Vintertid

imgp2438

Vad har en typ 1-diabetiker och en ko gemensamt?

Svar: Båda har svårt att övergå till vintertid.

Nåja. Det är väl en sanning med modifikation. Inte alla typ 1-diabetiker har svårigheter med övergången till vintertid, men vissa är känsligare än andra för att ställa klockan en timme åt ett eller annat håll (för det samma gäller naturligtvis vid övergången till sommartid).

Jag tillhör tyvärr den kategori diabetiker som har lite svårt med övergången. Jag har sju olika basaldoser på pumpen under ett dygn, vilket innebär att det är ganska meckigt när klockan ändras. Jag brukar fasa ut lite långsamt, och flexa lite med måltiderna de första dagarna. Småningom vänjer sig kroppen vid de nya tiderna, men övergången till vintertid är ett extra jobb jag gärna hade varit utan.

Hur funkar övergången till vintertid för dig?

Annonser

Ställföreträdande bukspottskörtel

– Nu är jag trött på det här! I 24 år har jag skött ditt jobb! Varför kan du inte bara göra det du ska?

– App app app. Minns du inte i början, när jag gav dig en smekmånad? Det var väl ändå hyggligt av mig?

– Hyggligt? Det var ju bara ditt jobb! Jag orkar inte med det här, att agera ställföreträdande bukspottskörtel tjugofyra timmar om dygnet – utan semester, utan så mycket som en paus ens en gång!

– Ja, du ser. Fatta vilket jobb jag hade.

– Men du är ju specialiserad på att göra det! Det är ju du som är bukspottskörteln, inte jag!

– Var inte så melodramatisk. Det går väl bra för dig?

– Inte alls så bra som om du hade gjort jobbet, som du borde. Åh, ibland har jag varit så arg på dig att jag har velat slita ut dig ur kroppen! Vad har du här att göra när du ändå bara åker omkring som en fripassagerare? Tänker du någonsin återuppta ditt arbete?

Den som lever får se.

– Du gör mig galen! Varför hjälper du inte till lite, så det blir åtminstone lite enklare för mig?

Du glömmer en viktig sak. Jag skötte mitt jobb som bukspottskörtel i 9 år, men sen orkade jag inte längre. Det beror inte på att jag var lat eller inte skulle ha velat, utan på att jag inte var frisk. Jag är fortfarande inte frisk. Och det finns ingenting du eller jag kan göra åt det, tyvärr.

– Hmm. Du har rätt, förstås. Men tror du att du kan komma tillbaka i tjänst någon gång, någonsin?

Jag hoppas det. Det beror på vad forskarna kommer fram till, om de kan hjälpa mig att börja sköta mitt jobb igen. Då kommer jag gärna tillbaka och tar över som bukspottskörtel igen. 

– Okej. Ja, det låter ju rimligt. Då får vi bara hoppas att forskarna kan hjälpa dig att återuppta ditt jobb igen. Att människor förstår att det behövs pengar till diabetesforskningen, så att forskarna kan jobba vidare med sitt viktiga jobb. Du får förlåta mig för det jag sa, men ibland blir jag bara så trött på att vara ställföreträdande bukspottskörtel. Vänner?

– Vänner.

20161001_092830-kopia

Mer om D-dagen

Igår firade jag som sagt min D-dag. Jag är inte den enda med diabetes som firar dagen då jag fick min diagnos, som man kunde se i kommentarsfältet (tack för att ni delar med er!). Också om man googlar D-day och diabetes hittar man firandet av diagnosdagen som ett nästan etablerat begrepp.

Under många år hade jag ingen aning om vilken dag jag hade fått min diagnos på – och jag kunde heller inte ha brytt mig mindre. Med åren har sånt där blivit viktigare för mig, och jag tycker att det är intressant att tänka tillbaka på hur det var då, i jämförelse med hur det är nu. Det är så mycket som har ändrats i diabetesvården, tekniken har gått framåt otroligt mycket på bara 24 år!

Vad gjorde jag på min 24:e D-dag då? Jo, jag firade på bästa sätt: med en ledig dag. Under dagen hade jag ett träningspass inbokat (träning – bästa firandet!) och på kvällen skulle vi ha gått en hundpromenad; jag och Ebba och en vän och hennes hund, men det blev tyvärr inhiberat av olika orsaker.

Festmiddagen bestod bland annat av kräftor, som jag har gillat ända sedan jag var barn. Att de dessutom innehåller väldigt lite kolhydrater och är hyfsat blodsockervänliga är en bonus jag inte tackar nej till.

imgp1589-kopia

Min D-dag

imgp2292

Idag är det exakt 24 år sedan den första insulinsprutan injicerades i min 9-åriga kropp. Exakt 24 år sedan jag fick min diagnos: Diabetes typ 1.

