Glad midsommar

Så stundar midsommarhelgen – redan. Var det verkligen ett år sedan jag skrev inlägget om midsommar och alkoholintag vid typ 1-diabetes? Japp, uppenbarligen!

Det samma gäller förstås i år, med diabetes och alkohol alltså. Det är ett personligt val huruvida man som typ 1:a väljer att dricka alkohol. Ingenting är omöjligt, men man ska veta vad man gör, som med så mycket annat när det gäller diabetes typ 1.

Midsommar

Nu tänker jag logga ut från bloggen över midsommarhelgen, och efter det går jag in i sommartakt på Att vara etta. De senaste åren har jag haft långa semestrar på sommaren, och det har jag inte i år, så jag tänker prioritera att vara ute och njuta av sommaren på mina korta lediga stunder. Ett eller annat inlägg i veckan kommer jag nog att leverera ändå, men det får bli när andan faller på.

Titta in då och då eller följ Att vara etta så du inte missar något! Jag har ju bland annat Möviken runt framför mig, och en lopp- och blodsockerrapport därifrån kommer definitivt att dyka upp, samt lite annat smått och gott som jag har i bakfickan i blogginläggsväg.

Men nu: Glad midsommar till er alla där ute! Fira lugnt!

Melonpizza till midsommar

Vattenmelonpizza

Vid det här laget har kanske de flesta planerat sin midsommarmeny redan, men om någon vill ha ett tips på en fräsch efterrätt kommer jag med ett sådant här:

Melonpizza!

Jag gjorde en igår, för att testa, och den blev riktigt bra. Något av det bästa med den är att den är så enkel att göra (och god att äta, förstås).

Melonpizza

Man tar en melon, skär en stor rund skiva där melonen är som bredast, och delar den i lagom stora pizzabitar. Därefter kan man ösa på med bär och frukt och annat gott. Jag hade lite turkisk yoghurt underst, och sedan blåbär, jordgubbar, kiwi, granatäpple, kakaonibs och kokosflarn på. Ja, och så några blommor som ätbar dekoration också. Här är det bara fantasin som sätter gränser!

Melonpizzan

Jag skulle säga att melonpizzan faktiskt till och med är snäppet vassare än melontårtan, som jag tipsade om ifjol. Melon är lite trixigt för mitt blodsocker, men bra mycket bättre än mycket annat i efterrättsväg. Med lite insulin en stund före jag äter har jag goda chanser att få till en stabil blodsockerkurva – och det är ju det jag eftersträvar i den ständiga blodsockerkampen.

Putsa med olivolja vid byte av kanyl

När jag var till läkaren senast kollades min hud för att se om den har reagerat på pumpkanylerna. Man kan tydligen få både blåmärken och hårda hudpartier av infusionssetet, men hittills har jag varit lyckligt förskonad från allt sånt. Diabetessköterskan sa att man inte kunde tro att jag har haft pump i över tre år när man ser min hud, så det är väl ett gott betyg.

Jag antar att jag har ett ganska gott läkkött, fast min hud lätt börjar klia och speciellt så här sommartid ibland håller på att reta gallfeber på mig då sensortejpen kliar så infernaliskt när jag tränar och svettas i värmen. (Det är inte meningen att man ska ha på en Dexcom-sensor mer än en vecka – nej, men vad gör man?)

Olivolja

Ett litet tips jag har när jag tar bort mina kanyler är i alla fall att torka bort limresterna med ekologisk olivolja. Det fungerar utmärkt för mig när det gäller kanylerna, men för att få bort kinesiotejpet och Dexcom-limmet måste jag använda Remove-pads. Padsen försöker jag annars att inte använda i onödan, för de är extremt starka. Om man behöver få bort målfärg är de liksom ypperliga för det ändamålet också…

Allt är naturligtvis individuellt och olivolja för hudvård är visst lite omtvistat, men själv använder jag gärna naturprodukter, och testar mig fram. På min hud är det uppenbarligen toppen med olivolja, men det måste vara en ekologisk sådan.

Jag ska flytta till Lund!

Värsta kvällstidningsrubriken på det här inlägget, fast då borde det väl vara ännu mer tårdrypande. ”Maria lämnar hemstaden i tårar, söker lyckan i Lund”. Nåja, jag ska väl inte lämna Pargas i tårar, och inte heller är jag ute efter att finna lyckan i Lund, men ja: Jag ska flytta till Lund. När jag kom hem därifrån sist skrev jag att jag hade på känn att det inte var sista gången jag var där, och det berodde på att jag redan då visste att jag skulle återvända.

Riktigt så dramatiskt som det kanske låter är det ändå inte. Tidsmässigt är det nämligen bara en månad jag ska stanna, så alla som redan känner att de skulle sakna mig hemma i Finland kan andas ut. Och till dem som suckar över att inte slippa se mitt tryne för en längre period än så kan jag bara beklaga. I’ll be back!

