För vem?

Ibland reflekterar jag över hur jag uttalar mig om min sjukdom, speciellt här på bloggen. Jag beskriver mitt liv med diabetes typ 1 utan att försköna det, men samtidigt finns det många olika infallsvinklar, och många olika perspektiv jag kan berätta om samma verklighet ur.

Ibland är jag till exempel mer än lovligt trött på min diabetes. Den känns som den värsta kroniska sjukdomen i universum och jag skulle kunna göra vad som helst för att få bli av med den. Ibland går det hyfsat, och jag kan till och med tycka att det är helt okej att leva med diabetes typ 1.

Vilket perspektiv jag framställer min sjukdom ur påverkar naturligtvis bilden jag förmedlar. Hur är det att ha diabetes typ 1, egentligen? Tja, ibland är det helt okej, ibland är det mindre okej. Och där kommer Att vara ettas målgrupp in. Vem skriver jag för? För alla, vill jag påstå. Jag vill dela med mig av mitt liv med diabetes typ 1, men det är samtidigt svårt att göra på ett rättvist sätt. Om jag har nydiagnostiserade eller föräldrar till barn med diabetes typ 1 i åtanke vill jag kanske inte framställa sjukdomen som det helvete den faktiskt kan vara ibland. Samtidigt vill jag inte förminska sjukdomen för dem som inte vet någonting om den och inte känner någon som lever med den. Då känns det kontraproduktivt att glatt hojta ”Jag kan göra allt jag vill trots min kroniska sjukdom!”, även om det är en bild jag också vill förmedla.

”Kan du inte bara skriva som det är då?” undrar kanske någon. Jovisst. Det försöker jag göra. Men det är så mycket, diabetes typ 1 är så mycket, och på så olika vis vid olika tillfällen. Det är nästan omöjligt att förmedla på ett rättvist sätt. Det enda jag kan göra är väl att fortsätta försöka.

Sånt funderar jag på i höstmörkret, medan mitt blodsocker dansar tango.

Höstmörker

Annonser

Resfeber eller augustifenomenet?

Om det är någon som tror att jag jämt går omkring med bra blodsockervärden kan jag försäkra att så inte är fallet. Jag gör mitt bästa för att få stabila och normala blodsockerkurvor, men eftersom jag har diabetes typ 1 lyckas jag inte alltid. Ni andra som har diabetes typ 1 vet nog vad jag menar. Man kan göra allt rätt i teorin, men i praktiken fungerar ingenting. Just nu tampas jag till exempel med oförklarligt hoppiga blodsockervärden. Det är högt och lågt, om vartannat.

Högt blodsocker

Igår morse vaknade jag med ett blodsocker på 13,9. Tvi vale! Sensorn visade att blodsockret var 10, och jag hade både tagit en extra dos insulin och ökat basaldosen i pumpen på natten, men det hjälpte föga.

Just nu vet jag inte vad jag ska skylla mina höga blodsockervärden på. Är det resfeber inför vistelsen i Lund? Eller är det augustifenomenet? Ingen aning. Jag ser fram emot både hösten och Lund, så i rimlighetens namn tycker jag inte att min kropp borde reagera så starkt på någondera, men det är de enda möjliga förklaringarna jag kommer på.

Då tycker jag det känns lite skönt när jag läser i diabetesforum och på bloggar om andra som tampas med liknande saker som jag just nu. Det här är verkligheten för en typ 1-diabetiker. Blodsockerkampen. Den tar aldrig slut.

Bönlasagne på Forneldarnas natt

Igår hade vi en liten middagsbjudning, med anledning av att någon har fyllt år, någon snart ska åka till Lund, och kanske lite med anledning av Forneldarnas natt, som firades här i trakterna igår.

Bönlasagne

Jag passade på att testa ett nytt blodsockervänligt recept, nämligen bönlasagne. Jag har ätit bönpasta tidigare, men lasagneplattorna av sojabönor var nya för mig.

Risenta Bönlasagne

18 gram kolhydrater per 100 gram gillas i det här hushållet! Betydligt bättre än vanliga lasagneplattor, som jag har jättesvårt att lyckas anpassa insulindosen och blodsockerkurvan till.

Bönlasagneplattor

Bönlasagnen ser ut som vanliga lasagneplattor, lite gulare kanske. Nu är det så länge sen jag själv har ätit vanlig lasagne att jag knappt minns hur den smakade, men middagsgästerna hävdade bestämt att den här smakade lika bra som standardlasagne.

Sojabönslasagne

Den ser väldigt lik ut, åtminstone. Jag tyckte också att den var jättegod, och snäll mot blodsockret. Kurvan steg naturligtvis, men ganska jämnt och fint.

Dukning

Jag är inte mycket för matlagning (hur tråkigt?!), men att duka och pynta och pyssla gillar jag. Jag passade på att ta in några av de sista sommarblomstren till dukningen.

