Inne i bergochdalbanan


Igår var ingen bra dag i mitt liv. Ingen dag som går till historien (om inte som en av de blodsockermässigt sämsta i nutid, då). Det började redan efter frukost. Blodsockret pep iväg upp till 10. Efter lunch upp till 15. Och där låg det, eländet, trots att jag vid det laget hade pumpat i mig mer än dubbla doser insulin, jämfört med annars.

Jag insåg att något inte står rätt till, och beslöt mig för att byta rubbet: infusionsset, insulinet i ampullen – allt. Såklart hade jag inte nytt insulin med mig på jobbet, så jag fick avsluta arbetsdagen lite tidigare och skynda hem. Eftersom jag så sällan har så här höga blodsockervärden längre mådde jag nämligen därefter också. 


Och visst kom det ner, blodsockret. Med en så rasande fart att jag fick en känning som hette duga; jag trodde att jag skulle , typ, och åt halva kylskåpet (och alldeles för mycket kolhydrater) som fick blodsockret att stiga med fart igen, och så doserade jag för mycket insulin igen och så rasade det, och så var jag där. Inne i bergochdalbanan. Och det är så fruktansvärt tungt. Både fysiskt och psykiskt. 


Imorse tänkte jag att nu, nu måste det väl ändå ha sjunkit. Men icke! Där möttes jag av ett blodsocker på 12 igen. Och jag känner bara att jag inte orkar med den här blodsockerbergochdalbanan längre. Vad felas dig, kroppen? Säg vad jag ska göra, så gör jag det. För det här är inte bra för någon av oss.

Nytt från Diabetespuoti

I somras hade jag ett samarbete med Diabetespuoti. De hade så bra produkter och service att jag bestämde mig för att göra en beställning på lite smått och gott igen. Det här inlägget är alltså inte ett samarbete.

diabetespuoti1

När man väntar på ett brev, och så en dag ligger det ett så här fint kuvert i postlådan…

diabetespuoti2

…och inuti: Detta! Två diabetes-brickor, som jag själv kan pyssla ihop till armband. Så fina! Den större brickan hittas här och den mindre här (klick!).

diabetespuoti3

Och den här. En Duracell-burk, som man kan fylla med glukostabletter. Bästa batteriet för en diabetiker för att komma igång igen vid lågt blodsocker!

”Diabetes – en lyxsjukdom”

I diabeteskretsar är det väl ingen som har missat Filip Hammars uttalande om att diabetes är en lyxsjukdom. ”Den där diabetes ett eller något…det är någon slags lyxsjukdom”, säger Hammar i sin och Fredrik Wikingssons podcast. Diabetiker rasar och känner sig kränkta, skriver Aftonbladet.

Som typ 1-diabetiker sedan drygt 24 år tillbaka känner jag mig inte kränkt av uttalandet om att diabetes är en lyxsjukdom. Jag känner mig ledsen, bara ledsen, ända in i hjärteroten. Ledsen, för att uttalandet tydliggör hur mycket okunskap och förutfattade meningar det fortfarande finns om den sjukdom jag är tvungen att kalla min.

Är det lyxigt att tvingas hålla fast sin treåring för att skjuta in nål efter nål i den lilla kroppen, som Junos mamma tvingas göra?

Är det lyxigt att tvingas ställa klockan på ringning flera gånger om nätterna, för att stiga upp och kolla blodsockret på sitt barn, som Cornelias föräldrar tvingas göra?

Är det lyxigt att drabbas av retinopati (ögonbottensförändringar orsakade av diabetes), som på sikt kan leda till blindhet, som jag själv har gjort?

Är det lyxigt att dö i arresten på grund av att personalen inte har känt igen symptomen på lågt blodsocker, som Jimmy gjorde?

Är det lyxigt att dö i sömnen på grund av syraförgiftning, som Annikas dotter Caroline gjorde?

Är det lyxigt? Om det är det får någon gärna förklara det för mig, för jag förstår verkligen inte. Jag förstår verkligen inte.

diabetes

Öppen diabetes på gymmet

Jag går fortfarande omkring och är medveten om min sensor på armen. Men nu känns det faktiskt inte på samma sätt som det kunde göra när man i tonåren hade en stor finne på näsan och tänkte ”shit, shit, shit – alla kan se den!”, som det gjorde för mig med sensorn tidigare, utan snarare som ”ja, alla kan se den – so what?”.

Jag har en sensor på armen och alla kan se den – so what?

20161219_170831.jpg

Sensorn på armen, pumpen i sidofickan på AnnaPS-sportbh under linnet.

