Mitt stora projekt

Jag har haft en hel del diabetesrelaterade projekt på gång under hösten och våren. De flesta av dem har redan förverkligats, ett efter ett efter ett, men det största har jag ännu framför mig. Det projektet är mitt alldeles egna, och det kommer att uppta mycket av min tid ett bra tag framöver.

IMGP9932

I en mycket hemlig anteckningsbok (visst är den välkamouflerad i form av en ungdomsbok!) har jag planerat och fört anteckningar inför projektet, och nu kan jag snart äntligen gå ut med vad jag har smidit för planer. Planer, som har godkänts på flera nivåer, för att slutligen landa hos mig. För att så småningom kunna förverkligas.

IMGP9937 - kopia

Är ni nyfikna? Jag älskar att bygga upp förväntningar, men hatar att själv vara den som inte vet vad som pågår. Om vi säger så här: imorgon avslöjar jag vad mitt stora projekt handlar om, så behöver ni inte gå omkring och undra och fundera så mycket. (För det gör ni förstås, förstår jag. Haha.)

IMGP9934

Annonser

7 reaktioner på ”Mitt stora projekt

  1. Hej igen Maria!
    Så härligt att läsa att Du varit med på blodomloppet! Jag är lite idrottsfreak så jag kan inte låta bli att undra hur lång tid Du tog på Dig – Du behöver inte svara om Du inte tycker det är roligt. Jag har också sprungit några mil-lopp. Du sköter Ditt blodsocker så fint att Du nog närmast skulle bli mörkrädd om jag berättade om mina lopp – särskilt ett av dem. Det är ju fantastiskt hur fina hjälpmedel vi har tillgång till idag. Det ,måste stimulera ännu fler att göra vad Du just gjort!
    Även om jag håller koll på hur lång tid jag tar på mig, så tycker jag ändå att mitt bästa mil-lopp var en Änglamil. Under denna mil la jag märket till 33 (olika) fågelarter. – Sådant kan man ju sysselsätta sig med när man tycker att själva springandet blir lite trälgit.

    Jag såg Din bild på en chokladkaka, oh läste Dina funderingar. När jag cyklade ner från Riksgränsen (gränsen mot Norge på vägen från Abisko till Narvik) ner till Ystad, så blev det en del experimenterande med insulin och mat. Efter klättring uppför Höga Kusten var ämnesomsättningen hög, och därmed näringsbehovet stort. Efter ett par klara känningar köpte jag en 500 grams mjölkchoklad, åt hela på en gång (det tog nog inte mer än ett par minuter att glufas i sig hela) och fortsatte sedan. Efter någon timma var mitt blodsocker helt normalt, och efter två timmar var det fortfarande normalt. Det var normalt hela den dagen och natten därefter. Sådant får man kanske inte berätta på en diabetes-site. Men dels är det så länge sedan nu att om det hade varit ett brott, så hade det varit preskriberat, och dels visar det att om man ”bara” anstränger sig tillräckligt så hinner man förbränna all energin som finns i chokladkakan utan att blodsockret stiger.

    Jag har just fått igång en blogg på https://www.blekingediabetes.wordpress.com . Den är just på väg ur startgroparna så den kanske inte är så snygg ? Jag har tjatat på Blekinge Diabetesförening att starta en blogg, för jag tror att utbyte av erfarenheter kan hjälpa, och som vanligt vänder folk sig hellre till någon de vet vem det är.

    Allt gott! (-Jag tänker inte på godis)
    Stefan

    Gilla

    1. Hej Stefan! Roligt att höra av dig igen! Jag sprang på 1:00:24, så det var verkligen inget snabbt lopp, men jag är inte jättesnabb i vanliga fall heller: min rekordtid på milen är 57 minuter. Det är ändå helt okej för mig, som är en helt vanlig motionär, även om det grämer mig lite att jag inte har kommit under 55 minuter. Men jag intalar mig att det är huvudsaken att jag springer överhuvudtaget!

      Du har så rätt i att hjälpmedlen gör jobbet så otroligt mycket lättare, även jag har haft sådana värden att de kunde få såväl läkare som allmänhet (och kanske till och med andra diabetiker) att baxna. Jag har med andra ord inte alltid haft så här fina värden och så här god koll, men jag tackar till stor del min pump och CGM för att jag idag mår så bra och kan ha en så bra blodsockerkontroll.

