Pargasloppet

På söndag har jag ett litet lopp inplanerat igen. Det är dags för Pargasloppet, ett 10,35 kilometers lopp som löps i min hemstad Pargas. Sträckan är relativt tung, tycker jag, med en del backar – men i väldigt vacker miljö. Ifjol filmades hela sträckan när loppet fyllde 50 år, så ta en titt själv, vetja!

Jag har inte tränat specifikt inför Pargasloppet, utan springer det mer som en kul grej. Om jag lyckas slå min fjolårstid skulle det förstås vara ett plus i kanten, men det är ingenting jag räknar med. Jag tror att jag ska springa i min Running for diabetes awareness-blus, men det beror förstås på vädret. Lite mer synlighet för diabetes i såna här sammanhang skadar ju aldrig!

Har jag några läsare som ska springa Pargasloppet? Idag är sista dagen att förhandsanmäla sig, men man kan givetvis också anmäla sig på plats på söndag. Kanske vi ses där!

Blodsockervänliga lunchtips?

Som jag har konstaterat tidigare är jag ingen kock. Jag gillar inte ens att laga mat speciellt mycket. Men äta bör man, annars dör man – det vet man ju. Lunchen är en riktigt svag punkt för mig: blir det inte sallad, så har det blivit soppa den senaste tiden. Ganska trist i längden.

imgp2004

Kanske just du har ett blodsockervänligt lunchtips att dela med dig av? Det får gärna vara gott och enkelt att laga också!

Gococo träningsstrumpor

Inlägget presenteras i samarbete med Gococo

I helgen sprang jag ett långpass exakt 21,1 km – för att riktigt känna in halvmaratonsträckan inför mitt lopp i oktober. Det är länge sen jag har sprungit så långa sträckor, och som typ 1-diabetiker är jag extra rädd om mina fötter, som lätt drabbas av skavsår och slitage vid långdistanspass. Därför är jag otroligt glad över att få samarbeta med Gococo, ett svenskt företag som tillverkar sport- och kompressionsstrumpor av högsta kvalitet, med fokus på såväl funktion och utseende som på etiska faktorer i samband med tillverkning och materialanvändning.

imgp2139-kopia

Den här gången sprang jag mitt långdistanspass med ett par Gococo Compression Superior-strumpor, och döm om min förvåning när jag faktiskt inte hade ett enda skavsår efter passet! Det har aldrig hänt förut! Compression Superior-strumporna har dessutom ett kraftigt stöd över vaden, precis som jag vill ha det.

imgp2043-kopia

Jag har testat kompressionsstrumpor förut, och gillar trycket som stabiliserar vadmuskeln och ökar cirkulationen vid aktivitet. Vanliga kompressionsstrumpor är också sköna vid cykling, skidning eller raskare promenader, tycker jag. Min gravida kompis, som fick ett par Gococo-kompressionsstrumpor av mig till födelsedagspresent en gång, berättade att de fungerar utmärkt som stödstrumpor för svullna fötter och ben också.

imgp2098-kopia

Gococo har en massa olika sport- och träningsstrumpor. Det finns en strumpa för varje träningstillfälle, kan man med fog säga.

imgp2110-kopia

Löparstrumpor med kort skaft är mitt förstahandsval på sommaren. De är snabbtorkande och förstärkta runt hälar och tår för att avlasta fotens mest utsatta punkter. Om man vill kan man kombinera med ett par sleeves, för att få kompressionseffekten.

imgp2107-kopia

Själv älskar jag att dra på mig ett par sleeves efter ett hårt löppass. Tillsammans med liniment på vaderna är det som balsam för mina ben.

imgp2137-kopia

Funktionen är givetvis viktigast när det gäller träningsstrumpor, tycker jag, men nog måste man ju erkänna att utseendet gör sitt till – strumporna är ju som karameller! Så roligt att matcha med färgglada träningskläder, och visst gör det att man längtar ut i spåret ännu mer när man har någonting fint att ta på sig!

imgp2124-kopia

Min suddiga lilla medhjälpare var också intresserad av Gococo-strumporna. Spännande dofter, tyckte Ebba, även om träningsstrumporna har en funktion som kapslar in odör utan kemikalier.

