Det inre leendet

IMGP7351 - kopia

En 60 centimeter lång plastslang, en tunn nål och en pump, som kontinuerligt skickar ut en liten dos insulin, in i min kropp. Det var vad som behövdes för att mitt inre leende skulle spricka upp. Leendet, som egentligen inte ens var ett leende – det var ett skratt, ett bubblande skratt, som letade sig vidare någonstans djupt inifrån mig, in i varje kroppsdel och ut över mina läppar och min mun. Det var ett skratt som jag inte kunde hålla tillbaka om jag så hade blivit tvingad till det. Det var en naturkraft, en energi, och den var bottenlös.

Och det var en alldeles, alldeles underbar känsla.

Det var känslan när jag fick min insulinpump i april 2014, nästan 22 år efter att jag hade fått diagnosen diabetes typ 1. Eller som min pappa sade när han såg mig första gången efter att jag hade fått pumpen:

– ”Vi har fått tillbaka vår gamla Maria”.

Det var den Maria som långsamt försvunnit sedan oktober 1992, den Maria som hade ett leende på läpparna och den kroppsliga säkerheten som är så självklar för den som inte dagligen behöver vara rädd för att gå över den snäva blodsockergränsen, in i döden. Den Maria kom tillbaka i samma stund pumpen kopplades i och CGM:en startades i april 2014.

Och jag hoppas hon aldrig försvinner mer.

IMGP7339 - kopia

Shopping på Söder

IMGP7543 - kopia

Jag är en second hand-typ, som gillar filosofin bakom återbruk och återanvändning. Därför strosar jag gärna omkring på Söder när jag är i Stockholm. Jag har gjort många fynd på olika lopptorg där, och så också den här gången. Vad säger ni, skulle ni vilja se mina shoppingfynd från resan?

Min diabetesrelaterade shopping bestod av kvarg, pudding, proteinbröd och Dextrosol. Lindahls kvarg hittar man i vissa affärer här hemma också, men nötchokladsmak har jag inte stött på hittills, och den är naturligtvis den godaste. Som diabetiker har jag stoppat i mig mängder med glukostabletter genom åren, och därför är det roligt med nya smaker att variera med. Glukostabletter är det bästa sättet för mig att få upp blodsockret snabbt.

IMGP7535 - kopia

Både jag och mitt blodsocker gillar bröd med sparsamt med kolhydrater. Proteinprodukter har ju blivit väldigt populära nu, men jag är inte ute efter proteinet i sig. Low carb däremot, det gillas! Sen undrar jag i och för sig hur nyttigt det verkligen är med ett bröd som har bäst före-datum flera månader framåt i tiden, men man kan inte få allt, antar jag.

IMGP7545 - kopia

God morgon, Stockholm!

IMGP7492 - kopia

Ibland är det skönt att komma hemifrån, om än bara för ett litet tag. Stockholm är ju alltid lika vackert, så när jag har möjlighet styr jag gärna kosan dit, och det var just vad jag gjorde i slutet av den här veckan.

Mitt blodsocker påverkas alltid av resor. Dels är det förmodligen den lilla spänningen (resfebern!) som inverkar, och dels att jag inte kan följa samma rutiner som hemma. Blodsockret gillar bäst när jag gör samma saker dag ut och dag in, men det gör inte jag själv, så ibland får vi kompromissa så båda blir nöjda. (Här inser jag att jag skriver om mitt blodsocker som en person, men ibland känns det faktiskt så; som om blodsockret var en baby som man hela tiden måste sköta om och ta hänsyn till).

IMGP7502 - kopia

Hoppla! Sa blodsockret, och stack iväg på en tur till högre höjder. Den här gången vet jag ungefär vad det berodde på, och det känns alltid lugnare än om det sticker iväg utan att jag kan se någon orsak till det. Som tur var kom det ner ganska snabbt igen, och stannade snällt kvar på lagom nivåer efter det. Man får vara glad för det lilla.

När jag är i Sverige brukar jag passa på att proviantera sådant jag inte får tag på i Finland. Vad jag köpte den här gången får ni se i ett senare inlägg.