      Jo, det där med choklad och intag av näring under träning med diabetes är ju lite roligt eftersom premisserna blir så annorlunda när man anstränger sig hårt. Jag kan också äta otroligt mycket mer medan jag rör på mig, under långpass (upp till 20 km löpning) kan (måste!) jag äta nästan hur mycket som helst utan att blodsockret stiger nämnvärt.

      Vad trevligt med din blogg, jag ska titta in! Allt gott till dig med, roligt att du tittade in och kommenterade! Lycka till med framtida träningspass och lopp!

      Gilla

      1. Hej Maria!
        Vad kul att Du tittade in på min bloggsida! Det glädjer mig nog mer än vad Du anar.
        Spännande att höra Ditt resultat på Blodomloppet. Jag sprang mina mil obetydligt fortare, men det förväntas ju att män ska vara aningen snabbare än tjejer. Det verkar som om både Du och jag hamnar i kategorin ”Goda (- och glada) motionärer” om vi jämför oss med alla som motionslöper. Om vi däremot ser boss som ”Långvariga ettor” så står vi oss nog ganska gott.
        Jag tänker inte utmana Dig i vem som haft svängigaste blodsockervärden. Det skulle nog bli som de fem engelska komikerna med som John Clease, Roan Atkinson och tre till som sitter på en bänk klädda i smoking med vit jacka, svarta byxor och svart fluga, och försöker övertrumfa varandra i vem som haft den värsta barndomen och uppväxten.
        Ett tillfälle om tokiga värden berättar jag dock gärna för Dig, eftersom det hela var mycket speciellt och tämligen dramatiskt. Jag tror inte att Du nå´nsin kommer att hamna i samma situation. Men kanske kan det vara av värde att ha hört talas om det.
        Jag hade varit på fest. Vi hade ätit en bra och nyttig middag med förrätt och huvudrätt. Sedan hade vi dansat intensivt (rock´n roll o gitterbugg). Vid midnatt serverades morotskaka med vispgrädde (- inte särskilt motbjudande). Jag tyckte jag hade varit så aktiv att det skulle vara lämpligt äta en bit. När jag kom hem omkring halv tre och testade – i vanlig ordning – innan jag går till sängs visade mätaren 29,5 mmol/l. Jag brukar ta tre IE snabbverkande inför jarje måltid. Om jag har 16 – 20 mmol/l så har jag tagit 6 – 8 enheter snabbverkande. Om jag har 20 – 24 mmol/l så brukar jag ta ~ 8 IE. En gång då jag hade 27,5 tog jag 10. Varje gång det har hänt så har jag väckt mig och testat efter två timmar och sedan oftast efter fyra timmar också. Då har jag nästan alltid behövt ta ytterligare insulin (3 – 5 IE). Denna gång tog jag 12 IE direkt. Men eftersom det inte kändes som om jag hade 29,5 så väntade jag ½ timma och testade igen innan jag skulle lägga mig. Då var mitt bl.sr bara drygt 14. Ett dropp på 15 mmol/l på en halv timma talade för att det fanns något mätfel. Jag visste inte vilket. Ett sådant jättedropp på ½ timma måste ju vara livsfarligt. Jag tog tio sockerbitar, väntade en kvart och testade igen. Bl.sr-et hade då droppat till c:a 10,5. Jag tog ytterligare tio sockerbitar och väntade en kvart. Bl.sr-et hade då droppat till c:a 8,5. Jag tog då en skopa (- vet inte hur mycket) rent socker (strösocker, kanske 100, kanske 150 gram). Jag antecknade tidpunkt och mängden socker och varje uppmätt värde vid varje tillfälle. Om jag inte lyckades få stopp på bl.sr-droppet och ringde 112, så skulle personalen veta vad jag gjort, och när jag gjort det om de tog sig in i min bostad och fann mig medvetslös. Nästa bl.sr visade ungefär 5,5. Jag tog då ytterligare 25 sockerbitar och väntade en kvart. Då hade bl.sr-et vänt och var nu c:a 6,5. Jag väntade ytterligare en kvart och testade igen. Bl.sr-et visade då drygt 8. Jag lade mig och sov. När jag vaknade visade Bl.sr-mätaren lite över 14. Jag hade således lyckats häva den branta dykningen. Bl.sr-et blev senare under förmiddagen normalt. Den absolut mest sannolika förklaringen är att jag inte tvättat händerna ordentligt innan jag testade när jag kom hem från festen. Jag hade troligen lite socker kvar från morotskakan just där jag tog blod till testen.

