Pizza på aubergine

Nu är det igen ett tag sen jag har kommit med något gott, blodsockervänligt tips på mat, så idag ska jag dela med mig av något jag själv har snöat in på just nu: Minipizzor på aubergine!

Aubergine

Det är precis så enkelt som det låter. Man använder skivad aubergine som botten, och så öser man bara på med sånt man tycker är gott. Jag har gjort mina med kalkon, mozzarellaost, champinjoner, tomat, skinka, oliver, riven ost (men inte allt på en gång utan lite varierat). Den som vill ha ett utförligare recept kan titta in på Tasteline.

Auberginepizza

Här blev det kalkon, tomat och riven ost på. Till minipizzorna åt jag stekt ägg och sallad med avokado, paprika och rödlök. En perfekt, blodsockervänlig måltid för mig. Testa själv!

Mina diabetesdrömmar

Diabetesförbundet i Finland har för tillfället en kampanj, där de uppmanar folk att dela med sig av sina diabetesdrömmar (på finska diabeteshaave) med hashtagen #diabeteshaave.

#diabeteshaave

Min första tanke när jag hörde om detta var att min egen dröm naturligtvis är ett botemedel. Hur kan man drömma om något annat? Vid närmare eftertanke kan jag komma på en hel lista med saker jag drömmer om (tills botemedlet kommer):

Att alla med diabetes typ 1 får tillgång till individuellt anpassad vård och tillräckligt med medicinska hjälpmedel (sensorer, insulinpumpar etc.).

Att bli sedd som en människa i mötet med sjukvården, och inte bara som en journal med siffror (HbA1c, vikt, blodvärden). Att någon gång få frågorna ”Hur mår du?” och ”Hur orkar du?” istället för att det bara fokuseras på det fysiska. 

Att jag slipper följdsjukdomar och att mina ögonbottenförändringar håller sig i schack och inte förvärras.

Att jag får ha så stabila blodsockervärden som möjligt, och att jag kan fortsätta göra vad jag vill i livet, utan att min diabetes någonsin ska vara ett hinder.

Att ingen ska insjukna i diabetes typ 1 i framtiden.

#diabetesdröm

Kolla in andras diabetesdrömmar på www.diabetes.fi/diabeteshaave (på finska) och bidra med din egen!

Vilken är din diabetesdröm?

”Jag var slö och slapp och somnade nu lite varstans”

På denna lediga Kristi himmelsfärdsdag tycker jag egentligen att alla som kan ska försöka ta sig ut och njuta av lite frisk luft, men jag vill samtidigt passa på att komma med ett lästips till den som sitter inne (eller läser i sin iPad eller mobil utomhus – gör det!).

Den kulturvetenskapliga tidskriften Laboratorium för folk och kultur, som utges av folklivssektionen vid föreningen Brage, behandlar i sitt nyaste nummer forskning som görs av doktorander i folkloristik och etnologi vid Åbo Akademi.

I Laboratorium för folk och kultur 2/2017 hittar ni en doktorandpresentation av undertecknad. Här kommer ett smakprov ur presentationen om min forskning, sjukdomsberättelser om diabetes typ 1:

”Jag var slö och slapp och somnade nu lite varstans. Och drack mycket och kissade hur mycket som helst och var så där allmänt ja, slapp och livlös, så där som man är när man har högt blodsocker. Men sen ska man ju veta vad det är också. Så vi, så hon [Ellens mamma] tog mig till sjukhuset […] och då konstaterades det ju väldigt snabbt vad det var frågan om.”

Så inleder Ellen sin berättelse om hur det gick till när hon fick diagnosen diabetes typ 1 vid 2-års ålder. När Ellen insjuknade blev hon en av ca 50 000 personer med diagnosen diabetes typ 1 i Finland*. Hon är född 1983 och är en av intervjupersonerna i min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Intervjuerna är för tillfället 15 till antalet, men ska utökas med ytterligare några till, och arkiveras i Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi. Namnet är fingerat och är, liksom de andra intervjupersonernas namn, hämtat från Befolkningsregistercentralens statistik över de populäraste namnen bland finlandssvenska barn födda 2015 i Finland.

Gå in och läs hela presentationen i Laboratorium för folk och kultur.

*Källa: Diabetesförbundet i Finland: http://www.diabetes.fi/sv/diabetesforbundet_i_finland/om_diabetes [1.3.2016]

Sova

En annan som somnar lite varstans, av helt andra orsaker.

”Hur går det med nyårslöftet?”

Jag har ju inte avgett något nyårslöfte i egentlig mening, men min lilla utmaning för det här året är i full gång. Så, hur går det med utmaningen? Jodå!

Blodsockermätare

Jag har testat att träna en massa olika pass vid olika tidpunkter på dygnet (och definitivt kommit fram till att jag alla gånger föredrar styrketräning på morgonen och löpning på eftermiddagen), men min förhoppning om att det på något sätt skulle bli enklare att träna  – ur ett blodsockerperspektiv – har grusats för länge sen.

