Cara Collections diabetesarmband

IMGP0071 - kopia

Förra veckan fick jag reda på att Cara Collection hade rabatt på diabetesarmband. Cara drivs av Sofia Bergqvist, som själv har diabetes typ 1 sedan snart 20 år tillbaka. Vid köp av diabetesarmband går 30-50 kronor till forskningen av diabetes – vilket underbart initiativ! Så här skriver Sofia på Caras webbsida:

Cara står för mer än att vara en snygg accessoar genom att bidra till forskningen kring diabetes. Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat då en nära vän gick bort för några år sedan i diabetes och genom att jag själv har haft sjukdomen i snart 20 år. Jag vill nu bidra med någonting, så vid försäljning av ”Diabetesarmband för forskningen” i webbshopen går mellan 30-50 kr till forskningen av diabetes and andra välgörande ändamål för oss diabetiker. Detta kan på sikt hjälpa utvecklingen av deras arbete framåt.

Jag har tidigare beställt ett armband från Cara Collection, och med rabatten som jag hittade kände jag att jag ville slå till igen. Jag lade in min beställning, och två dagar senare anlände ett paket i min brevlåda, från Göteborg hit till lilla Pargas i Finland. Det kallar jag god service!

IMGP0074 - kopia

I paketet låg en supersöt ask, inpackad i en påse med ett hjärta på…

IMGP0085 - kopia…och inuti asken låg mitt armband, ett läderarmband med texten ”Diabetic” på. Så fint (men lite svårt att fånga på bild)!

IMGP0090 - kopia

Jag har en svaghet för armband, och det här läderarmbandet motsvarade verkligen mina höga förväntningar. Nu skulle jag bara vilja ha ännu fler, det finns ju så många fina! Detta eller detta skulle gärna få flytta in till mig…Cara har också en hel massa annat än diabetesarmband, så det kan löna sig att titta in i webshopen!

Rabattkoden på diabetessmycken, och på alla andra smycken i sortimentet, är ”50”, och då får man hela 50% rabatt just nu. Ett supererbjudande, tycker jag! Det låter säkert nästan som om jag är sponsrad när jag skriver det här, men så är inte fallet. Ibland vill jag bara lyfta upp produkter och initiativ jag personligen tycker är värda att stöda. Om jag skulle bli sponsrad på något sätt i framtiden kommer det att framgå tydligt här på bloggen.

Magsjuketipset

För ett tag sedan skrev jag om magsjuka. Om hur svårt det kan vara att som typ 1-diabetiker få i sig tillräckligt med vätska och näring, för att kunna ta tillräckligt mycket insulin och undvika ketoacidos.

Efter det fick jag ett tips, som jag absolut tänker testa nästa gång jag får magsjuka: ananas på burk! Sött (höjer blodsockret, vilket kan vara bra i vissa situationer!) och mycket vätska – precis vad som behövs vid magsjuka, med andra ord.

IMGP0019 - kopia

Jag hoppas ju givetvis att jag inte får magsjuka på ett bra tag, men om jag får det har jag laddat upp med ananas. Konserverna kan gott ligga i skåpet och vänta på sämre tider.

Det kliar!

Imorse gav min sensor upp, 3 veckor och 4 dagar gammal. Leukoplast-tejpen runt den var ungefär lika gammal, och mot slutet av varje sensor-session har jag börjat märka att min hud är allt mer irriterad och kliar allt mer.

Jag behöver ha extra tejp runt för att få sensorn att hållas på plats, och jag putsar så gott det går med Remove-pads och smörjer med olika krämer, vanligen Bepanthen. Det blir ju ändå inte helt rent överallt där under, och jag vet att jag förmodligen borde byta sensor oftare – men det kan jag inte för då måste jag vara utan sensor, eftersom jag bara får en per månad, och det vill jag inte. Ett dilemma.

IMGP7369 - kopia

Har ni några tips? Hur gör ni andra som har sensorer?

Memma-experimentet

När jag åt memma för några dagar sedan fick jag stå ut med en blodsockerhöjning som hette duga: den höll i sig flera timmar, trots att jag doserade mycket mer insulin än jag borde behöva.

Memma är en förrädisk jäkel för mitt blodsocker, men skam den som ger sig! Eftersom jag såg att blodsockerhöjningen var ganska jämn senast, fick jag för mig att memma borde vara utmärkt som laddning före ett långpass löpning. Sagt och gjort, jag åt en måltid och en rejäl portion memma till efterrätt, och när blodsockerhöjningen satte i stack jag ut på ett långpass.

Och titta, vilken fin kurva jag fick under passet! Ja, vad bra, det här fungerade ju! Ha. Ha. Ha. Nej du, sa Herr Mellitus, och lät mig få äta upp mina glada utrop med besked.


Först en höjning, sedan en till och därefter ett störtras ner till ett värde på 2, i sådan fart att sensorn tappade kontakten under raset. (Den första toppen på morgonen kom sig av att pumpnålen träffade ett blodkärl och blödde så mycket att insulinet inte kom in. Kul, det också. Inte!)

”Dosera insulin efter vad du äter”-principen är förvisso bra, men den fungerar inte på alla maträtter, och inte på alla diabetiker. Jag vet varför jag vanligen äter blodsockervänligt, om man säger så. Jösses, vilken pärs!

