Inne i bergochdalbanan


Igår var ingen bra dag i mitt liv. Ingen dag som går till historien (om inte som en av de blodsockermässigt sämsta i nutid, då). Det började redan efter frukost. Blodsockret pep iväg upp till 10. Efter lunch upp till 15. Och där låg det, eländet, trots att jag vid det laget hade pumpat i mig mer än dubbla doser insulin, jämfört med annars.

Jag insåg att något inte står rätt till, och beslöt mig för att byta rubbet: infusionsset, insulinet i ampullen – allt. Såklart hade jag inte nytt insulin med mig på jobbet, så jag fick avsluta arbetsdagen lite tidigare och skynda hem. Eftersom jag så sällan har så här höga blodsockervärden längre mådde jag nämligen därefter också. 


Och visst kom det ner, blodsockret. Med en så rasande fart att jag fick en känning som hette duga; jag trodde att jag skulle , typ, och åt halva kylskåpet (och alldeles för mycket kolhydrater) som fick blodsockret att stiga med fart igen, och så doserade jag för mycket insulin igen och så rasade det, och så var jag där. Inne i bergochdalbanan. Och det är så fruktansvärt tungt. Både fysiskt och psykiskt. 


Imorse tänkte jag att nu, nu måste det väl ändå ha sjunkit. Men icke! Där möttes jag av ett blodsocker på 12 igen. Och jag känner bara att jag inte orkar med den här blodsockerbergochdalbanan längre. Vad felas dig, kroppen? Säg vad jag ska göra, så gör jag det. För det här är inte bra för någon av oss.

Annonser

5 reaktioner på ”Inne i bergochdalbanan

  1. Ja usch, känner igen dom där dagarna allt för väl. Man blir fullständigt utslagen, både fysiskt och psykiskt! Hörde en jämförelse med att springa ett maratonlopp och ha sådana här ”såg” dagar. Det lär vara lika tungt för kroppen som om man skulle ge sig iväg på ett maratonlopp utan att vara i sin bästa form. Det tröstar mig ibland, för jag har så svårt att acceptera tröttheten och hopplösheten som följer med.. Hoppas det blir bättre snabbt!

    Gilla

    1. Ja, den liknelsen har jag också hört, och även om jag inte har sprungit så långa lopp kan jag föreställa mig att det här inte är långt ifrån den känslan för fy så jobbigt det är! Man är ju som en urkramad disktrasa efter en sån här dag. Till all lycka har de senaste timmarna varit stabilare så nu hoppas jag att det blir en bättre dag imorgon. Hoppas du också får en stabil kurva ❤️

      Gilla

  2. Kämparkram!
    Sånadär dagar är jag tacksam att det är dottern som är diabetiker och jag som håller i trådarna och försöker kämpa.
    Alltså tacksam att inte Hon behöver annat än vila och kramas, istället för att försöka tänka framåt och lösa /bryta mönstret.
    Skulle jag få välja skulle jag ta hela skiten inklusive trötthet o hjärndimman helt själv.
    Men det får jag inte, och då är jag tacksam att jag får hjälpa henne och hon kan vila.

    Gilla

    1. Tack ❤️ Det minns jag att min mamma också sa många gånger, att hon hade önskat att hon hade kunnat ta min diabetes så jag slapp. Men även om det inte går är det fint att veta att man alltid har någon att luta sig mot, och någon som sköter det när man är liten och inte själv kan. Det betyder allt, tror jag, eller det gjorde det åtminstone för mig. Man vet att man inte är ensam ❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s