Mina värsta stunder och att bli gravid med diabetes typ 1

Idag tänkte jag börja svara på era frågor i frågestunden. Jag betar av frågorna uppifrån ner i den ordning de ställdes, i några olika inlägg, och idag kommer mitt svar på de två första frågorna. Okej? Anna ställde den första frågan, som lyder så här:

Jag undrar vilka dina värsta stunder med din diabetes har varit? Någonting nån sagt/gjort eller någon händelse eller både ock?

För mig har några av de värsta stunderna i mitt liv med diabetes typ 1 varit i samband med hypoglykemier, alltså riktigt låga blodsockervärden. Jag har haft ett otal sådana genom åren, men bara några få riktigt allvarliga. Jag kommer speciellt ihåg en gång, då jag började känna mig låg nästan direkt efter att jag hade ätit, och hade mycket aktivt måltidsinsulin i kroppen (det var på den tiden jag ännu hade sprutor, och inte hade fått CGM).

Jag var ensam hemma, och började stoppa i mig russin, men paniken steg när jag märkte att det inte hjälpte alls – insulinmängden jag hade i kroppen var så stor och blodsockersänkningen var redan så kraftig. Den känslan är svår att förmedla, men den gången var det faktiskt någonting som jag tror kan liknas vid ren dödsångest. Jag panikåt russin, grät, kallsvettades floder och trodde att det var för sent; att jag skulle bli medvetslös innan blodsockret hann stiga. Det var några minuter i mitt liv som jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva, och det var nog något av det värsta jag har varit med om med min diabetes, faktiskt.

Förutom den här upplevelsen har jag varit med om flera liknande, men jag har till all lycka oftast haft hjärnan med mig så pass att jag har förstått att jag måste äta. För en diabetiker med lågt blodsocker fungerar det logiska tänkandet inte alltid som det ska, och jag kan ibland bli förvånad efteråt över hur jag har reagerat i stunden. När jag var yngre kommer jag ihåg att jag satt vid köksbordet och skrattade och grät omvartannat medan jag proppade i mig kolhydrater för att höja blodsockret, allt medan mina föräldrar och min bror oroligt stod bredvid och sa åt mig att äta. ”Ät, Maria, ät!”.

Jag börjar ofta gråta eller skratta okontrollerat när jag har riktigt lågt blodsocker, och många talar om att diabetiker med hypoglykemi beter sig som om de skulle vara berusade, vilket jag tror stämmer väl in på mig. Jag kan också tappa förmågan att kontrollera kroppen, och börja gå vingligt vid alarmerande lågt blodsocker. Oerhört viktigt för sjukvårdspersonal och polis och alla andra att veta, ifall man stöter på en diabetiker som beter sig ”konstigt”. Det kan vara lågt blodsocker, som måste vårdas med någonting som höjer blodsockret, någonting sött.

imgp2258

Nästa fråga, också av Anna, lyder så här:

Hur ser du på att skaffa barn när du har D1?

I all enkelhet ser jag på det så här: Det är inte omöjligt, men väldigt komplicerat. Själv är jag oerhört färgad av mina tidigare upplevelser, och av alla år då jag fick höra från sjukvårdens sida att en graviditet är förknippad med stora faror för både mig och mitt barn, ifall jag blir gravid. Så är det ju också, men i dagens läge går det för det mesta bra att bli mamma även om man har diabetes typ 1. Man blir kontrollerad noga och ofta under hela graviditeten för att allt ska gå så bra som möjligt för alla parter. Mina hjärnspöken är kanske just det, hjärnspöken, men de finns där som en psykisk belastning vid tankar på en eventuell graviditet, det kan jag inte sticka under stol med.

Mina tankar kring att skaffa barn fast jag har diabetes typ 1 är således att min diabetes inte är ett hinder, men det är klart att det är en faktor som påverkar – allt annat vore lögn att påstå. Jag tror också att en graviditet för en typ 1-diabetiker kräver stor förståelse och engagemang från ens partner, inte bara på grund av den fysiska belastningen en graviditet innebär för en typ 1:a, utan också för den psykiska.

imgp4926

Ungefär så. Vi fortsätter med svar på frågorna imorgon, titta in igen då!

Annonser

7 reaktioner på ”Mina värsta stunder och att bli gravid med diabetes typ 1

  1. Sitter just nu tårögd och minns sonens första, riktigt allvarliga låga blodsocker… Det har blivit flera, värre, genom åren. Men att som mamma se sitt barn i panik mumla ”jag vill inte dö mamma, jag vill inte dö” var något av det jobbigaste jag som diabetesmamma upplevt med sjukdomen. Nästan värre än de mångtaliga kramper, där jag suttit och i påtvingat lugn matat in flytande honung i en söndertuggad mun…
    Låt nu inte detta svar hindra dig från att själv bli mamma – det absolut största och finaste man kan ge sig själv ❤
    Ni är alla hjältar i mitt hjärta!

    Gilla

    1. Åh fy, vilken upplevelse – den här hemska, hemska sjukdomen! Jag har faktiskt många gånger tänkt att det ändå måste vara det allra värsta, att vara mamma (eller pappa) till ett barn med diabetes typ 1. Så mycket värre än att själv ha sjukdomen. Den oron, den rädslan ni måste leva med, och så dessutom omvärldens fördomar och okunskap att tacklas med. Jag vet inte vad jag ska säga, så säger bara: Kram ❤️

      Gilla

  2. Här har du en till som har hjärnspöken (?) kring det där med graviditet :p även jag har ju fått höra än det ena än det andra. Tack och lov såg jag den där horribla filmen med Julia Roberts och Dolly Parton först i vuxen ålder :p Steel magnolias tror jag den heter.

    Men nu när jag tog upp frågan under senaste läkarbesök var det typ det minsta bekymret i världen. Sen vet jag inte om det delvis berodde på att läkaren valde att prata svenska (tycker de har en tendens att vara lite mera fåordiga då). Men sköterskan menade också att det liksom ordnar sig och blir bra.

    Det hade ju kunnat vara en lättnad men mest är jag väl förvirrad :p och nervös och allt möjligt annat lär man väl vara ändå när och om det blir dags. Men det var ju trevligt att det ansågs som en helt naturlig sak.

    Gilla

    1. Oj, den där filmen låter det inte som om det är värt att se om man har diabetes! Jag har för mig att jag har hört något om den men jag har aldrig sett den och det kanske är lika bra 😉

      Jag upplever också att det har gått mot att det anses helt okej att skaffa barn som diabetiker nuförtiden, det är inte samma skrämselpropaganda som förr. Nuförtiden får jag däremot istället ofta höra att jag tillhör en riskgrupp för att jag har haft diabetes över 20 år, men det är ingen som har hindrat mig eller sagt att jag inte borde skaffa barn mer nuförtiden. Skönt, men ändå finns ju oron från förr i bakhuvudet….

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s