Att göra sitt bästa

Det har framkommit här på Att vara etta, mer eller mindre öppet, att jag har förhållandevis bra blodsockervärden nuförtiden. Så har det inte alltid varit.

Jag har alltid ”skött” min diabetes, d.v.s. tagit insulin som jag ska, men ändå har jag haft ett nästan dubbelt så högt HbA1c som jag har nu. Varför i all sin dar, undrar kanske ni chockat, du säger ju att du har skött dig? Jo, så här ligger det till:

Det räcker inte med att jag som typ 1-diabetiker tar mitt insulin. Jag måste analysera allt runt omkring för att ens ha en chans att få en stabil blodsockerkurva: vad jag har gjort före en insulindos, vad jag ska göra efter, vad mitt blodsocker ligger på just nu, om jag har en infektion i kroppen, var i menscykeln jag befinner mig etcetera. Etcetera, etcetera, etcetera.

Sen är det också så att jag förut inte hade de verktyg jag behövde för att uppnå en så optimal blodsockerbalans som möjligt. Det handlar inte enbart om min insulinpump och CGM – även om de spelar en mycket betydande roll i sammanhanget – utan också om att de råd jag har fått av sjukvården inte alltid har kunnat appliceras på mitt liv. Med tiden har jag lärt mig vad som fungerar på mig, och kunnat dra egna slutsatser. Teori och praktik går inte alltid hand i hand när det gäller diabetes typ 1, och även om det står i en bok att blodsockret borde bete sig på ett visst sätt när man gör en viss sak, är det inte säkert att just mitt blodsocker gör det.

Att jag gör mitt bästa som 32-åring är heller inte samma sak som att jag gjorde mitt bästa som t.ex. 15-åring. Mitt bästa i den åldern var med andra ord inte mitt bästa idag, men så måste det få vara. Jag gissar att mitt bästa om 5-10 år inte kommer att motsvara mitt bästa idag – allt beror på livssituation, tid, ork, övrigt mående.

Tonår

Mitt tonåriga jag gjorde sitt bästa i den livssituation jag befann mig i då. Det fanns mycket jag prioriterade högre än blodsockerkampen i tonåren, men så måste det få vara. Jag till höger på min älskade häst. Barbackaridning, barfota – det var livet för mig i tonåren. Härliga tider! 

Sen kan jag också tycka att det där med att alltid göra sitt bästa är komplicerat. Det bäddar på något sätt för att man ska braka rakt in i väggen, in i en utbrändhet eller kollaps. Kan inte lagom räcka? Good enough, liksom. Tja, kanske. Jag vet inte. För det psykiska välmåendet – förmodligen. För det fysiska – tveksamt. Mitt blodsocker kräver alltid att jag gör mitt bästa.

Annonser

2 reaktioner på ”Att göra sitt bästa

  1. Men oj! Du har skrivit ner mina tankar och känslor exakt, bortsett ifrån att jag är fyra år äldre och absolut inte gillar hästar så stämmer allt på pricken.

    Gilla

    1. Nej men, vad roligt att höra! Ja, eller speciellt roligt är det väl inte, men både skönt att höra att man inte är ensam om det här, och samtidigt förstås lite sorgligt att vi är flera som har samma erfarenheter!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s