Sista passet för i år

IMGP8517 - kopia

Då kör vi! Sista passet för i år! Med glukostabletter och pumpen med insulin har jag med mig vad jag behöver för att klara ett kort löppass. Nästan. Plus sensorn på armen, som skickar blodsockervärdena till pumpen var femte minut. Blodsockermätaren klarar jag mig utan på ett kort pass då jag har CGM:en.

Ett riktigt gott och stabilt nytt år till er alla!

Sagan, som väntar på sitt lyckliga slut

Sagan

”Det var en gång en liten, liten flicka. Den lilla, lilla flickan bodde i ett litet, litet hus med sin mamma, sin pappa och sin lillebror. Hon var så glad och frimodig och hon dansade, klättrade i träd och levde sitt liv utan ett bekymmer i världen, precis som livet ska vara för små, små flickor.

Tills en dag, då den stora, stygga Sjukdomen kom. Den stora, stygga Sjukdomen uttalade en förbannelse över den lilla, lilla flickans bukspottskörtel, och hon började må dåligt. Hennes föräldrar tog henne till sjukhuset, och hon fick medicin, men den stora, stygga Sjukdomens förbannelse gick inte att bryta.

– När får jag sluta ta sprutorna? grät den lilla, lilla flickan.

– Inom 10 år har vi ett botemedel, sa forskarna.

– Inom 10 år har vi ett botemedel, sa läkarna.

– Inom 10 år har vi ett botemedel, sa den lilla, lilla flickans föräldrar.

– Inom 10 år är du frisk. Då behöver du inte ta sprutorna längre, sa de. Den lilla, lilla flickans pappa blev så glad när han hörde detta, att han bryggde maskrosvin i källaren i det lilla, lilla huset.

– När du blir frisk, Misan – ja, för den lilla, lilla flickan kallades Misan av sin far – när du blir frisk, då ska vi dricka det här vinet tillsammans och fira att du inte behöver ta några sprutor längre.

10 år gick. Den lilla, lilla flickan lekte och busade, men hon var inte lika glad och frimodig som tidigare. Förbannelsen som den stora, stygga sjukdomen hade uttalat över hennes bukspottskörtel vilade över hennes liv som en stor skugga, den fanns överallt och hon kom inte undan den. Förbannelsen kunde inte brytas, botemedlet hade inte hittats.

– När får jag sluta ta sprutorna? frågade den lilla, lilla flickan.

– Inom 10 år har vi ett botemedel, sa forskarna.

– Inom 10 år har vi ett botemedel, sa läkarna.

– Inom 10 år har vi ett botemedel, sa den lilla, lilla flickans föräldrar.

10 år till gick. Därefter ytterligare 3. Fortfarande inget botemedel. I källaren i det lilla, lilla huset stod flaskan med maskrosvin, allt dammigare och smutsigare, fortfarande väntande på den dag, då den lilla, lilla flickan och hennes pappa skulle korka upp den och fira att förbannelsen brutits och att den lilla, lilla flickan kunde sluta ta sina sprutor och bara vara frisk och glad igen.”

Den lilla, lilla flickan väntar fortfarande på botemedlet. På det lyckliga slutet. Inte bara för sin egen del, utan för alla andra små, små flickors och pojkars del. Hon väntar på att förbannelsen som den stora, stygga Sjukdomen uttalat över så många små, små barns bukspottskörtlar ska brytas. På att deras föräldrar en dag ska kunna svara ”Nu!” när de gråtande frågar:

– När får jag sluta ta sprutorna?

Hypoglykemi

Det är dags att vi talar om det. De allra flesta typ 1-diabetikers största fasa. Hypoglykemi, lågt blodsocker. Nu menar jag alltså riktigt, riktigt lågt blodsocker. Så lågt blodsocker att det riskerar att ta livet av oss. Den risken finns, och den är reell. Det är en del av vår verklighet, att hela tiden veta att gränsen till ett farligt lågt blodsocker kan ligga bortom en för stor insulindos. Den kan ligga bortom ett motionspass, bortom en magsjuka, bortom en missad måltid. Bland mycket annat. 2-4% av alla dödsfall bland typ 1-diabetiker tros bero på hypoglykemi, enligt en av mina läkare. Unga, i övrigt friska personer med diabetes typ 1, kan dö av hypoglykemi.