imgp2144

På söndag ska jag springa ett lopp på 10 km. Jag undrar vilka strumpor jag ska välja då? Just nu lutar det mot mina lila kompressionsstrumpor, vilket möjligen kan ha att göra med att min favoritfärg är lila. Oavsett vilka strumpor jag väljer är jag säker på att de fyller sin funktion under loppet!

imgp2120-kopia

#gococo #gococomoment #gococo_sportswear

Inlägget presenterades i samarbete med Gococo, men alla åsikter och tankar som framförts är mina egna. Mejla mig på attvaraetta@gmail.com om du är intresserad av ett samarbete. 

Reflektioner från diabetesmässan i Tammerfors

Här kommer äntligen min utlovade rapport från diabetesmässan i Tammerfors! Jag reflekterar kring mässan och föreläsningarna ur mitt personliga perspektiv, som diabetiker och privatperson. Jag har många starka åsikter, men eftersom det här är en personlig blogg ser jag ingen anledning till att censurera mig. Eventuella missförstånd och feltolkningar av föreläsarna är mina egna.

Mässan överträffade verkligen förväntningarna; mina och tydligen också arrangörernas (länk på finska). Besökarantalet översteg 3 600 personer, och det märktes att det var mycket folk på plats. Det fanns program både på finska och svenska, men de föreläsningar jag var mest intresserad av var på finska, så jag deltog inte alls på de svenska. Lördagens program hittas här (klick!) och på förmiddagen lyssnade jag på Mikael Knip (professor i pediatrik), som talade om varför vi ännu inte har något botemedel för diabetes typ 1 och Pirjo Ilanne-Parikka (överläkare), som föreläste om varför vård av diabetes typ 1 inte enbart handlar om att ta hand om blodsockret.

Efter lunch tog jag del av en föreläsning med Markku Saraheimo, endokrinolog och själv typ 1-diabetiker, som berättade om ny teknik i egenvården. På eftermiddagen lyssnade jag också på den unge basketspelaren Osku Heinonen, som talade om sitt liv som elitidrottare med typ 1, och Tuomo Tompuri, specialistläkare och tillika typ 1-diabetiker som tidigare tävlat på elitnivå och numera tränar aktivt som motionär.

20160924_1004241

Mikael Knip föreläste kring varför vi ännu inte har något botemedel för typ 1-diabetes: Det beror till stor del på att ingen ännu vet vad sjukdomen beror på. Det finns många teorier, och man har kommit en bra bit på väg i forskningen, men något svar har vi ännu inte. Enligt Knip är det förmodligen många faktorer som inverkar. Vi kan inte peka på en enda faktor som gör att en person, men inte en annan, utvecklar diabetes typ 1. Inget nytt under solen på den fronten, således.

20160924_1032451

Pirjo Ilanne-Parikka talade inlevelsefullt och medryckande om de många faktorer man måste ta i beaktande i vården av diabetes typ 1. Det handlar inte bara om att ta hand om blodsockret, vilket alla som lever med typ 1 säkert känner igen sig i, utan så mycket mer. Hög igenkänningsfaktor på den föreläsningen.

Markku Saraheimo berättade om de nya metoderna vi har för att underlätta blodsockerkampen, så som CGM och FGM. I Finland ligger vi sorgligt nog efter Sverige och Norge vad gäller användning av ny teknik, och det märks också bland patienterna. Medan Sverige uppnår målen med ett HbA1c på 7,5% i snitt ligger Finlands typ 1:or i snitt på 8,5%. (Observera att dessa siffror inte är enligt den svenska IFCC-standarden utan enligt DCCT.) Det här har en direkt koppling till distributionen av hjälpmedel; i Finland har bara ca 10% av alla vuxna typ 1-diabetiker insulinpump, i Sverige ca 30% och i Norge ca 40%. Personligen tycker jag att det här är anmärkningsvärt. Ett högre HbA1c leder på sikt till fler följdsjukdomar, som i sin tur leder till ännu högre kostnader för samhället. När Finland väljer att inte använda sig av insulinpumpar, CGM och FGM, gör vi samtidigt ett val som innebär att kostnaderna för sjukvård blir högre i framtiden. Är det här ett val vi gör med öppna ögon? Är beslutsfattarna medvetna om detta?