Det firar jag idag. Herregud, hon är galen, tänker kanske någon. Vad är en sjukdom att fira?! Och visst, det är en bra poäng. Men det är förstås inte sjukdomen i sig jag firar. Det är det faktum att jag fortfarande är här idag, 24 år senare, och får må så bra som jag gör nuförtiden. För det är, tvärtemot vad många tror, ingen självklarhet. 

imgp2297

I mitt första diabeteshäfte har min mamma antecknat kontaktuppgifterna till ett annat barn på min hemort, ett barn som också hade fått diabetes i ungefär samma ålder som jag. Det barnet lever inte idag. Hen dog i sviterna av sin diabetes typ 1, efter ett antal år.

Och det tänker jag på ibland. Att det kunde ha varit jag. Att det inte är någon självklarhet att det har gått så här för mig. Att jag har haft tur/änglavakt/varit lyckligt lottad.

Det firar jag idag.

Blodsockervänlig lunch: Omelett

imgp2300-kopia

Nu har jag snöat in på omelett till lunch! För ett tag sen bad jag er om blodsockervänliga lunchtips, och påmindes om den eminenta rätten omelett. Lätt som en plätt att tillaga, dessutom!

imgp2302-kopia

Jag använder REKO-ägg, av frigående hönor, som jag hoppas får leva ett hyggligt liv. Äggen smakar åtminstone väldigt bra, och skalen är tjocka och fina.

imgp2303-kopia

Fyllningen kan väl egentligen vara vad som helst man tycker är gott, men jag har fastnat för lax, créme fraiche och/eller smetana och rödlök. Väldigt lyxigt…

imgp2308-kopia

…men däremot brukar jag inte orka göra någon rulle av omeletten, utan öser bara ingredienserna rakt på. Det kanske inte ens är en omelett då, förresten?

imgp2306-kopia

Vad det kallas kan väl egentligen kvitta, så länge det smakar gott, tycker jag. (Och alla kockar skakar bekymrat på huvudena. Aj, aj, aj…) Blodsockervänligt och gott, hur som helst!

Den viktigaste pusselbiten stavas CGM

Min teori om varför det har börjat gå bättre och bättre med mitt blodsocker under lopp var väl hyfsat genomtänkt, men jag missade någonting mycket viktigt, faktiskt den viktigaste pusselbiten i sammanhanget: min CGM!

Utan min CGM, med sensorn som kontinuerligt mäter och skickar vävnadsglukosvärdet till pumpen, skulle jag aldrig ha lyckats så här bra. Och jag menar ALDRIG. Utan min CGM skulle jag visserligen ha vågat mig på att springa 10 km:s lopp (det har jag till och med gjort) men aldrig längre sträckor än ca 10 km och ca en timme sammanhängande motion, och aldrig med så bra blodsockervärden som nu.

imgp0910-kopia

Den lilla sensorpluppen: den viktigaste pusselbiten i mitt diabetesliv!

På mitt första lopp (då jag ännu inte hade pump och CGM) blev jag väldigt förvånad när jag mätte ett blodsocker på 19 (normalvärdet för en frisk person är 4-8) före start. I lördags hade jag 7,4. Skillnaden är milsvid. Varför? För att jag tack vare min CGM kan se hur blodsockerkurvan rör sig, och har lärt mig hur jag kan försöka parera blodsockerhöjningar och -sänkningar tack vare den.

Så även om jag har fått någon form av tävlingsvana och kan tacka den uteblivna adrenalinkicken för en bättre blodsockerkurva, måste jag ändå rikta mitt största tack till min CGM. Den gav mig lite av friheten tillbaka. Den lät mig börja leva, istället för att bara överleva. Den är den viktigaste pusselbiten i mitt liv med diabetes typ 1.

Tåstrumpor för diabetesfötter

imgp2245-kopia

Det ligger någonting vilsamt i hösten, tycker inte ni det också? Ju mörkare och kallare det blir, desto lättare blir det att komma till ro, på något sätt.

Ibland kan det vara skönt att bara slänga sig raklång och kasta upp fötterna. På tal om fötter så gillar jag att testa olika strumpor i olika sammanhang, och har faktiskt kommit fram till att jag inte har något emot tåstrumpor, som sägs vara bra för fötterna när man har diabetes. De ser lite roliga ut, men är egentligen ganska sköna.

I övrigt brukar jag smörja mina diabetesfötter (vilket uttryck, va? Diabetesfötter. Men jag har ju diabetes, och fötter, så jag får väl anse dem höra till kategorin diabetesfötter då) regelbundet och göra fotgymnastik ibland, så som det rekommenderas att diabetiker ska göra. Jag är verkligen inte nitisk, men lite tänker jag faktiskt på fotvården nuförtiden.

Gör du någonting extra för att ta hand om dina fötter?