Jag har haft några riktigt allvarliga hypoglykemier under mina 23 år med diabetes. Insulinkänningar av lågt blodsocker har jag nästan dagligen, men jag känner som tur var av dem ganska bra ännu. Med åren avtar förmågan att känna av låga blodsockervärden för många typ 1-diabetiker, och känsligheten kan också variera från situation till situation. Ibland kan jag känna att blodsockret sjunker redan vid 6-8, medan jag ibland kan ha omkring 3 i blodsocker utan att märka det. Jag har haft så låga värden att mätaren visat LOW (under 2). Det är riktigt, riktigt lågt. En frisk person har vanligen aldrig blodsockervärden under 3. Risken för medvetslöshet och insulinchock är mycket stor vid ett blodsocker under 2. Jag har alltid klarat mig själv, d.v.s inte behövt utomstående hjälp för att häva en hypoglykemi, men vid lågt blodsocker fungerar hjärnan inte som den ska och avståndet till den farliga gränsen är nära.

image

Vad ska man då göra om man påträffar en diabetiker med lågt blodsocker? Aldrig, aldrig ge en insulinspruta. Insulin sänker blodsockret. Injicerar man insulin vid ett redan allvarligt lågt blodsockervärde dör diabetikern. Om du inte vet något annat om diabetes typ 1, kom åtminstone ihåg det. Att aldrig, aldrig ge insulin till en diabetiker med lågt blodsocker. Om diabetikern är vid medvetande kan man ge någonting sött, t.ex. socker eller honung eller godis eller läsk med socker i. Om personen är medvetslös ska man ringa efter en ambulans och invänta ytterligare instruktioner från sjukvårdspersonalen.

Det här är ingen rolig läsning, men typ 1-diabetes är heller ingen rolig sjukdom. Det är dags att vi talar om det.

Semester

IMGP8189 - kopia

Det skulle vara så skönt att kunna ta semester någongång. Att kunna stiga upp när man vill, äta när man vill, träna när man vill, göra vad man vill när man vill, utan att behöva fundera på blodsockret. Men det fungerar inte så. Inte när man har diabetes typ 1. För det mesta känns det okej för mig, jag har lärt mig leva med det, men ibland skulle det vara så skönt att få ledigt, bara ett litet, litet tag. När alla julklappar är öppnade för länge sen, maten är uppäten och de slappa mellandagarna tar vid, då skulle det vara så skönt att kunna släppa alla måsten och bara ta det lugnt. Men inte här. Här ska blodsocker mätas, sensorer kalibreras, infusionsset bytas och, inte minst, blodsockerkampen utkämpas. Varje dag. Tjugofyra timmar om dygnet. Ingen semester. Aldrig. Någonsin.

Stresskänslig

IMGP8465 - kopia

Mitt blodsocker är oerhört känsligt för stress. Om jag har det stressigt på jobbet eller i mitt övriga liv lägger sig mitt blodsocker automatiskt på en högre nivå och är närmast omöjligt att få ner, vad jag än gör. Jag kan meditera, yoga, träna, men nada. Om stressen finns där i bakgrunden kan jag så dansa can-can och dricka vatten ur ett glas baklänges samtidigt som jag skanderar Fänrik Ståls sägner (typ) utan att det inverkar det minsta på blodsockret.

IMGP8481 - kopia

Just nu är jag långledig, och blodsockret är mycket lättare att hantera. En lite jobbig sak är dock att jag nästan alltid får sänka insulindoserna när jag är ledig, och det är väldigt krångligt att veta hur mycket jag ska sänka just den här gången. Insulinkänsligheten ökar när stressnivån sänks, men hur mycket vet jag aldrig riktigt.

Men visst är det fascinerande? Hur allt i kroppen påverkas av sånt som pågår utanför, i livet.

Tacksamhet

IMGP8614 - kopia

Just nu: tacksamhet över att ha fått spendera en julafton med de närmaste. Tacksamhet över ett julbord fyllt med mat, omtanke och kärlek. Omtanken: en morotslåda utan ris och tillsatt socker, dito kålrotslåda och inlagda sillar utan socker*. Det är kärlek det. Och det är jag så tacksam över.

IMGP8619 - kopia

* Här måste jag väl påpeka att jag inte är allergisk mot socker, om det är någon som tror det. Jag kan äta socker, och jag missköter mig inte om jag gör det, men för mig personligen blir blodsockret mycket lättare att hålla stabilt om jag äter så lite socker och snabba kolhydrater (t.ex. vitt ris) som möjligt, så därför gör jag gärna det. Dock åt jag en portion risgrynsgröt (utan socker, men tillagad på vitt ris och mjölk) till frukost. Blodsockret sköt i höjden (trots att jag naturligtvis doserade insulin till) men kom sedan ner ganska snällt igen. Det är jag också tacksam över.

IMGP8621 - kopia