20160924_1353511

På eftermiddagen talade Osku Heinonen om sitt liv som elitidrottande basketspelare. Han har insulinpennor och varken pump eller CGM, men upplevde att han mår bra och att det fungerar fint med tävlandet. Han brukar vilja ha blodsockret mellan 10-15 före en match, och efter matcherna stiger det vanligen upp till 20, men Osku Heinonen menade att det fungerar fint för honom. Efter att själv ha varit på Type 1 Camp och lyssnat till Peter Adolfsson, Johan Jendle och Stig Mattsson kan jag inte låta bli att undra om det ändå inte skulle vara möjligt att träna och tävla med lägre värden, och må ännu bättre. På lägret fick vi lära oss att inte ha så höga värden, och personligen tror jag att en CGM kunde vara till nytta för alla hårt tränande typ 1-diabetiker. Osku Heinonen verkade vara en duktig och driven ung man, men jag såg så mycket av mig själv i honom (minus elitidrottandet, förstås) när han talade om att det är ett måste för honom att sova på dagen, vilket det också var för mig när jag inte mådde så bra som jag gör nu. Bara en tanke, till Osku, och till alla andra hårt tränande och tävlande typ 1:or. Det kan vara möjligt att må ännu bättre…

20160924_1406271

Tuomo Tompuri verkade ha liknande syn på optimala blodsockernivåer vid träning som jag har, och det var intressant att höra hans historia. Han menade att det är betydligt svårare att träna som motionär än som elitidrottande typ 1-diabetiker, eftersom motionärer inte har samma tid att lägga på träning och återhämtning som eliten har. Han upplever att det är svårare att en dag träna hårt, för att nästa sitta på kontoret, och det kan jag verkligen relatera till.

20160924_1441371

Efter de många intressanta föreläsningarna fanns mässhallen, med en massa bekanta namn. Dexcom var på plats, likaså Medtronic, Animas, Abbott, OmniPod, Accu-Chek och en hel massa fler. Jag pillade på FreeStyle Libre, som ännu bara testas i Finland, men fortfarande inte har kommit ut på marknaden här.

Lite grann kan jag tycka att det är trist att det finns så mycket ny teknologi, som man inte får ta del av. Visst, Finlands ekonomiska situation ser inte ut som Sveriges och Norges, men vi måste väl ändå tänka långsiktigt? Är det inte bättre att ta kostnaderna nu, istället för att de mångdubblas på grund av följdsjukdomar i framtiden? Om det finns någon som tvivlar på att så är fallet så kan jag berätta att en diabetesmässa kan vara en verklig ögonöppnare för detta: Antalet personer med blindhundar, blinda eller med synskador, var ganska stort, och man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut varför det finns många med synskador på en diabetesmässa. Diabetes kan leda till följdsjukdomar, vi måste inse det. Ska vi göra något åt det nu, i förebyggande syfte, eller ska vi ta kostnaderna när skadorna redan är ett faktum, när det är för sent?

Summa summarum; det var en jätteintressant mässa, och jag hoppas verkligen att den arrangeras igen nästa år. För den som inte var på plats men ändå vill ta del av föreläsningarna finns de samlade på Diabetesförbundets Youtube-kanal.

Långpass

Pust! Det blev en lång dag igår, med massor av spännande föreläsningar, som jag lovar att dela med mig av så fort jag får tid. Det har varit – och är fortfarande – ganska mycket den senaste tiden och jag gör mitt bästa för att hinna med allt just nu…

Idag är planen att jag ska springa ett riktigt långpass, det sista inför mitt halvmaratonlopp. Jag har en runda som är över 20 kilometer, och det måste jag nästan ha för att genomföra sträckan. Om jag gör som på loppet, och springer samma varv två gånger, är risken större att jag avbryter efter ett varv när jag tränar. Det kan nämligen vara ganska tungt mentalt att veta att man har över 10 kilometer kvar – på samma bana – när man har sprungit halva sträckan…

imgp1970-kopia

Jag springer i otroligt vackra omgivningar. Vissa morgnar är helt magiska! 