Saken är nämligen den, att jag har blivit inbjuden som gästforskare till Lunds universitet. Där sysslar de bland annat med medicinsk humaniora, vilket är högst intressant och relevant för min egen forskning. När jag fick erbjudandet om att komma till etnologerna i Lund och få vistas i deras forskningsmiljö kunde jag bara inte tacka nej, och på den vägen är det. Jag tror och hoppas att min egen forskning, om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1, kommer att dra stor nytta av det här utbytet.

Åboland

Jag åker i september, så ännu har jag gott om tid att njuta av den åboländska sommaren. Nu är den bästa tiden på året att bo här. Men Lund i september kommer att bli bra. Mer än bra. Jag ser verkligen fram emot det!

Tips mig gärna om vad man kan göra i Lund och Skåne! Vad får jag inte missa? Var ska man äta, var ska man springa (ja, för löparskorna ska givetvis med!) och vart ska man åka om man har en ledig helg? Berätta för mig! 

Styrketräning i 6 månader

Diabetestatuering

Nu är det 6 månader sedan jag började styrketräna på gym. Jag har konsekvent kört samma program som jag fick av min PT när jag började, med två pass i veckan (utöver min övriga träning). Vissa av passen har jag modifierat lite och bytt ut en del övningar i, men i stort har jag hållit mig till upplägget.

Vad kan jag säga om styrketräning i kombination med diabetes typ 1 efter den här erfarenheten, då? Jag skulle säga att det är mycket lättare än konditionsträning – för mig, allt är individuellt när det gäller den här sjukdomen. Styrketräning kan till och med höja mitt blodsocker istället för att sänka det, och det kan ju vara lite meckigt i sig, men överlag är ett pass med marklyft, knäböj, bänkpress och liknande i gymmet bra mycket lättare för mig – blodsockermässigt – än en 10 kilometers löprunda.

Ved

Kroppsmässigt upplever jag att jag har fått bättre stabilitet, styrka och hållning, vilket var en del av vad jag ville uppnå med min gymträning. Styrketräningen har inte bättrat på flåset direkt, snarare har jag fått lite mer barlast (i form av muskler då – vill jag åtminstone tro, haha) så även om jag har blivit betydligt starkare under de här månaderna har jag inte blivit snabbare – logiskt nog kanske, eftersom jag inte har sprungit lika mycket.

I vilket fall som helst är jag jättenöjd med beslutet att börja styrketräna. Min kropp känns mycket fastare, mer hållbar och tåligare på alla sätt. Jag gillar fortfarande att springa mest, men för att kunna göra det måste jag ha en stark kropp. Att den orkar med ett ”pass” hemma på vedbacken är ju också ett stort plus…

Vedhuggning

Hur är det med er andra typ 1-diabetiker som tränar, vilka är era erfarenheter av styrketräning versus konditionsträning?

Som en ny människa med insulinpump

Nu är min splitternya pump ikopplad, och mitt inre leende är bredare än någonsin. Det påstod min pappa när han såg mig häromdagen, åtminstone.

Du blev som en ny människa när du fick din första insulinpump, minns du det? frågade han mig.

Och visst minns jag, även om det är över tre år sedan nu, och även om jag är så van vid att ha en högre energinivå och må så mycket bättre nuförtiden att jag nästan tar det för givet. Men bara nästan. Har man en gång upplevt den skillnad jag upplevde, då glömmer man det aldrig.

Animasvibes

Tänk att de här små grejerna kan göra så stor skillnad för en typ 1-diabetikers mående. Helt fantastiskt, egentligen. De är inga mirakelmaskiner, och alla vill inte ha dem, men för vissa är de helt oumbärliga. Min insulinpump gav mig ett helt nytt liv, hur klyschigt det än låter.

Sista chansen: Vill du berätta om din diabetes?

Igår berättade jag lite om hur långt jag har kommit med intervjuerna till min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1.

Enligt min forskningsplan ska jag göra 20 intervjuer, vilket betyder att jag har utrymme för en intervju till i mitt material. Här kommer med andra ord sista chansen:

Känner du för att berätta om din diabetes typ 1 och bidra till forskningen? Kontakta mig på attvaraetta@gmail.com så berättar jag mer! Bland annat här och här har jag skrivit lite mer om intervjuerna. Kanske känner du inte igen dig i det jag skriver om mina egna erfarenheter av diabetes typ 1 här på Att vara etta – bra! Vi har alla olika erfarenheter och jag vill gärna få olika perspektiv på sjukdomen.

Zooma

Hör av dig om du är intresserad av att vara med om en intervju. Intervjun bör kunna genomföras på svenska i Finland och du bör ha diagnosen diabetes typ 1, men annars kan du vara vem som helst och ha vilka sjukdomserfarenheter som helst, det finns inget ”rätt eller fel” när det handlar om personliga erfarenhetsberättelser.