        Gilla

      2. Oj, jösses vilken pärs det måste ha varit den gången du berättar om! Det låter som en situation som kunde ha blivit fullständigt livsfarlig. Som du anar har även jag liknande historier, men dem ska jag inte dra nu. Kanske någon annan gång! Tack för att du kommenterar och delar med dig, jag uppskattar det verkligen!

        Gilla

      3. Hej Maria!
        Tack för Dina rader. Jag räknar nog egentligen med att det var livsfarligt. ( – Det såg så ut i min diabetssköterskas blick när jag berättade för henne om händelsen) Hade jag inte lyckats häva den kraftiga dykningen utan gått i ”hypo-koma” så hade det handlat om hur mycket snabbverkande insulin jag haft kvar i kroppen, och om kroppen skulle hinna ta upp tillräckligt mycket socker i tid. – Jag vet inte hur kroppen gör i sådana lägen. Jag berättade inte om denna incident för att det var det mest dramatiska jag varit med om som ”etta”, utan för att det var en ganska annorlunda incident som orsakades av lite schabbel. Betydligt mer hotfulla uppfattar jag de gånger jag hamnat i hypo-koma ensam hemma, återfått medvetandet liggande på golvet i fosterställning med kroppens alla muskler sammandragna i kramp p.g.a. näringsbrist, och således inte kunnat röra någonting alls, men det följer mera det gängse förloppet vid ett hypo-koma. Det antar jag att Du också varit med om, även om det kanske inte gått så långt att Du hamnat i fosterställning och förlorat rörelseförmågan (?). (- och i de allra flesta fall klarar man sig)

        Liked by 1 person

      4. Hej igen Maria!
        Korrigering!
        Efter det att jag skickade mitt svar till Dig, funderade jag på hur mycket socker 100 – 150 gram är. Jag skrev visserligen att jag inte vet hur mycket socker jag hade i skopan och höftade till med 100 – 150 gram. Efter mitt svar till Dig gick jag ut i köket och hällde upp en skopa socker på köksvågen. Jag vet fortfarande inte hur mycket socker jag hade i skopan den morgonen, men någonstans mellan 30 och 50 gram verkar mera rimligt, men även det är ju en hiskelig massa socker.