På min andra halvmara tror jag att jag ska satsa på att ha med en egentillverkad energidryck, gjord på honung och citron. Jag ska testa den på passet idag, för att se hur det fungerar med mitt blodsocker. Jag har visserligen druckit den tidigare, men aldrig på så här långa pass. Det passar ypperligt att göra honungsdrycken idag, eftersom jag fick en hel massa honung på mässan igår! Honung höjer blodsockret mycket, och det delades ut till alla besökare, plus att jag fick ta emot förpackningar av mitt resesällskap, som bestod av flera som föredrar annat än honung när de har lågt blodsocker. Tack för sällskapet igår, förresten: jag vet att många av er tittar in här! 

Matsäck

imgp2006-kopia

Idag är jagdiabetesmässa i Tammerfors hela dagen. Det är en sjukligt tidig väckning för att vara en lördagmorgon, eftersom bussen går från busstationen kl. 7.00 och jag bor en bra bit därifrån. När det här inlägget publiceras sitter jag med andra ord redan och skumpar i en minibuss, förutsatt att allt går enligt planerna.

För att spinna vidare lite på gårdagens inlägg så håller jag fortfarande ganska långt fast vid att äta frukost, lunch, ibland ett mellanmål, middag och kvällsmål. Det blev så inrutat när jag var liten, och jag upplever att jag mår bäst om jag äter ganska ofta, även om jag inte ”måste” göra det nuförtiden.

Till mässan packade jag därför med mig en liten matsäck. Jag räknar med att det finns något i lunchväg att köpa på plats, men som det kontrollfreak jag är (hehe) tar jag alltid det säkra före det osäkra och tar med mig lite eget käk.

imgp2008-kopia

Utöver det jag har tänkt äta har jag förstås också alltid med mig sådant som höjer blodsockret snabbt, ifall det skulle behövas. Glucobooster, siripiri och en fruktstång är min första hjälp och nödproviant.

Allt var inte bättre förr

Jag tillhör den kategori människor som lätt romantiserar det förflutna. Jag kan drömma mig bort till det gamla bondesamhället, som verkade så enkelt och rejält. Lite Emil i Lönneberga, ni vet. As if. Nostalgisering på hög nivå, det är vad det är. Allt var ju verkligen inte bättre förr, speciellt inte diabetesvården. En sån jäkla tur att jag trots allt föddes på 1980-talet, och inte under den tidsperiod som jag lätt romantiserar.

Inte ens i början av 1990-talet var diabetesvården speciellt bra, inte jämfört med idag. När jag insjuknade, 1992, var det så strikt med vad en person med diabetes fick och inte fick göra att många knappt kan tro det nuförtiden. Jag hade ett minutschema med insulin och måltider, som inte fick avvikas ifrån. På inga villkor. Det var trots allt helt okej för mig, jag blev ju van vid att passa tiderna. Vad jag inte blev van vid var mängden mat jag fick äta. Jag var så fruktansvärt hungrig! Ett av mina starkaste minnen från den tiden är att jag gick omkring och bad om mera mat hela tiden. Min mamma har berättat att det var en av de tyngsta sakerna med min diabetes på den tiden, att hon inte fick låta mig äta tills jag blev mätt.

Det fanns vissa saker som var ”fria”, alltså sådant man fick äta. Det var grönsaker. Och som jag åt grönsaker! Mest morötter. Jag åt morötter tills jag blev alldeles gul, både i ansiktet och om händerna. Min bästa vän kommer fortfarande ihåg att jag åt ”en himla massa morötter under en period”.

mj9ar-2

På den här bilden torde jag ha hunnit ha diabetes några månader. Färgskalan är förmodligen något missvisande på det gamla fotografiet, men titta på min gula hand. Morötterna! 

Så nej. Inte ens en nostalgisk romantiserande typ som jag kan tycka att allt var bättre förr. Inte i diabetesvården, åtminstone.