Vatten och bröd

IMGP7364 - kopia

”Vatten och bröd är livets död, därför äter jag frukt”. Det var en ramsa som jag och mina vänner kom på att jag skulle använda som svar då någon frågade varför jag åt frukt efter alla måltider när jag hade insjuknat i diabetes typ 1 i lågstadiet. På den tiden (1992) skulle man alltid äta frukt till efterrätt om man hade diabetes, och det gjorde jag. Till varje måltid, alltid.

Nuförtiden äter jag inte frukt riktigt lika ofta eftersom mitt blodsocker mår bättre av en liberal lågkolhydratskost. Det här innebär också att jag helst inte äter bröd, om det inte är bröd med lågt kolhydratsinnehåll. Ett jättegott och blodsockervänligt alternativ för mig är Porokylän leipomos rostbröd, med bara 3,3 gram kolhydrater per skiva. Det fungerar bra också om morgnarna, då mitt blodsocker annars har en tendens att skjuta i höjden kraftigt oberoende av vad jag äter, på grund av gryningseffekten.

IMGP7362 - kopia

 

Syns inte, finns inte

Varför i hela friden väljer någon att börja blogga om en sjukdom? Om diabetes?! Så tänkte jag också länge, tills jag insåg att väldigt många inte har en aning om vad diabetes typ 1 är. För handen på hjärtat, hur mycket vet du om diabetes typ 1 egentligen? De flesta har någon koppling till sjukdomen, men det handlar ofta om en äldre släkting, som tar några tabletter och kanske håller in på utbudet vid kaffebordet. (Newsflash: dessa personer har diabetes typ 2!) I enstaka fall kan någon berätta om sin mormors moster som har amputerat benet eller blivit blind, men det är ungefär så långt mångas kunskaper om diabetes typ 1 sträcker sig.

Det är inte ett dugg konstigt. Snarare tvärtom. Bara omkring 7% av alla diabetiker i världen har typ 1-diabetes. Trots att Finland, och därefter Sverige, har flest typ 1:or i världen utgör de ändå en marginell del av alla som har diabetes. Därför är det inte ett dugg konstigt om du inte vet så mycket om typ 1-diabetes. Och det är därför jag valde att börja blogga om diabetes. Trots att jag kunde ha bloggat om handarbete, DIY, hundträning, inredning, träning eller yoga och meditation. Och egentligen mycket hellre hade gjort det. Jag kommer att göra det. Också. För diabetes typ 1 är en sjukdom som följer en hela tiden, i allt man gör. Allt påverkas av den, och allt påverkar den. Den är inte mitt liv, men den är en stor del av det.

IMGP3340

I många år har jag dolt min sjukdom. Den syns ju inte, alltså finns den inte – för andra. Lätt att dölja, lätt att inte göra så stor grej av. Det är både bra och dåligt. Ibland är det skönt att inte vara ”Maria, diabetikern” i alla sammanhang. Men ibland önskar jag nästan att det syntes utanpå att jag har en kronisk sjukdom. Att det syntes att någonting inuti mig är sönder, att allt inte fungerar som det ska. Att min kropp är sjuk. För att det skulle vara så mycket lättare om diabetes typ 1 var synlig, om alla kunde se och veta vad sjukdomen egentligen innebär.

Och det är därför jag valde att börja blogga om diabetes typ 1.

 

Glukostabletter som första hjälp

IMGP7322 - kopia

Jag går ingenstans utan glukostabletter. Eller okej, det är inte riktigt sant. Ibland väljer jag att ta med mig någonting annat än just glukostabletter, men jag går ingenstans utan att ta med mig någonting ätbart som höjer blodsockret.  Det är min första hjälp om mitt blodsocker sjunker för lågt, en livräddare helt enkelt.

IMGP7324 - kopia

På jobbet har jag en sån här smart nyckelring, som rymmer fyra glukostabletter. Om jag ska på ett möte inom arbetsplatsen och inte vill dra med mig hela min väska är det behändigt att ha glukostabletterna i nyckelknippan. Smidigare kan det knappast bli.