Motionera med diabetes

Nu är det dags! Snart kör motionsprojektet jag talade om tidigare igång! Som ni säkert har märkt vid det här laget tycker jag om att träna, och det viktigaste tycker jag är att träningen ska vara rolig. Det kan (ska!) vara tungt ibland, man kan ha blodsmak i munnen och svetten rinnande längs hela kroppen, men träning ska inte kännas som något man hatar att göra. Då är man på fel spår, tycker jag. Jag är ju tjejen som hade som mål att springa mitt första halvmaraton med ett leende på läpparna, och det säger kanske en del om min syn på träning och motion. Det ska vara kul!

Motionera

Jag, efter ett drypande svettigt Brahelopp (9,1 km) våren 2015. Svettigt, men kul!

Diabetesföreningen i Åboland har i år tagit fasta på att motion är roligt, och erbjuder en möjlighet för dig som är diabetiker i arbetsför ålder, eller förälder till barn med diabetes, att träna tillsammans med målet att springa Naisten Kuntovitonen i Åbo 21.5.2016. Jag kommer att dra träningarna och jag är supertaggad, liksom hela planeringsgruppen! Vi kommer att träffas och träna tillsammans varannan vecka, och däremellan får du ett schema med pass som du får genomföra på egen hand. Vi kommer också att ha en sluten grupp på Facebook där vi kan diskutera diabetes och träning när vi inte ses.

Tycker du inte att träning är kul? Prova någon ny motionsform! Alla måste inte gilla alla träningsformer och du kanske inte tycker om att springa, men alla kan hitta något de gillar, det är min fasta övertygelse. Känns det ändå jobbigt? Då är mitt bästa råd: fake it until you make it. När du har vant dig kan du till och med börja längta efter att pressa kroppen och känna hur endorfinerna rumlar runt. Testa!

Och, om du bor i trakten, kom och motionera med diabetes med mig och (förhoppningsvis!) många andra diabetiker och föräldrar till barn med diabetes! Mer information och anmälningsanvisningar hittar du bland annat här.

Hoppas vi ses!

Annonser

12 reaktioner på ”Motionera med diabetes

  1. Hej Maria!
    Jag har läst några av Dina bloggar. Du skriver bra! Jag ser också att Du klarat av att hålla formem. Jag har varit diabetiker sedan jag var tio månader gammal. Idag tar jag två typer av insulin tillsammans 5 – 8 gånger om dagen, testar mitt blodsocker mellan tre och åtta gånger om dagen, och jag har fått känna på en del av komplikationerna.

    Jag har bloggat en del på http://www.diabit.se/bloggar/blogger/listings/slitmans men min målsättning har varit att försöka få diabetiker att våga lära sig/ta reda på mer om vad man egentligen kan göra om man bar vet hur. Jag har levt med mottot ”Låt inte Din diabetes bli något hinder”. Du skriver en hel del om saker som nog de allra flesta av oss som har Typ – 1 behöver göra, men jag tycker det skulle vara kul om Du skrev ännu mer om de saker Du tycker är roligt, men som nog inte alla vågar – och ev. hur Du löser de problem som uppstår i samband med det – om sådana uppstår (- som t.ex. detta blogginlägget).

    När jag började skolan var man inte ens säker på att jag borde vara med på gymnastiken. Sedan har jag tränat i hela mitt liv. I motsats till vad kännare vanligen rekommenderar, så kör jag maximalt (upp till maxpuls) vid varje pass, dels kondition och dels styrka/smidighet. Det har vid åtminstone två tillfällen varit så att vissa etablerade komplikationer har gått tillbaka. Enda skälet till det som min läkare kunde tänka sig, var att jag tränat upp till maxpuls två till tre gånger i veckan (när jag varit hemma). Det verkar idag som om vetenskapen så smått börjar luta åt att skillnaden blir större om man tränar max (A) jämfört med om man går 40 minuter i rask takt varje dag (B) än vad skillnaden blir mellan B jämfört med om man inte rör sig alls (C) (A – B > B – C). Det finns inga vetenskapliga belägg för detta, men det är ju inte så konstigt eftersom det är näst intill omöjligt att hitta en undersökningsgrupp som innehåller tillräckligt många som har haft diabetes typ 1 väldigt länge och som tränar enl. A.

    Allt Gott!
    Stefan

    Gilla

    1. Hej Stefan! Tack för din långa kommentar, vad trevligt att du har hittat hit och att du tog dig tid att kommentera! Det låter som om ditt långa diabetesperspektiv har lett dig på samma vägar som mitt, mot att ingenting är omöjligt. Härligt att höra! Jag tar till mig ditt förslag om att skriva mer om sådant som är lite mer utmanande, men som jag ändå gör med min diabetes. Det mesta går, det är bara mer eller mindre jobbigt att utföra, tänker jag.

