Slippa dosera insulin

te1

Jag brukar säga att allt jag intar i form av mat och dryck måste jag också dosera insulin till. Ett undantag är te. Därför dricker jag gärna te (även om jag har lärt mig att dricka kaffe då och då nuförtiden, men det måste jag dosera insulin till, så te känns ändå som ett bättre och lättare alternativ).

te2

Det godaste teet jag har druckit är nästan Kusmi tea. Lyxigt så det förslår, men ibland måste man väl få unna sig lite lyx också (på tal om att unna sig).

Dricker du te eller kaffe? Och om du har diabetes, behöver du ta insulin till?

te3

Krisclownen

Inlägget presenteras i samarbete med Krisclownen

Hur reagerar en förälder när ett litet barn drabbas av diabetes typ 1? Det är en fråga ingen vill ha svar på, eftersom det är en situation ingen vill hamna i. Ändå är det exakt vad två familjer per dag gör i Sverige. Två barn insjuknar i diabetes typ 1, varje dag.

Det finns två miljoner barn i Sverige.
Varje dag drabbas två av dessa barn av typ 1-diabetes.
Nu var det vår tur.

Så börjar boken Krisclownen, skriven av en pappa till en fyraårig flicka som drabbas av diabetes typ 1 hösten 2015. En sjukdom ingen i släkten hade, en sjukdom som skulle förvandla nuet till en hemsk plats för familjen. Eller, som pappan i boken skriver:

Men nuet är en hemsk plats om man aldrig kan lämna den.
En dag hoppas jag att få slippa därifrån.

krisclownen1

I boken beskrivs de två första veckornas behandling på en barnavdelning på ett mellanstort länssjukhus i Sverige. Chocken, sorgen, krisen. Det är öppet, det är naket, och det berör – på djupet.

krisclownen3

 Jag kommer på mig själv med att fälla en tår när jag läser boken. För att jag känner igen mig så väl i det som beskrivs. När den lilla flickan gråter och inte vill äta, för att hon inte vill ta en spruta, då är jag där igen. Jag var 9 år, den här lilla tjejen är bara 4 år.

Förtvivlad och rödgråten upprepade hon om och om igen: ”Jag vill inte ta spruta. Jag vill inte äta. Om jag tar spruta slipper jag sticka då? Jag har redan tagit spruta.”

krisclownen2

Det är hjärtskärande. Men nästan ännu mer hjärtskärande är att läsa om hur otroligt hårt och skoningslöst diabetes typ 1 drabbar en hel familj. Det där som vi som insjuknar som barn på något sätt skonas ifrån, som vi till all lycka inte förstår, inte då. Hur tungt det är för föräldrarna, och vilken enorm press sjukdomen sätter på dem som ska ta hand om ett barn med diabetes. Vi som insjuknar som barn får ofta höra att vi är modiga, att vi är starka, och de flesta av oss växer upp i vetskapen om att vi klarar allt.

Familjerna turades om att passa barnen som blev olyckssystrar och lärde sig om sjukdomen tillsammans. De började ta stick i fingret ungefär samtidigt istället för genom passagerna. ”Vi måste vara modiga”, förmanade flickorna varandra.

Barn med diabetes typ 1 är modiga. De är modiga för att de måste. Verkligheten är att varje dag är en balansgång mellan liv och död, en balansgång som föräldrarna måste parera. Måste orka med. Dag som natt. Dygnet runt. Hur de gör för att orka vet jag inte, och det hoppas jag att jag aldrig behöver få reda på personligen heller.

Det här är en bok skriven i den inledande chock- och sorgfasen. Det är de stora frågorna som ställs:

Varför försöker vi intala oss att det ordnar sig?
Vem orkar läsa sanningen?

Det här är ingen munter berättelse, det är ingen självhjälpsbok, men den innehåller samtidigt en del svart humor, tårar och skratt. Den ger insyn i den komplexitet och de känslor som skakar de anhöriga när ett barn drabbas av diabetes typ 1. Det här är en pappas berättelse om upplevelsen, precis som den är.

Krisclownen finns på Facebook. Den är utgiven på PSOYF och kan beställas från bland annat Adlibris, Bokus eller Cdon. Här kan du läsa ett reportage om boken och familjen i Eskilstuna-Kuriren 17.12.2016.

krisclownen4

Inlägget presenterades i samarbete med Krisclownen. Mejla mig på attvaraetta@gmail.com om du är intresserad av ett samarbete. 

Blodsockervänlig fastlagssöndag

Vetemjöl, socker, mandelmassa eller sylt = svårt, svårt, svårt för mig med blodsockret. Ungefär allt med en fastlagsbulle* (utom grädden, förutsatt att den är osockrad) är svårt för mig och mitt blodsocker. Men till all lycka finns det blodsockervänligare alternativ!

fastlagsbulle

Jag är som bekant inte den husmoderliga typen, men det finns det andra som är. Min mamma lagar mycket blodsockervänlig mat eftersom min pappa har diabetes typ 2, och det är också hon som har lagat bullarna på bilden. De är gjorda på mandel- och kokosmjöl (tror jag), förmodligen inte långt ifrån de här semlorna som Åse med bloggen 56 kilo har lagt ut recept på. Ett mycket gott alternativ, tycker jag och mitt blodsocker.

Men hörni, om ni har diabetes typ 1 och äter ”vanliga” fastlagsbullar: Njut! Man kan ju faktiskt lyckas med insulindoseringen, och faktum är att det trots allt bara är fastlagssöndag en gång om året (och så fastlagstidsdag därpå, men ändå). Ät, dosera insulin, och njut – om du vill!

