Det inre leendet

IMGP7351 - kopia

En 60 centimeter lång plastslang, en tunn nål och en pump, som kontinuerligt skickar ut en liten dos insulin, in i min kropp. Det var vad som behövdes för att mitt inre leende skulle spricka upp. Leendet, som egentligen inte ens var ett leende – det var ett skratt, ett bubblande skratt, som letade sig vidare någonstans djupt inifrån mig, in i varje kroppsdel och ut över mina läppar och min mun. Det var ett skratt som jag inte kunde hålla tillbaka om jag så hade blivit tvingad till det. Det var en naturkraft, en energi, och den var bottenlös.

Och det var en alldeles, alldeles underbar känsla.

Det var känslan när jag fick min insulinpump i april 2014, nästan 22 år efter att jag hade fått diagnosen diabetes typ 1. Eller som min pappa sade när han såg mig första gången efter att jag hade fått pumpen:

– ”Vi har fått tillbaka vår gamla Maria”.

Det var den Maria som långsamt försvunnit sedan oktober 1992, den Maria som hade ett leende på läpparna och den kroppsliga säkerheten som är så självklar för den som inte dagligen behöver vara rädd för att gå över den snäva blodsockergränsen, in i döden. Den Maria kom tillbaka i samma stund pumpen kopplades i och CGM:en startades i april 2014.

Och jag hoppas hon aldrig försvinner mer.

IMGP7339 - kopia

Annonser

5 reaktioner på ”Det inre leendet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s