Den trettioförsta december

”Då kör vi! Sista passet för i år”, skrev jag ifjol exakt samma datum som vi har idag, den trettioförsta december. Den här nyårsaftonen tänker jag inte träna alls utan ta en välförtjänt vilodag, eftersom jag fortfarande har en brutal träningsvärk från mitt senaste styrkepass på gymmet. (Haha!)

Idag blir det istället matlagning och förberedande inför kvällen. Jag ska koka ihop en trerätters blodsockervänlig nyårsmiddag, som kommer att bestå av en del gott gammalt och en del (förhoppningsvis gott) nytt. Jag återkommer med receptinspiration här på bloggen, om det blir ätbart…

imgp2899-kopia

Men hör ni, oavsett vad ni gör denna sista dag på det gamla året så vill jag önska er alla ett gott nytt år! För min del kommer det att bli ett annorlunda år jämfört med de senaste i raden – jag lovar att berätta mer om det snart!

Ha det riktigt bra ikväll och ta det försiktigt med alkoholen, speciellt om du har diabetes men även annars! Gott nytt 2017!

Annonser

Kanske nästa år

Så länge jag har haft diabetes typ 1 har jag hört att ett botemedel för min sjukdom kommer snart. Det är i dryga 24 år nu.

imgp2887

I mina mörkaste stunder tänker jag att jag aldrig kommer att hinna uppleva ett botemedel. I de lite ljusare tänker jag att det inte spelar någon roll, bara barnen och ungdomarna och alla de små som insjuknar nu kommer att få vara med och uppleva dagen när de får säga ”minns ni när jag hade diabetes typ 1?”. I de ljusaste tänker jag att jag själv kommer att hinna vara med om det.

Jag tror att ett botemedel kommer. Det måste jag tro. Frågan är bara när. Kanske nästa år?

Nyårslöftet

Brukar ni avge nyårslöften? Jag brukar inte det. Inte något i stil med att jag ska sluta röka (om jag hade gjort det) eller så där i alla fall. Någon gång har jag tänkt att mitt kommande år ska genomsyras av ett mantra, men ingenting jag direkt ska uppnå.

Inför 2017 tänker jag inte heller avge något löfte. Däremot tänkte jag försöka mig på en ny utmaning. Träningen fungerar bra blodsockermässigt för mig enligt vissa bestämda mönster (eftermiddag/kväll är till exempel lättare än förmiddag/dag), och det här skulle jag vilja utmana.

imgp2880

Min utmaning inför nästa år blir därför att börja träna på olika tider. Jag vill kunna träna när jag vill – utan att min diabetes någonsin ska vara ett hinder. Jag vill kunna träna före frukost, om jag vill (det har jag visserligen gjort några gånger men inte riktigt fått till det optimalt med blodsockret). För att lyckas med det måste jag öva öva öva, och testa mig fram. Det blir verkligen en utmaning, men det ska banne mig inte vara min diabetes som bestämmer om jag ska träna på morgonen eller på kvällen eller på dagen eller på natten, utan jag själv.

Är någon med mig? Kanske du inte alls tränar på grund av din diabetes, men vill försöka? Eller kanske du har någon annan träningsrelaterad utmaning? Dela med dig, så kämpar vi tillsammans!

Planering typ 1

Ibland undrar jag om diabetes typ 1 egentligen borde heta något annat. Något i stil med planering typ 1. För det är exakt vad den här sjukdomen går ut på. Planering, planering, planering.

Jag har väldigt bra blodsockervärden nuförtiden. Ett HbA1c som nästan motsvarar en frisk persons. Jag mår utmärkt (för det mesta). Men det kräver sin kvinna. Det kräver enormt mycket planering.

För att hålla blodsockret på en bra nivå planerar jag som en galning. Jag förutser, analyserar och tänker mig in i olika sorters situationer, för att kunna optimera insulindoserna och hålla mitt blodsocker så stabilt som möjligt.

imgp2867

Veckoplanering, dagsplanering, en massa kalendrar och anteckningsböcker – vardag för mig

När jag umgås med friska personer inser jag hur sjukt mitt eget liv egentligen är. Vem annan är tvungen att fundera på om man ska ta hundpromenaden före eller efter middagen flera timmar i förväg? Vem annan måste räkna ut hur mycket aktivt insulin man har i kroppen för att man ska kunna utföra ens de vardagligaste av sysslor?

När jag är ensam går det automatiskt. Men när jag ska jämka ihop min tid med någon annans blir det genast svårare. Och det blir så tydligt att jag, om jag vill försöka ha bra blodsockervärden, måste planera allt. För att jag har planering typ 1, eh nej förlåt, diabetes typ 1.

Små ljusglimtar

Förutom juldagens fulingkurva under träningen har det gått bra för mig med blodsockret i jul. Till och med risgrynsgröten fick jag till så pass att blodsockret bara steg till 9, jippi! Ibland lyckas man. Jag skulle inte säga att sannolikheten är 50/50 för mig, kanske snarare 80/20 (med bättre odds för att lyckas), men ibland känns allt helt ologiskt.

Jag trodde att risgrynsgröten skulle vara den stora utmaningen, men istället blev det löppasset som fick blodsockret att utropa ”Tjosan!” och sticka iväg på villovägar. Så kan det gå. På det igen bara, som de säger.

Hur har ni andra haft det med blodsockret i jul? Hoppigt, stabilt, som vanligt?

imgp2857-kopia

Det är de små ljusglimtarna man ser som typ 1-diabetiker. Att lyckas dosera rätt dos insulin till en portion risgrynsgröt och glädjas åt det.

Ropa inte hej

För några dagar sen skröt jag om att jag är så van vid träning nuförtiden att det fungerar bra för mig att träna och fortfarande ha fina blodsockerkurvor. Det skulle jag inte ha gjort. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, och allt sånt. (Man ska aldrig ropa hej med den här sjukdomen.)

20161225_132657.jpg

Är det julbordskurvan? Är det mat och godsaker i överflöd som har orsakat den här blodsockerkurvan? Nej. Det är en 10 kilometers löprunda. Otippat, eller hur? Sämsta träningskurvan på länge. Här avslutade jag juldagens långpass, med ett blodsocker på 14. Såna här gånger har jag lust att hoppa upp och ner och skrika fuck diabetes! Ibland gör jag det också (när ingen ser).

20161225_132428.jpg

Nåja. Det var i alla fall fint väder.