Totally Wearable

Inlägget presenteras i samarbete med Totally Wearable

Vackra diabetessmycken kan man inte ha för många av. Att de kan fungera som livräddare samtidigt som de är fina är min ursäkt för att skaffa fler. Det finns verkligen ett diabetessmycke för varje tillfälle nuförtiden!

Totally Wearable är en relativt nyöppnad webbshop som säljer de vackraste diabetessmycken jag har stött på hittills. Totally Wearable ägs av grundarna till Diabetespuoti, som fortfarande har en massa fina smycken i webbshopen på finska, men som nu har utökat sin verksamhet internationellt med Totally Wearable.

Diabetespuoti

En vacker höstdag fick jag ett vackert brev i postlådan.

Totally Wearable

Som på julafton att öppna.

Diabetespuoti.com

Och inuti: två små fint förpackade påsar med smycken i.

Diabetes Full Moon

I den ena påsen låg armbandet Täysikuu, Full Moon på engelska. Att fullmåne-armbandet är en bästsäljare förvånar mig inte det minsta för det är verkligen något extra.

D-armband

Jag invigde mitt när jag firade 25-årsjubileum med min diabetes i lördags. Armbandet är gjort av äkta Swarovski-pärlor och finns både på den finska webbsidan och på den engelska.

Kevo

I den andra smyckespåsen låg halsbandet Kevo. Halsbandet tillhör serien Suomi 100/Finland 100, som är en kollektion skapad för att uppmärksamma och fira att Finland fyller 100 år som självständig nation i år.

Diabetes Kevo

Jag har ganska många diabetesarmband, men desto färre halsband. Nu har jag kanske världens finaste diabeteshalsband istället! Det finns en massa fler (klick!) att välja mellan, det ena vackrare än det andra.

ID necklace

Om man skulle vilja kan man häkta av diabetesmärket och använda det till exempel på en nyckelknippa, ett armband eller varför inte ett annat halsband, om man vill variera sig.

Nu är jag verkligen förberedd för fest med mina nya diabetessmycken – så här festliga sådana har jag aldrig haft förut. Så roligt att kunna vara fin samtidigt som man företräder en öppen diabetes!

Inlägget presenterades i samarbete med Totally Wearable, men alla åsikter och tankar som framförts är mina egna. Mejla mig på attvaraetta@gmail.com om du är intresserad av ett samarbete. 

Annonser

25 år med diabetes typ 1

Hur jag kan ha levt med diabetes typ 1 i 25 år är en gåta, eftersom jag ju knappt ens är 25* ännu (haha – i sinnet åtminstone!) men så är det. Idag jubilerar jag!

D-armband

Jag återkommer till armbandet jag har på mig på bilden inom kort. Ett nytt D-armband!

Min D-dag firas bland annat med diabetesföreningen i Åbolands höstmöte, passande nog. I övrigt firar jag att jag mår toppen – kanske bättre än någonsin i mitt diabetesliv. Det är verkligen något att vara ödmjukt tacksam inför, och det är jag också.

*På pappret är jag 25 plus 9, eftersom jag var 9 år gammal när jag fick min diagnos.

Diabetes-Doris dyker upp igen

Är det någon som minns Diabetes-Doris? Hon har till och med en egen kategori här på Att vara etta, men det är länge sen hon har synts till på bloggen.

I en diabetesgrupp på Facebook dök hon plötsligt upp här om dagen, och ingen kunde bli gladare för det än jag. Jag ritade henne 2014, strax före jag började öppna mig om min diabetes på sociala medier.

img_0160

Jag postade bilden i gruppen för tre år sen, och jag har sett den dyka upp i olika sammanhang då och då. Det är fritt fram att använda den – det var delvis därför jag lade ut den. Övriga foton och bilder på Att vara etta är skyddade av upphovsrätten, men man kan mejla mig på attvaraetta@gmail.com och be om lov att få använda dem.

Jag önskar verkligen att jag hade mer tid till att rita och fixa och pyssla med sånt här. Diabetes-Doris kunde man ju ta hur långt som helst! Nu har jag bara hafsat ner henne på vanliga ritpapper och fotograferat av dem, men det kunde göras så mycket snyggare, och kanske till och med utvecklas till en serie. Jaja, kanske i ett annat liv…

Kost och motion

Det här med kost och motion i samband med diabetes typ 1 är knepigt. Vad ska man äta när man tränar? När? Varför? Jag fick en uppmaning om att resonera lite mera kring det här (tack Teta, jätteroligt med respons!), och det ska jag göra idag.