* Eftersom jag är finlandssvensk talar jag om fastlagsbullar och inte semlor. En semla för mig är en smörgås med smör och pålägg, vilket kan leda till ganska roliga situationer. Att säga ”kan jag få en semla med ost och skinka, tack” i Sverige genererar liksom en del skumma blickar.

Diabetes typ 1 och magsjuka

I statistiken för Att vara etta ser jag vilka sökord som har använts för att hitta hit. Med tanke på rubriken kan ni säkert gissa vilka de vanligaste sökorden just nu är. Javisst: diabetes och magsjuka.

Jag har tidigare skrivit om ämnet, faktiskt ifjol på exakt samma datum, ser jag. Vilket sammanträffande! Men så är väl den här tiden på året känd för att vara virusens tid också. Urk!

Jag är fortfarande livrädd för magsjuka. Det är ingenting att leka med för en typ 1-diabetiker, men så länge man följer sjukvårdens råd och läser på så man vet vad man ska göra borde man kunna ta det någorlunda lugnt. Om man är osäker är det alltid bäst att kontakta vården, eller åka in. Hellre en gång för mycket än att riskera att man avlider, liksom.

Nina har tipsat om hur man undviker att drabbas av norovirus, så titta in på Ninnus diabetesblogg om du som jag vill försöka undvika att överhuvudtaget bli smittad.

Sportlovsväder

skidor

Mina gamla skidor har fått stå lutade mot husväggen allt för mycket den här vintern, men så plötsligt spratt det till och började vräka ner snö, så pass att jag blev insnöad och inte kom iväg när jag skulle till cirkelträningen i onsdags. Livet på landet med oplogade småvägar, ni vet. Men det har sin charm, det också.

Desto bättre är det nu, när man kan skida. Det är något visst med skidning, även om man som jag har urgammal utrustning. Men den fyller sin funktion, så det vore synd att klaga.

skidor1

Skidning är en ganska blodsockersänkande aktivitet för mig. En av de bästa formerna av konditionsträning faktiskt. Att det dessutom är väldigt härligt att röja runt på åkrarna och i skogen här tillsammans med Ebba, som älskar att kuta ikapp när man skidar, gör det inte sämre direkt. Äntligen sportlovsväder!

Stekta ägg i paprika

Vad mumsigt det låter då – eller inte, kanske. Att steka ägg i paprika liksom, kan det verkligen vara något? Men jo, jag tycker faktiskt det!

lunch1

Det är sällan jag vill lägga en massa tid på att laga mat, speciellt inte lunch. Snabbt och lätt ska det vara, och blodsockervänligt. Stekta ägg i paprika är allt det, och mer. Det är gott också!

lunch2

Att det sällan går riktigt som på Strömsö, det spelar väl mindre roll när det handlar om att steka ägg.

lunch3

För det kan bli riktigt gott ändå, även om det inte ser så vackert ut alla gånger!

lunch4

Addera lite goda tillbehör och lunchen är klappad och klar! (Brödet är ett proteinbröd med smör på, ifall någon undrar.) I övrigt är det ost, kalkon, tomat och morot på tallriken. Genererar en mycket jämn blodsockerkurva hos mig, även om jag såklart måste ta lite insulin till, som till ungefär allt jag stoppar i munnen.

Träningsupplägg

Nu har jag ett riktigt i-landsproblem. Samtidigt som löpträningsprogrammen inför Kuntovitonen drar igång vet jag inte hur jag ska lägga upp min egen träning framöver! När jag började styrketräna i mitten av december tänkte jag att jag fortsätter med det här upplägget några månader, och går över till mer löpning på vårvintern. Och nu, när några månader har gått, känns det inte alls som om jag vill trappa ner på styrketräningen!

kettlebell

De senaste månaderna har jag tränat styrka på gymmet två gånger i veckan, ledd konditionssalsträning (cirkelträning) en gång i veckan, yoga en gång i veckan och så har jag sprungit/skidat eller gjort annan konditionsträning en gång i veckan. Tanken var från början att jag skulle träna styrka en gång i veckan efter den här perioden, och öka upp löpningen till två-tre gånger i veckan.

Blodsockermässigt finns det ingenting som slår löpningen när det gäller den positiva effekten på blodsockerkurvan, men också styrketräningen har sina fördelar för en typ 1-diabetiker, har jag märkt. Om jag kombinerar ett styrkepass med 10 minuter crosstrainer i början och slutet, och gärna tar i lite extra så jag verkligen får upp flåset någon minut, får jag en fin blodsockersänkande och -stabiliserande effekt efteråt.

kettlebell2

Eftersom jag inte måste ha något egentligt mål med min träning (jag tränar mest för att må bra och för att det är roligt – och, sen jag började styrketräna, för att bli starkare!) står jag nu inför ett beslut som måste tas:

Ska jag fortsätta träna som jag har gjort ännu ett tag till? Ska jag hålla mig till min ursprungliga plan och dra ner på styrketräningen och trappa upp löpningen? Eller ska jag försöka få in ett extra pass löpning utöver resten? Det lutar mot det sistnämnda, men nackdelen med det är att jag i så fall skulle träna sex pass i veckan, och det börjar vara lite i överkant för vad jag orkar med, både tidsmässigt och rent fysiskt.

Hur skulle du ha gjort? Hur tränar du, och varför?