick jag en nytändning i löpningen och nu kan jag knappt vänta tills jag får snöra på mig mina nya Merrell-skor igen och ta en runda i skogen här hemma.

Seminarium i Helsingfors

Om det är någon som tycker att det är dödstrist att jag skriver om avhandlingsarbetet och min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 så får ni säga till! När jag började blogga hade jag ingen aning om att jag idag skulle arbeta med sjukdomsberättelser om diabetes typ 1, men jag tycker att ämnet passar in ganska bra på en blogg om diabetes (även om jag från början enbart hade för avsikt att blogga utifrån mina egna erfarenheter och mitt eget liv med sjukdomen).

VR

Idag tar jag i alla fall tåget till Helsingfors, där jag ska delta i ett kulturvetenskapligt seminarium i dagarna två. Jätteintressant, tycker jag! Seminarier öppnar alltid upp mina ögon för det jag själv jobbar med, och bidrar till nya perspektiv och vad jag tror blir ett bättre slutresultat.

Som en tickande bomb

Det jag personligen har svårast för psykiskt med min diabetes nuförtiden är oron inför framtiden. Ju äldre jag har blivit, desto räddare har jag också blivit för vad framtiden ska föra med sig i form av komplikationer och eventuella följdsjukdomar.

Som yngre trodde man ju att man var näst intill odödlig, men nu finns tankarna på komplikationer ständigt med mig i bakhuvudet. Eftersom jag snart har 25-årsjubileum med min diabetes typ 1 innebär det att jag har varit med på den tiden då vården inte var tillnärmelsevis så bra som den är idag. Risken för följdsjukdomar är betydligt mindre med dagens vård, men den som likt mig har dragits med den kroniska följeslagaren sedan början av 90-talet (eller ännu längre) löper följaktligen en större risk för att drabbas av allehanda elände än de barn som insjuknar idag. (Till all lycka, får man väl ändå säga – vilken tur att det har blivit lite bättre!)

Skeppsklocka

Jag går inte och väntar på att klockan ska klämta för mig, men jag vet att risken finns att den gör det tidigare för mig än för icke-diabetiker

Ibland känner jag mig som en tickande bomb, och det är väl delvis därför anspänningen är så stor inför varje läkarbesök. Tänk om de upptäcker att njurarna inte fungerar som de ska? Tänk om ögonbottnen har tagit ännu mer skada än sist? Det psykiska är ibland nästan lika tungt som det fysiska när det gäller diabetes typ 1, tycker jag nu, vid 34 års ålder och med snart 25 diabetesår på nacken.

Har ni andra som har haft diabetes typ 1 länge liknande tankar?

Acklimatisera sig igen

Att det skulle ta ett tag för mitt blodsocker att acklimatisera sig i Sverige hade jag räknat med, men att det samma skulle gälla när jag kom hem igen var mer otippat.

Blodsockerkurva

Jag har haft hoppigare blodsockervärden än vanligt sen jag återvände från Lund. Basaldosen har jag ställt tillbaka som den var före jag åkte, men det ser nästan ut som om jag skulle behöva justera den lite igen.

Man har inte brist på fritidssysselsättningar när man har diabetes typ 1 – det är då ett som är säkert. Alltid finns det något att analysera och justera, för att öka chanserna att få bra blodsockerkurvor.

Kaarinan syysmaraton 2017

Det var med en viss tvekan jag ställde upp i Kaarinan syysmaraton i år. Men halvmaratonsträckan skulle springas, det hade jag bestämt sedan länge, och eftersom jag varken var sjuk eller döende (bara mer än lovligt trött och sliten) tänkte jag inte backa ur.

Kaarinan syysmaraton

Jag hade en känsla av att det skulle gå åt skogen, och min vana otrogen hade jag faktiskt inte ens plan B, C och D – knappt ens A – för att hantera blodsockret i bakfickan. Det får gå som det går, tänkte jag. Mycket olikt mig, men inte desto mindre sant.

Kaarinan syysmaraton 2017

Klart att jag hade någon form av plan ändå. Den innefattade en basalminskning och intag av snabba kolhydrater ungefär var trettionde minut, men ingenting kändes hugget i sten. Möjligen för att det ändå känns som om jag börjar få lite rutin på löpning och lopp – gällande den biten kände jag mig faktiskt mycket säkrare än när jag sprang halvmaraton sist.

Kaarinan syysmaraton Maria

Och hör och häpna! Jag inledde loppet med en oväntat stark kropp, som orkade det första varvet (drygt 10 kilometer) mycket snabbare och med en mycket bättre känsla än jag hade förväntat mig. Det första varvet kändes inte ens jobbigt.

Kaarinan syysmaraton Maria Johansson

Vid 13 kilometer började jag bli lite lätt illamående, men det kan ha berott på att jag vid det laget hade tryckt i mig två energigel – hej sockerchock! Efter 16 kilometer började det kännas tungt, men ändå genomförbart. Jag saktade ner lite, men kunde öka igen den sista kilometern in i mål.

Kaarinan syysmaraton 7.10.2017

När jag hade korsat mållinjen trodde jag visserligen att jag skulle svimma, det svartnade för ögonen och jag fick sitta ner ett bra tag innan jag kände mig i form igen, men blodsockret skötte sig. Under hela loppet låg det omkring 10 (jag vet, lite högt, men det är tillräckligt bra för mig under långlopp, har jag bestämt). Att det steg till 14 efteråt berodde nog mer på ärtsoppan jag sörplade i mig för att återfå krafterna än på något annat…

Jag ogillar ju att prata om tider här på Att vara etta, eftersom det inte ska få vara huvudsaken för mig med min löpning. Jag blev ändå positivt överraskad när min sluttid bara skilde sig med 24 sekunder från den tid jag sprang samma lopp på 2015. Med tanke på omständigheterna var det mycket bättre än jag hade vågat drömma om, och det bästa av allt var att känslan under loppet var om inte fantastisk så ändå otroligt bra. Min diabetes kändes inte ens som någon käpp i hjulet den här gången, och det om något är väl fantastiskt.