Innan jag går vidare in på ämnet vill jag återigen påpeka att jag inte kommer med några generella råd till alla med diabetes typ 1. Jag kan dela med mig om hur jag gör och tänker, men det är absolut inga rekommendationer. Det här fungerar för mig, helt enkelt. Vad som fungerar för var och en måste man ta reda på själv. Det finns inget rätt eller fel.

Så. Hur gör jag? Jag har skrivit en hel del om hur jag äter tidigare (kolla in en vanlig matdag i mitt liv), och likaså om vad jag gör inför ett träningspass, under ett löppass samt en hel del allmänt i kategorierna träning, motion, mat och kost. Jag äter regelbundet och förhållandevis ofta. Speciellt noga med att äta blodsockervänligt är jag de dagar jag ska träna, oavsett om det gäller lopp eller ett vanligt pass hemma. Då vill jag ha ett så stabilt blodsocker som möjligt, om jag bara kan.

Sallad med bönor

En måltid inför ett vanligt träningspass intas helst minst två timmar före passet, så att jag inte ska ha så mycket aktivt insulin i kroppen medan jag tränar. Ibland är det inte möjligt att äta så långt på förhand, och om jag vet att jag har aktivt insulin i kroppen kan jag ta något blodsockerhöjande precis innan jag ger mig ut och tränar. Det kan vara ett litet äppel, en dadel, några russin eller liknande. Eftersom jag har insulinpump sänker jag basaldosen i pumpen före jag ska träna, vilket underlättar enormt. Med sprutorna fanns det inga andra alternativ än att kompensera med extra mat (eller minska det kortverkande insulinet i samband med måltid före), så det är smidigare med basalminskningarna.

Jag äter ungefär på samma sätt oavsett vad jag ska träna, och oavsett om det gäller lopp eller vanligt träning. Jag kolhydratladdar med andra ord inte inför lopp, men jag kan öka på mängden mat jag äter så att jag verkligen äter mig riktigt mätt på blodsockervänlig mat inför ett lopp. Istället för ”vanlig” pasta äter jag till exempel bönpasta, och inför mitt halvmaraton tog jag extra portioner, som jag kanske inte skulle ha tagit om jag inte hade haft loppet framför mig.

Omelett med saltgurka

Någonting jag är noga med att få i mig inför långpass och -lopp är salt. I början när jag satte igång med att springa långt hade jag missat saltets betydelse och mådde riktigt uselt – tills jag kom på att det var saltbrist. Några extra saltgurkor gör susen! Kvällen före ett lopp brukar jag faktiskt ofta äta salta mandlar och nötter för att få i mig tillräckligt med salt.

Under hårda träningspass (främst löpning för min del) är jag tvungen att tillföra kroppen extra energi ungefär varje halvtimme. Jag har testat fram och tillbaka och det fungerar bäst för mig – faktiskt i enlighet med vad de flesta diabetesläkare rekommenderar. Jag kan inte minska basaldosen mer än jag gör eftersom jag behöver en viss mängd insulin, vilket innebär att jag fyller på med ganska mycket snabba kolhydrater när jag tränar intensivt. Hemma håller jag mig gärna till torkade frukter och liknande, men på halvmaratonloppet sist använde jag energigel, vilket jag egentligen helst undviker annars. Min kropp är inte van vid såna mängder sötningsmedel och socker, men gel erbjuder ett lätt sätt att få i sig snabb energi, så på lopp kan det vara ok, tänker jag.

Efter hårda träningspass och lopp äter jag som vanligt, men återigen – mer. Om jag inte hinner med ett lagat mål mat direkt efter träning tar jag ett mellanmål för att fylla depåerna. Det kan vara något så litet som en näve naturella nötter. Om blodsockret är lågt kan det bli en frukt också. Min kropp är ganska bra på att tala om vad den behöver, och jag har blivit bättre och bättre på att lyssna. Generellt kan man säga att jag inte följer någon diet, och jag håller mig inte heller till ett visst procentintag av kolhydrater, proteiner och fetter per dag, men jag är väldigt medveten om vad jag stoppar i mig. Blodsockervänligt är min devis.