Memma – Maria, 1 – 0. Tur att det är ett helt år till nästa påsk…

Ett avslappnat förhållande till mat?

Jag önskar så att jag hade det; ett avslappnat förhållande till mat. Att jag kunde äta och njuta av maten, utan att fundera på någonting annat än hur maten smakar.

Mitt förhållande till mat är nämligen allt annat än avslappnat. Det blir nog lätt så när man tvingas räkna kolhydrater och analysera allt man stoppar i sig. Att vara tvungen att alltid tänka ”Hur ska *stoppa in valfri maträtt* påverka mitt blodsocker?” gör en förvisso medveten om kosten på många plan, men kanske inte enbart på ett positivt sätt.

Jag önskar så att jag bara kunde äta *valfri maträtt* utan att behöva analysera sönder allt. Det blir extra tydligt under högtider, då mycket kretsar kring mat och ätande. Då avundas jag alla utan diabetes typ 1, som kan äta vad de vill utan att tänka så mycket på vad allt innehåller, och på hur det de stoppar i sig kommer att påverka deras mående.

IMGP8718 - kopia

En tallrik bönpasta med tonfisk, fetaost, sallad och ett ägg. Vad ser du? En smaklig måltid, eller kolhydrater, proteiner och fett, som ska anpassas till lämplig mängd insulin?

Jag kan göra det mesta och äta det mesta med min diabetes, men för att få en bra blodsockerbalans kräver allt eftertanke och analys. Jag är ganska bra på det efter 23 år med diabetes, men jag kommer aldrig ifrån det eviga planerandet och analyserandet. Och det kan vara tungt. Varför kan inte jag bara få äta *valfri maträtt* som alla andra, utan att analysera maten och situationen in i minsta beståndsdel? (Jaja, jag vet att ”alla andra” är en sanning med modifikation, men så känns det ibland.)

Ett avslappnat förhållande till mat får jag förmodligen aldrig. Inte förrän ett botemedel för diabetes typ 1 kommer.

Glad påsk!

IMGP0045 - kopia

Snart flyger små (och större) häxor till Blåkulla, om de inte redan har hittat fram! De som tittar förbi hos mig får inte godis med socker, utan…

IMGP0028 - kopia

…riktiga hönsägg! Nej, jag bara skojar. De får…

IMGP0036 - kopia

…ett alternativ utan tillsatt socker: fruktstänger och russin. Det här höjer blodsockret nästan lika mycket som vitt socker för en diabetiker, men jag tycker ändå att det känns som ett bättre alternativ att bjuda barn på.

Hur ska man då tänka om man har ett barn med diabetes? Tja, alla gör olika. När jag var liten var socker fullständigt uteslutet – inte en chans att jag skulle ha fått äta något med socker i. Nuförtiden är det inte så strikt, och alla föräldrar får avgöra hur de gör med sina diabetesbarn. På sätt och vis kan jag tycka att det är helt okej att man som barn med diabetes får några godisbitar (eller vad man nu tycker är gott) vid speciella tillfällen, bara man möter upp med insulin till. Alltid fungerar det inte, och alla diabetiker reagerar olika. Man måste väga fördelarna och nackdelarna mot varandra (och förstås kolla vad barnets läkare säger om saken).

Om jag skulle ha ett barn med (eller utan) diabetes typ 1 skulle jag i första hand försöka hitta alternativ till godis med socker. Ett påskägg med lite ätbart och så något annat: en liten bok eller leksak, tycker jag personligen är ett jättebra alternativ.

IMGP0046 - kopia

En liten leksaksfigur, en minibok, en fruktstång, tuggummi och en miniask russin. Det är vad mina närmaste små häxor ska få när de flyger in här.

Glad påsk, allihop!

Sockerfri memma

IMGP0095 - kopia

Memma, den traditionella finska påskefterrätten – är den påskbordets fasa eller höjdpunkt?

För mig är memma en höjdpunkt. Det är förmodligen någonting jag har vant mig vid eftersom jag är uppvuxen med memma på påsken. Liksom risgrynsgröt till jul vill jag helst inte vara utan memma till påsk, även om memman är en riktig blodsockerfiende för mig. Blodsockerhöjningen blir oberäknelig på grund av rågen, malten och de långsamma fibrena, och det är extremt svårt att veta när höjningen kommer, och hur långvarig den blir. Är det då värt det? Tja, kanske en gång per år. Jag resonerar som så, att om memman är min enda last under påskhelgen, så må det vara hänt. Jag skippar allt påskgodis och unnar mig ”riktig” mat istället. Och så memma, då.

IMGP0098 - kopia

Jag köper alltid memma utan tillsatt socker, men kolhydratsinnehållet är ändå 28 gram kolhydrater per 100 gram (att jämföra med sockrad memma, som har ca 30 gram kolhydrater per 100 gram). Kolhydratsmässigt är det alltså ungefär det samma om man äter memma utan tillsatt socker eller memma med socker och sirap i, men jag föredrar (som ni vet) produkter utan socker, om det finns.

IMGP0102 - kopia

Jag äter min memma med helfet grädde på. En delikatess, om ni frågar mig! (Andra skulle svara att det smakar bäver.) Vad tycker ni andra (som har smakat) om memma?