Igår kom det fram en person till mig på gymmet. Han frågade om det är en sån grej som mäter blodsockret som jag har på armen, och jag svarade ja. Det visade sig att han också har diabetes typ 1, och att han väntar på att få en kontinuerlig blodsockermätare. Vi snackade lite om diabetes: diabetes och träning, öppen diabetes och diabetes och olika hjälpmedel i vården, och det var jättegivande, som det oftast är när man talar om diabetes med en annan typ 1-diabetiker. Om du läser det här: Kul att du kom fram och pratade!

Mer öppen diabetes till folket, tack!

Mästerkockens grönsaksrullar

Häromdagen ramlade jag över något som jag tyckte såg väldigt gott ut. Gott, nyttigt och blodsockervänligt. Jag vet inte vad man ska kalla det (mästerkocken uttalar sig igen!) men det är väl ungefär rullar med grönsaker i. Som snacks. Typ. Så här:

imgp3063-kopia

Man tar en zucchini, tvättar och hyvlar den i lagom långa bitar. Sen brer man på ett lager hummus.

imgp3064-kopia

Jag brukar tycka att hummus är lite förrädiskt för mitt blodsocker, men om jag inte äter det i mängder funkar det. Den som vill ha ett ännu blodsockervänligare alternativ kan kanske prova med en god bredbar ost istället. (Berätta gärna för mig hur det blev, om du testar!)

imgp3068-kopia

Sen tar man en massa grönsaker man gillar, t.ex. gurka, morot, paprika, champinjoner (det är visst en svamp), avokado (jaja, en frukt) och ja, ni fattar. Allt som passar hyfsat ihop smakmässigt, bara. Skär i små stavar. Rulla in stavarna i zucchinin, ett par olika grönsaksstavar per zucchini.

imgp3070-kopia

Slurp! Jag lagade också några med kalkonskivor, det kan man göra om man vill få lite protein med i mixen. Det blir riktigt gott, både med och utan kalkon. Testa ikväll, vetja!

Diabetikerns första hjälp på gymmet

Sen jag började träna på gym slipper jag dra runt med extra kolhydrater på kroppen, så som jag är tvungen att göra när jag springer. Jag bär fortfarande min insulinpump i ett bälte eller i kläder med fickor, men något annat behöver jag egentligen inte ha med mig bland vikterna och maskinerna.

Eftersom jag gärna tar det säkra före det osäkra vill jag ändå gärna ha någonting som höjer blodsockret inom räckhåll när jag tränar, för om det vill sig riktigt illa kan det gå så att jag inte hinner till omklädningsrummet om jag får akut lågt blodsocker. Det är förvisso ganska osannolikt, men det kan hända.

vattenflaska1

Därför har jag kommit på den perfekta lösningen: Ett svettband med ficka runt vattenflaskan! Och så några glukostabletter i. Toppen! Svettbandet kunde man förstås ha runt handleden, där det ska vara, men om jag kan slippa dra runt på mer saker än jag redan gör på min kropp gör jag det gärna.

vattenflaska2

Hur gör ni andra med diabetes när ni tränar på gym? Har ni extra kolhydrater i gymväskan i omklädningsrummet, eller har ni hittat på något liknande system?

Olika berättelser

En viktig sak att komma ihåg när det gäller forskningen om sjukdomsberättelser, är att vi alla har olika erfarenheter när det gäller upplevelsen av sjukdom – även om det handlar om samma sjukdom. Många med typ 1-diabetes har visserligen liknande upplevelser, men det finns också andra som inte känner igen sig, och inte alls kan relatera till just de upplevelserna.

Jag vet att jag själv starkt för fram mitt perspektiv här på Att vara etta, bland annat i form av diverse berättelser om mina egna upplevelser. Det betyder absolut inte att det inte finns andra upplevelser, erfarenheter och berättelser om samma sjukdom, eller att de andra skulle vara mindre sanna än mina.

Faktum är att jag tycker att det är väldigt viktigt att de olika berättelserna får uppmärksamhet och synlighet, och i min doktorsavhandling hoppas jag få med så många olika perspektiv på diabetes typ 1 som möjligt. För, som någon så klokt sa, ”du ska ju inte doktorera på dig själv”. Med andra ord: Min avhandling är inte – och ska inte vara – en kopia av mina egna upplevelser och berättelser om diabetes typ 1.

olikavagar

Vi har alla vandrat (ibland åkt!) olika vägar, och vi har olika erfarenheter i bagaget. Ibland delar vi liknande upplevelser, ibland inte. Precis som det ska vara, kan jag tycka.