Diabeteshumor

Det finns en hel del diabeteshumor som florerar där ute. Vissa saker är riktigt roliga, vissa är mindre roliga. Jag tycker minst om sådant som bara ökar på fördomarna, som kopplingen diabetes och fetma, och mest om skämt i stil med detta:

– Hur många med diabetes känner du?
– Typ 2.

imgp6182

Ebba: Moahaha! Den var bra! Nisse: Du skämtar med mig. Den? Bra? Njae.

Har du något roligt diabetesskämt att dela med dig av? Låt höra!

Annonser

I sömnen

”Piip piip piip!”. Ett larm ljuder i natten. En hand trevar efter slangen till insulinpumpen, utgår från magen, där infusionssetet är inskjutet, drar i slangen, får tag i pumpen.

”Piip piip piip!”. Utan att öppna ögonen, fingrar som vant känner pumpknapparnas funktioner. Trycker. ”Piip piip piip!”. Bekräftar larmet. Tystnad. Öppnar ett öga, kisar i mörkret. Vad var det för larm? Högt blodsocker? Lågt? Kisar på pumpklockan. 02:04. Blodsocker över inställt gränsvärde. Försöker samla sömndruckna tankar. Hur mycket insulin behövs? Analysen, mest i sömnen. Doserar insulin. Lägger ner pumpen bredvid kroppen på lakanet, vänder sidan till.

I sömnen.

imgp1307

”Men har du inte lärt dig?”

Man skulle kunna tro att blodsockerkurvor som den jag skrev om igår, och t.ex. den här och den här inte förekommer efter 24 år med diabetes typ 1. Man skulle kunna tro att någon som har levt med sjukdomen så länge som jag har gjort borde kunna undvika sådana kurvor om hen vill och försöker – det skulle man verkligen.

Så är inte fallet, för de allra flesta typ 1-diabetiker (åtminstone alla jag har kommit i kontakt med och känner, och det är ändå några stycken). Det skulle vara så lätt om det bara var att ta en spruta (eller två, eller fem eller tio) och så skulle blodsockret bete sig som man ville, men så enkelt är det sällan med diabetes typ 1.

Det svåra med den här sjukdomen är att varje dag innebär en ny blodsockerkamp. Ibland går det naturligtvis bättre, men ibland känns det som om det inte går alls.

Så på frågan ”Men har du inte lärt dig?” kan jag svara jo, jag har lärt mig otroligt mycket om min diabetes och om hur jag ska hantera mitt blodsocker under 24 år, men vissa saker kan man inte påverka och vissa saker går inte att lära sig med den här sjukdomen.

Tro mig, jag har försökt. Jag fortsätter att försöka varje dag.

imgp2372

Oro och blodsockersvängningar

Den uppmärksamme minns säkert att jag har skrivit att allt påverkar mitt blodsocker. Allt! Känslostämningar (speciellt oro, stress, rädsla och andra negativa känslor) höjer mitt blodsocker, eller gör det känsligare än vanligt för sådant som annars höjer det mer moderat. 

Det senaste dygnet har jag varit så orolig för den, vars små tassar man ser ovanför pumpen i bild. Och det har sannerligen märkts på mitt blodsocker! Jag brukar ju vanligen lyckas parera svängarna ganska hyfsat, men det är helt omöjligt i såna här lägen. I morse tog jag en planerad sovmorgon, och steg upp vid 9-tiden, för att mötas av en blodsockerkurva som hade stigit raskt den senaste timmen (alltså medan jag sov!). 

Nu verkar hon må bättre, min fina Nisse, och jag hoppas att mitt blodsocker också börjar göra det snart. 

Blodsockervänliga kokosbollar med choklad

imgp2533

Nu är det rätt så länge sen jag har delat med mig av något blodsockervänligt recept här på Att vara etta. Som motvikt till allt träningsprat de senaste dagarna tänker jag idag därför presentera:

Blodsockervänliga kokosbollar med choklad, ca 25 stycken

50 gram smör
0,5 dl kokosgrädde
150 gram kokos
2 msk sukrin
0,5 tsk vaniljpulver
250 gram mörk choklad (välj någon sort du gillar, själv föredrar jag 90%-ig choklad)

Gör så här: Smält smör med kokosgrädde i en kastrull. Blanda i kokos, sukrin och vaniljpulver. Låt kallna så att kokosen sväller lite.

Ta en tesked smet och forma en boll med hjälp av en annan tesked (alternativt rulla med händerna – enklare!). Lägg bollarna på en plåt med bakplåtspapper.

Ställ in i kylskåp i ca 40 minuter. Smält den mörka chokladen över ett vattenbad. Doppa kokosbollarna i chokladen. Låt svalna. Klart!

imgp2537

Kokosbollarna är ganska mäktiga, men supergoda, och innehåller väldigt lite kolhydrater (jag räknar med mindre än 3 gram kolhydrater per bit). Dosera därför inte för mycket insulin till, om du är insulinbehandlad.

Hur långt är ett snöre?

Jag rör mig ganska mycket i olika sorters diabetesforum, och ibland blir jag förfärad över hur lite information speciellt typ 2-diabetiker verkar få av sjukvården.

Diabetesforum och -grupper är väldigt bra, och jag har själv haft stor nytta av att ta till mig nya infallsvinklar genom att läsa och delta i diskussioner med andra diabetiker.

Det som förfärar mig är när någon, ofta nydiagnostiserad, ställer frågor som kan besvaras på ett direkt livsfarligt sätt.

imgp1984

Att kasta ut frågan ”Hur många enheter insulin ska jag ta till en glass?” på nätet är ungefär som att ställa frågan ”Hur långt är ett snöre?”. Det är helt omöjligt för en annan diabetiker att svara på. Man kan svara på hur många enheter man själv tar, eller hur man räknar ut hur stort insulinbehovet är rent generellt, men aldrig ge råd över nätet om hur många enheter en annan person ska ta till en specifik maträtt. Det är så individuellt, och dessutom beror det på en sån mängd av faktorer.

Även om internet ger en hel del, är jag nästan glad över att det inte fanns 1992, när jag diagnostiserades. Vem vet vilka dumheter man hade gjort om man hade läst och tagit till sig diverse råd som ges på nätet?

En massa motion

Det har varit en massa motion här på Att vara etta de senaste dagarna. Alla är ju inte lika förtjusta i träning, konstigt nog (hehe), så nu ska vi kanske ha en lite mer lagom balans i inläggen framöver. Eller vad säger ni?

Till sist i serien ”Att träna med typ 1” vill jag ändå ta upp vardagsmotionen. Den är ofta väldigt underskattad, och många, inklusive mig själv, räknar inte den som någon motion alls. Ändå vet man ju hur viktig den är, speciellt nuförtiden när det är konstaterat att väldigt många rör på sig allt för lite.

imgp2337

Jag går mycket, både med Ebba och annars. Om jag kan ta trapporna istället för hissen gör jag det. Mest för att jag märker att min kropp behöver röra på sig. Jag har ett stillasittande jobb och behöver all rörelse jag kan få som motvikt. Mitt blodsocker mår också bra av rörelse i vardagen. Ibland kan en lugn hundpromenad faktiskt vara bättre för mitt blodsocker än ett svettigt löppass. Dessutom är det ju så skönt att vara ute i naturen och bara ströva fram, utan att ha bråttom någonstans.

Hur tänker du kring vardagsmotion? Rör du på dig mycket i vardagen?

imgp2352

Jag ser visst ut som ett missfärgat blåbär i mina vinterkläder. Nog för att lila är en av mina favoritfärger, men här blev det kanske lite för mycket av det goda…