Fråga gärna om något blev oklart! Det finns så mycket att säga om motion och kost i samband med diabetes typ 1 och jag inser att jag har arbetat in ganska mycket av det här tänket i min vardag. Det mesta går på rutin nuförtiden – skönt!

Sista skörden från växthuset

Roligt att mitt förra inlägg väckte så stort intresse! Det har varit många fler läsare än vanligt inne på Att vara etta och det är jag naturligtvis glad över. Det enda sättet vi kan råda bot på den rådande situationen är väl genom att försöka upplysa om hur det verkligen är att leva med diabetes, och det gör till all lycka allt fler.

Från det ena till det andra. I helgen har jag hunnit städa ur växthuset och ta tillvara de sista grönsakerna från höstens skörd.

Tomater

Nu återstår bara att se om det blir ätbara tomater av det här gänget. I så fall kanske de hamnar i en blodsockervänlig tomatsoppa.

Paprika

Jag har också plockat in några paprikor. Frågan är om de borde ha blivit röda, eller om de är av en sort som är mogna när de är gröna. Jag har inte smakat ännu, men det lär väl visa sig – senast när jag sätter tänderna i ett exemplar…

Förminska inte vår sjukdom

Innan jag började med forskningen om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 var jag tveksam till om jag var den mest lämpade personen att ta itu med projektet. Mest betänksam var jag gällande min egen inverkan på intervjupersonerna, och huruvida jag själv skulle projicera mina upplevelser och erfarenheter av sjukdomen på analysen av materialet.

Vad jag inte hade tagit i beaktande – åtminstone i lika stor utsträckning – var hur forskningen skulle påverka mig själv. Att vara emotionellt engagerad i det man forskar i kan, enligt min mening, vara både positivt och negativt, och i samband med konferensen i Tammerfors fick jag för första gången känna på den negativa sidan av det.

Konferensen var väldigt givande på ett vetenskapligt plan och jag fick råd gällande användning av teori och litteratur i samband med min presentation. Däremot blev det väldigt tydligt att den samhälleliga diskursen om diabetes typ 1 ligger långt ifrån verkligheten och vardagen med sjukdomen. När jag i diskussioner med deltagare från tio olika länder berättade om mitt avhandlingsämne, fick jag stundtals kommentarer i stil med ”men det är ju så bra med diabetes nuförtiden när det finns insulinpumpar och de där grejerna (sensorerna?) som sköter allt”. I jämförelser mellan olika sjukdomar omtalas diabetes ofta i kategorin mindre allvarliga sjukdomar, för det är ju ”bara diabetes”.

MariaJohansson

Jag beskyller inte individerna. Som jag ser det handlar det inte om elakhet, inte alls. Överallt i samhället ser vi diabetes presenteras på ett undermåligt sätt. Diabetes i media kopplas till mycket som typ 1-diabetiker inte förknippar med sin sjukdom överhuvudtaget. Det handlar om att den samhälleliga diskursen om DIABETES (utan att typen definieras) många gånger är så långt ifrån vardagen med sjukdomen att tidningarnas rubriker och gemene mans uppfattningar om diabetes typ 1 ofta känns som ett skämt.

Jag strävar inte efter att någon ska tycka synd om typ 1-diabetiker. Det är inte ens nödvändigt för allmänheten att förstå sjukdomen vi lever med (även om det skulle vara skönt om så var fallet). Vad jag efterlyser är att diabetes typ 1 inte förminskas. Jag ogillar att jämföra sjukdomar och allt är relativt, men hur man än ser på saken är diabetes typ 1 en allvarlig sjukdom, som inte förtjänar att omnämnas som ”bara diabetes”. Det är det enda jag begär: Förminska inte vår sjukdom.

Presentation på Narrative and Wellbeing

Det var ingen som vågade sig på att gissa vad jag har gjort i Tammerfors, men det kan jag tala om nu (om ni så vill höra det eller inte). 

Jag har varit på en konferens vid Tammerfors universitet och presenterat min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Det finns en hel del att berätta om konferensen, men det får jag återkomma till en annan dag. 

Det var min första presentation på engelska om avhandlingen, så jag var lite nervös innan. Nervositeten syntes till all lycka inte allt för kraftigt på blodsockerkurvan. Efteråt låg blodsockret på 8, vilket ändå är mer än bra i min diabetesvärld.