      Spännande det du skriver om maxpuls och komplikationer. Även jag har drabbats av komplikationer, men i ganska lindrig grad. Jag håller tummarna för att det fortsätter så för oss båda. Det skulle förresten vara väldigt intressant att ingå i en undersökningsgrupp som tränar enligt A i ditt exempel ovan. Jag skulle gärna ställa upp!

      Lycka till med träningen och blodsockret!

      Gilla

      1. Hej Maria!
        Det tog en liten tid innan jag hittade tillbaka till Ditt svar. Jag var bl.a. ”utsocknes” ett par veckor. Då bryr jag mig sällan om att hålla mig uppdaterad om allt som händer hemmaomkring.
        Tack för Dina rader! Det gläder mig mer än Du anar att det finns fler som insett att man måste lära sig sin sjukdom, våga utmana elementen en smula och sedan satsa för fullt!
        Mer eller mindre jobbigt att utföra, men också en del planering inför somliga aktiviteter. I en del mera dramatiska planer skadar det inte att dessutom ha viss beredskap för oväntade händelser.
        Även om vi/vetenskapen vet väldigt mycket om hur diabetes kan hanteras och ger goda råd baserat på dessa kunskaper, så är det fortfarande mycket vi inte vet. Det här med motion till maxpuls tror jag fortfarande att man avstår att rekommendera till personer över 35 – 40 om dessa personer inte tränat hårt hela sitt liv fram till dess. Jag har en annan erfarenhet som jag också gärna delar med mig av. Även denna ifrågasatt och ännu inte undersökt på ett vetenskapligt invändningsfritt sätt. Jag skulle inte bli förvånad om sådana undersökningar så småningom både genomförs och ger ett entydigt resultat och nya rekommendationer. Det handlar om kosten.
        Det pratas allt mer om kostens betydelse. Här i Blekinge där jag bor är den första rekommendationen att äta enligt tallriksmodellen. Men de som vill prova LCHF och varianter därav är välkomna att försöka.
        Jag hade pump i över 15 år. I början av 2000-talet fick jag allt svårare att hålla mitt blsr i schack. Jag pumpade i allt mer insulin, men till sist svarade kroppen inte alls. Jag vände mig förstås till sjukhuset. Nummer ett var att testa om pumpen fungerade. Den skickades först till Stockholm och efter undersökning där vidare till Schweiz.
        Under tiden var jag hänvisad till insulinpennor (Lantus o Novorapid). Jag hade dittills i all väsentligt ätit enligt tallriksmodellen. Jag följde de rutiner jag haft fram till dess, men det gick inte alls längre. Mitt blsr svängde så att jag knappt kunde gå hemifrån. Jag hade troligen gått under om jag då fortsatt med tallriksmodellen. Jag bestämde mig då för att laborera med dieten. Efter någon tid visade det sig att jag fick hygglig koll på blsr om jag åt mycket kött och fett och snålade på kolhydraterna, d. v. s. just som LCHF-varianterna idag rekommenderar. Då började jag få fason på mitt blsr. Ungefär samtidigt hade en framsynt läkare här i Karlshamn (Jörgen Vesti-Nielsen) påbörjat en undersökning med frivilliga deltagare, både med Typ 1 och Typ 2. En utbildning med en träff i veckan under ? 4 – 5 veckor. Innan vi började togs data på vikt, blodtryck och daglig insulinmängd, prover på HbA1C och blodfetter. Efter tre månader gjorde man om samma datainsamling. Alla* hade minskat sitt insulinbehov, flera till ungefär hälften och några hade kunnat sluta med insulinbehandling (Typ 2 naturl.vis). Alla* hade gått ner i vikt. De flesta c:a 10%, somliga mer. Alla* hade betydligt bättre HbA1c och betydligt bättre blodfetter. De allra flesta hade fått ner blodtrycket antingen avsevärt eller till en bra nivå.
        Eftersom undersökningen var utförd på frivilliga deltagare och man inte hade någon referensgrupp (att jämföra med) så slog resultaten inte igenom. Man bedriver sedan en tid tillbaka en undersökning administrerad från Stockholm där man också har en referensgrupp. Men innan resultatet av denna mera vetenskapligt kontrollerade undersökning är färdig och resultatet publicerat, så är det fortfarande många, troligen en majoritet av diabetesläkarna som förordar tallriksmodellen.
        Jag har en ”olyckssyster” – om man nu kan kalla oss för ”olyckssystrar” och ”olycksbröder”, för vi leds ju in på en livsstil som är betydligt mer hälsosam än den livsstil som flertalet människor i västvärlden lever efter idag. Denna olyckssyster hade det nog om möjligt ännu jobbigare än jag. Hon kom på samma sak som jag och lever idag som ”hälsan själv”. Men hon har helt och hållet tagit bort kolhydraterna ur sin kost.
        *Jag var ett undantag, sannolikt därför att jag hade kommit på principen redan före kursen, och i och med kursen tillförde något mer protein än vad jag gjort tidigare. Jag fick dock chansen att finslipa metoden åtskilligt.
        Allt gott
        Stefan

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s