        Gilla

  2. Hej igen Maria!

    Jag såg att Du fått många kommentarer och frågor på Diabetes och värme. Jag kan bidra med ytterligare något:
    När jag for söderut första gången hade jag med mig långtidsverkande insulin (Novo Lente) för ett års förbrukning. På genomresa genom ett land i östra Europa där man gärna ville visa sig kunnig i utländska språk placerade man under natten mitt insulin i en frysbox (- 36). – Inte så bra!
    Vid ett annat tillfälle i östra Afrika insisterade jag på att få gå med receptionisten (?) för att jag skulle se var hen placerade insulinet. Vederbörande lovade att hen skulle vara tillbaka innan vi åkte följande dag ungefär klockan o6, och ville inte att jag skulle gå med för att se var hen la insulinet (- och röran i huset). Följande morgon var det ingen där. Alltså två skäl att alltid personligen kolla var Ditt insulin placeras, om Du väljer att försöka ha det i kylskåp under natten.
    Numera när jag ska ut och röra på mig, brukar jag räkna ut hur mycket insulin som jag väntar mig skulle gå åt om jag var hemma. Under resorna brukar jag bara behöva c:a 70 % av vad jag förbrukar hemma. Jag tar med en extra penna för vardera insulinet, laddat med en ny ampull. Sedan tar jag lika mycket som jag räknar med att jag ska använda under resan i en ståltermos. Ampullerna rullar jag in i en liten plastpåse och stoppar i termosen. Där stoppar jag också ett par – tre isbitar, också de inrullade i plastpåsar, men innan jag gör det placerar jag termosen (öppen) i frysen. Genom att ha insulinet och isen i plastpåsar minskar jag risken för att det ska bli direktkontakt mellan någon isbit och en insulinampull. Jag tror inte att det skulle kunna få insulinet i direkt kontakt med isbiten att frysa, men jag är inte sugen på att testa. Jag stoppar reservutrustningen i resväskan och ordinarie utrustning plus termosen i min ryggsäck och lämnar den aldrig utom synhåll.
    Om Du känner att Du vill byta den smälta isen ( – för den smälter), så kan man alltid få hjälp med ny is om Du bor på något ställe där det finns frysbox. Om man talar om för personal att man behöver isen för att kyla sitt insulin (sin medicin) brukar personalen vara hjälpsam. Om Du inte berättar det, så kan personalen ibland vara en smula grinig.
    Jag har också med mig ett par plastflaskor (50 cl), för att ha vatten i. Dessa måste vara tomma när man går igenom säkerhetskontrollen, men flygpersonalen ombord hjälper Dig gärna att fylla dem innan Du ska landa. Det första jag gör sedan jag landat och tagit mig igenom pass- och tullkontroll är att jag ser till att få tag i en stor (- ofta 1½ liters) flaska med vatten. Jag börjar dricka i förebyggande syfte så snart jag kan:
    När jag växte upp fick jag lära mig att man inte skulle gnälla för småsaker som t.ex. att man var törstig eller trött. Min första riktiga läxa fick jag när jag var i Mellersta Östern och var ute varje dag från strax efter soluppgången till efter solnedgången med högsta dagstemperatur 30 – 38 grader (i skuggan) och inte drack mer än någon liter per dag. Åttonde dagen segnade jag ner p. g. a. uttorkning.
    Det tog kanske femton år till innan jag fick symptom på uttorkning ganska omgående – Det verkar bli besvärligare med åren.
    Jag var på Domuniukanska Republiken och Puerto Rico för några år sedan. Redan andra dagen hade jag bekymmer med blodsockret. Det låg över 15 mmol/l. Jag ökade dosen långtidsverkande insulin dag två med 20 %. Jag var t.o.m. ute och sprang på kvällar/nätter på Dom. Rep mellan en halv och en timma för att få ner blodsockret. Det minskade något till följande morgon men var på kvällen jättehögt igen (=> 18 – 23 mmol/l). Tredje dagen kändes det som om jag fått metallallergi. Det brände och kliade i händer och överarmar upp till och med armbågar, i fötter och ben upp till och med knäna så att jag knappt kunde hålla i min tubkikare. Jag höjde insulindosen med c:a 20% varje dag. Men det hjälpte inte. Inför sista dagen i Dom. Rep. var jag ganska desperat. Jag bestämde mig för att dubbla insulindosen. Om inte det hjälpte så skulle jag stanna kvar på Dom. Rep. och söka hjälp, ev. lägga in mig på sjukhuset i Santo Domingo (huvudstaden). Dessbättre blev sista dagen dräglig, så jag fortsatte resan.
    När jag kom hem hade jag kvar den förfärliga klådan och känslan av att det brann i ovan nämnda kroppsdelar. Jag tog genast kontakt med min husläkare som skrev ut tabletter mot klåda. När detta inte gjorde någon skillnad undrade vi om jag kunde ha råkat ut för någon tropisk sjukdom. Jag vände mig därför till infektionskliniken. När jag redovisade läget för infektionsläkaren gjorde han en snabb undersökning och kunde konstatera att det inte handlade om någon tropisk sjukdom. Han frågare sedan hur det hade gått med min diabetes under resan. Jag berättade. Han sa då att ”Där har Du skälet – vätskebrist gör att blodsockret stiger, och kan stiga dramatiskt. Dina symptom är en komplikation av för högt blodsocker … om Du kan hålla Ditt blodsocker på en normal nivå nu, så har Du en hygglig chans att detta försvinner inom ett par månader. Sedan dess är jag noga med ( – löjligt noga med) att alltid hålla vätskebalansen

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s