Blåbärsglass

Till efterrätt skulle vi ha blåbärsglass, också den gjord på ett blodsockervänligt recept. Tyvärr blev den inte så bra som jag hade hoppats på (den smakade mest grädde), så jag slängde ihop en chokladkladdkaka till. Den är mitt säkraste kort i efterrättsväg, och den påverkar mitt blodsocker bara marginellt. Tillsammans med färska blåbär, som vi hade plockat dagen innan, blev det en klart godkänd efterrätt till slut.

Inte utan min CGM

”Det verkar gå så bra för den där Maria. Hon kan ju göra nästan allt trots sin sjukdom.”

Styrketräning

Visst är det en bild jag förmedlar här på bloggen, det vet jag. Att det går att göra nästan vad som helst, trots diabetes typ 1. Och det är både sant – och inte.

Det går att göra nästan vad som helst med diabetes typ 1, men man ska vara medveten om att det ligger mycket jobb bakom att leva som ”vem som helst”. Själv har jag inte alltid befunnit mig i samma situation som jag gör nu beträffande vad jag kan och inte kan göra med min kroniska sjukdom. Det är många faktorer som ligger bakom det, och mycket hänger ihop med de medicinska hjälpmedel och det vårdmaterial jag har nuförtiden. Att springa ett halvmaratonlopp skulle till exempel ha varit helt uteslutet före jag fick min kontinuerliga glukosmätare (CGM).

Att resa till Lund och bo ensam i en främmande stad, utan att känna en kotte, skulle nog inte heller ha varit aktuellt för mig före jag fick min CGM och insulinpump. Jag säger inte att jag inte skulle ha kunnat göra det, men jag skulle nog inte ha känt mig hälften så trygg som jag gör när jag snart ska åka iväg nu, med pump och CGM. Därför gör det mig så förbannad, ledsen och upprörd när jag hör att andra med samma sjukdom som jag inte får samma möjligheter till ett så gott, tryggt och friskt liv som möjligt.

Visst går det bra för mig. Visst kan jag göra nästan allt, trots min typ 1-diabetes. Men inte utan min CGM. Inte utan min insulinpump. Inte utan mina medicinska hjälpmedel. De som borde vara en självklarhet för alla med diabetes typ 1.

Sommartakten fortsätter

Vi börjar närma oss slutet av augusti, och man kan med fog säga att det snart är höst. På Att vara etta kommer sommartakten ändå att fortsätta ett tag till. Jag har helt enkelt inte tid att prioritera att skriva blogginlägg just nu, även om jag gärna skulle vilja det.

Snart väntar resan till Lund, och inför den är det mycket som ska göras. I Lund hoppas jag få tid att skriva ett eller annat blogginlägg, men takten kommer förmodligen att vara densamma som nu, med inlägg när mitt schema medger.

Hojta gärna till om det är något speciellt du vill att jag ska skriva om eller ta upp på Att vara etta framöver!

Hängmatta

Sommartakten fortsätter på bloggen, även om jag inte ligger i hängmattan.

Fylld zucchini

Urgröpt zucchini

Häromkvällen passade jag på att tillreda ytterligare en zucchini. Den här zucchinin fick bli en färsfylld sådan, tillsammans med en paprika. Liksom den förra zucchinin vi skördade var den här en riktig baddare, så jag fick dela den på mitten och tillaga den i två olika ugnsformar.

Stekt zucchini

Jag följde Tjockkockens recept, som hittas här. Om man inte vill fylla zucchinin med färs finns det en massa recept att använda sig av, både med och utan kött. Jag passade på att fylla paprikan med samma zucchini/färsröra och det blev riktigt gott det med.

Fylld zucchini

Zucchini är jättebra mat för mitt blodsocker. Sen är det ju jättegott och nyttigt också!

Fylld squasch

Det blev en rejäl portion, och då är den här biten bara en fjärdedel av hela zucchininDet här är en maträtt som knappt innehåller några kolhydrater alls, så vi passade på att lyxa till det med en melonpizza till efterrätt.

Melonpizza

Melon kan vara lite trixigt för mitt blodsocker men tillsammans med grädde, som fördröjer blodsockerhöjningen, fungerar det hyfsat. Färska hallon och blåbär, som skogarna är fulla av just nu, fulländade melonpizzan (klicka för recept) den här augustikvällen.

Dop efter dop

Den här helgen har jag varit på dop i dagarna två. Jag har också fått anledning att omvärdera min åsikt om hur Dexcom-klumpen tar sig ut under en av mina finklänningar, den som jag våndades lite över i vintras.

Dexcom sensor

Så illa ser det väl inte ut, eller hur? Faktum är att sändaren knappt syns där bakom spetstyget i verkligheten. Visserligen tejpade jag runt den med Leukoplast och inte med mitt knallrosa kinesiotejp (som nog skulle ha synts igenom som ett utropstecken), men sändaren i sig är ju så gott som osynlig.

Dexcom CGM

Det var värst vad många dop du går på, sa en bekant till mig. Och ja, det har blivit en del av den varan på sistone. Dels har Patric många syskon och ännu fler syskonbarn, dels har jag fått den stora äran att bli gudmor till några goda vänners barn. Vilken tur, så cyborg-jaget får öva sig på att komma över fåfängan.