Att vara medveten

Medveten

Foto från i vintras

Länge gick jag omkring och, om inte dolde, så i alla fall smög lite grann med min diabetes. Det där sitter i. Jag har fortfarande lite svårt för att vara öppen med min diabetes, och jag är ständigt medveten om att jag bär en insulinpump och en sensor på kroppen. Diabeteshjälpmedel, som syns utåt (o, ve och fasa!).

Att mina diabetesgrejer syns är ett faktum som blir extra tydligt på sommaren, när jag går omkring i mer lättklädda plagg. Min sensor på armen blir med andra ord väldigt synlig så här års. Jag är hela tiden medveten om att jag har en sensor på armen, och jag kommer på mig själv med att fundera över vad andra tycker och tror när de ser den. Hittills har ingen kommenterat den, men jag märker att folk tittar ibland. Och vet ni:

Det är helt okej att titta på min sensor. Det är mer än okej, det är faktiskt nästan önskvärt. Det är också helt okej att fråga mig vad det är jag har på armen, om man vill. Att jag går omkring och undrar vad folk tycker och tror om min sensor, det är mitt problem. Att jag går omkring och är medveten om att jag har grunkor på kroppen som väldigt få andra har, det är mitt problem.

Jag har äntligen insett, att om vi ska bli av med de fördomar och förutfattade meningar kring diabetes typ 1 som finns, måste jag själv släppa mina fördomar och förutfattade meningar om vad folk ska tycka och tro om att jag har sjukdomen. Jag har insett, att jag måste våga vara öppen och bidra med vad jag kan, för att öka kunskapen om diabetes typ 1 i samhället.

För om inte jag som typ 1-diabetiker kan göra det, vem ska då göra det?

 

Annonser

6 reaktioner på ”Att vara medveten

  1. Fram med alla apparater bara. 🙂 Då får vi igång en diskussion och vi kan ge medmänniskorna mera kunskap om typ 1 diabetes. Alla som kommenterar är ju mest bara intresserade och nyfikna. Jag tar fram min pump i butikskön, mest bara för att väcka uppmärksamhet. Vem vet, kanske killen bakom mig också har en insulinpump, Kanske han också vågar ta fram den bland folk sedan. 🙂

    Liked by 1 person

  2. När vår son fick sin diabetes så fick vi föräldrar reda på efter 4 månader att mattanten i skolbespisningen redan från dag 1 i skolan hade förbjudit sonen att ta sitt insulin i matsalen. Hon tyckte att han kunde ta det på toaletten eller i klassrummet innan han kom till ”hennes” matsal.
    Det skulle minsann ingen behöva se på eller behöva skrämmas av, sa hon… Att vi kämpade för att han överhuvudtaget skulle komma ihåg det eller förstå hur mycket han skulle behöva ta, det bekom inte henne ett dugg. Likaså frågade vi henne om hon tyckte det var ok att han skulle behöva skämmas för sin diabetes, att känna att han behövde dölja det. Det var en strid, vill jag lova, så ledsna och förbannade vi var.
    Din blogg är fantastiskt bra!

    Gilla

    1. Åh, vad ledsen jag blir när jag läser om vad ni och er son har fått gå igenom! Ledsen, och arg. Undrar om den mattanten fattade vad hon gjorde, att hon faktiskt i allra högsta grad bidrog till att få ett barn att känna att diabetes är något man ska dölja. För att inte tala om hur svårt det kan vara för ett barn att komma ihåg att ta sitt insulin om det inte görs direkt i samband med måltid, eller som du skriver, förstå hur mycket insulin man ska ta om man inte har kolhydraterna framför sig på tallriken. Nej hu, nu blev jag riktigt förbannad jag med! Andra har ändå ett val, de kan välja att titta bort, men det kan inte vi med diabetes typ 1, vi har inget val, vi kan aldrig titta bort…

      Hoppas det löste sig till det bästa för er till slut ändå! Och tack snälla för de vänliga orden om min blogg, jag blir så glad!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s