Visst, jag kan träna när jag vill – bara jag förbereder mig och planerar grundligt innan. Men fortfarande är det aldrig lätt. Jag kan aldrig bara vara lite mer spontan eller tro att jag ska hitta en magisk träningsformel för att få en optimal blodsockerkurva under träning vid olika tidpunkter på dygnet. En dag fungerar en sak, en annan dag en annan sak. Så är det bara.

Reebok

Egentligen visste jag det. Det är ju det som är blodsockerkampen. Det är aldrig lätt att träna med diabetes typ 1, och det kommer aldrig att bli det för mig heller. Men – det viktigaste är väl att man gör vad man vill ändå, även om det inte alltid är så enkelt.

”Min” läkare

Häromdagen fick jag en fråga som involverade vad min läkare skulle säga om en viss sak. När jag hör orden ”min” och ”läkare” i samma mening känns det alltid lite komiskt, för faktum är att jag inte har någon läkare jag kan kalla ”min”.

Under de senaste åren har jag gått hos endokrinologer vid universitetssjukhuset i Åbo. Det är läkare som är specialiserade på just min sjukdom, diabetes typ 1. Däremot har jag inte en enda gång under dessa år haft samma läkare. Det är alltid ett nytt ansikte, och jag har aldrig någon aning om vem det är nästa gång.

Nu ska jag inte klaga, för det finns mycket som är väldigt bra med typ 1-diabetesvården där jag bor, men nog är det lite problematiskt att alltid ha en ny läkare. Varje gång man går till läkaren ska man gå igenom sin sjukdomshistoria, och varje gång känns det som om det enda läkarbesöket går ut på är att läkaren ska bekanta sig med min diabetes. Ibland passar jag på att fråga något, men oftast vet jag redan svaret själv, eller så får jag inget riktigt svar.

Blodprov

Att ha diabetes typ 1 är i mångt och mycket att vara sin egen läkare. Egenvården är total. Att ta blodprov (förutom blodsockertest) och andra prov är nästan det enda jag inte kan sköta själv. 

Numera går jag mest till läkarna för att få mina recept förnyade. Något diabetesteam, som jag har hört att vissa har, finns inte. Samtidigt som jag går till läkaren tittar jag in hos diabetessköterskan, sammanlagt två gånger om året. Men det är helt okej för mig. Så länge jag får det vårdmaterial jag behöver klarar jag mig utmärkt, och det känns ändå helt rimligt att gå till sjukhuset två gånger per år – även om jag personligen inte får ut något av det, mer än att få recepten förnyade och kontrollerat att alla värden är i skick.

Hur är det med typ 1-diabetesvården där du bor? Har du en läkare du kan kalla din?

Det bästa med lopp

Nu överdriver jag kanske lite, för jag kan väl egentligen inte säga att den är det allra, allra bästa med lopp. Nej, men i vilket fall som helst kommer den väldigt högt upp på listan, motionseffekten


Aldrig har jag så stabilt och lågt blodsocker som efter löpning. Jag vet att vissa typ 1-diabetiker kan ha problem med för lågt blodsocker efter ett ansträngande konditionspass, men för mig är det (oftast) rena himmelriket blodsockermässigt efter ett löppass. Och det behöver inte ens vara ett lopp, det går lika bra med ett vanligt löppass på egen hand, för motionseffekten är såklart den samma oavsett om det är lopp eller inte.

Igår vaknade jag med en så här stabil kurva, natten efter Kuntovitonen. Man tackar!

Kuntovitonen 2017

En sån värme vi hade igår, när Kuntovitonen 2017 äntligen gick av stapeln! Det är knappt så man kan tro att det låg snö på marken (om än bara för en kort stund) för en och en halv vecka sen…


Men man ska inte klaga på vädret, och det gjorde ingen heller. Ingen i vårt gäng kollapsade och alla tog sig runt banan – vad kan man mer begära? Bra blodsockervärden? Tja, det får man ibland, och ibland inte. Min blodsockerkurva var hyfsad, lite för hög före och lite för låg efter, men inget alarmerande åt något håll. 

Själva loppet hör inte till mina favoritlopp, det är trångt i spåret och man får springa kors och tvärs för att ta sig fram, speciellt i början, men Kuntovitonen är väl först och främst ett jippo och kanske inte så mycket ett lopp där man springer några rekordtider. Det är roligt att delta i alla fall, och så får man ju umgås och picknicka och allt sånt också! 


I år var vi en lite decimerad skara (och alla fastnade inte på bild) men vi gjorde vårt bästa för att sprida vårt budskap. De turkosa Running for diabetes awareness-skjortorna är så fina och vi fick flera kommentarer tack vare dem. Mission accomplished!