Vandring i Lemlax

Lemlax naturstig

Igår var det dags att upptäcka en ny naturstig igen. Vi bestämde oss för att åka till Lemlax, knappa 15 km från centrum av Pargas, och gå Blåbärsstigen (2,8 km) och Lingonstigen (1,3 km).

Flyttblock

Jag har inte varit i Lemlax speciellt mycket, sist var nog när jag red Hubertusjakt någon gång i tidernas begynnelse (eller si så där tjugo år sen). Man kan fråga sig varför det var så länge sen sist, för det är fina omgivningar.

Utsiktplats Lemlax naturstig

Blåbärsstigen var en positiv bekantskap, jättevacker skog och fina möjligheter till vandring. Till och med ett utsiktstorn att klättra upp i!

Utsikt Blåbärsstigen Lemlax

Från tornet såg man mest skog, men det var en vacker sådan.

Lemlax naturstig spång

Ganska blandad terräng, med några spångar i gott skick. Markerna var blöta men man kunde hålla sig hyfsat torrskodd ändå.

Utsikt Lingonstigen Lemlax

Från utsiktsplatsen på Lingonstigen skymtade vi Pemarn om vi sträckte på oss ordentligt.

Utsiktstorn Lingonstigen Lemlax

Till och med Ebba klättrade upp i tornet. En gårdshund vill ha koll! Hon tog sig självmant upp, men för att komma ner fick hon lite hjälp.

Blodsockerkurva efter vandring

Mitt blodsocker skötte sig exemplariskt under vandringen. Det blev inte så långt, bara drygt 4 km, och jag åt ingenting under tiden. Långsam fysisk aktivitet fungerar oftast relativt bra för mig, och jag behöver inte fylla på med så mycket energi som jag måste göra när jag springer.

Dagens tips från mig till er alla får bli att leta upp närmaste naturstig och välja en lämplig rutt. Det finns ingenting som går upp emot att vara ute i naturen, och man får så mycket alldeles gratis: frisk luft, motion och kanske till och med en motionseffekt på blodsockret. Kom bara ihåg att anpassa insulindoser och energiintag vid rörelse och motion om du är insulinbehandlad!

Annonser

Aldrig mer diabetes

Ibland kan jag tänka det. Aldrig mer diabetes när doktorsavhandlingen är klar. Stundtals har jag diabetes typ 1 upp över öronen, det är diabetes inifrån och ut, privat och på jobbet – hela tiden.

No entry

Jag lägger lapp på luckan. No entry for diabetes.

Nej då. Riktigt så illa är det inte, och för det mesta känner jag mig ganska bra på att separera min egen diabetes från avhandlingsarbetet. Min egen diabetes är en del av mig och vanligen är den inte något jag tänker på ur det perspektivet, fastän den följer mig dygnet runt och kräver ständiga åtgärder. Det är ju mitt liv, och jag minns inget annat.

Men visst är det mycket fokus på diabetes. Utöver avhandlingen är det styrelsemedlemskapet i Diabo, den här bloggen, och diverse diabetesrelaterade uppdrag som trillar in då och då. Kanske är det så att jag tar igen alla år jag dolde och gömde och förminskade min diabetes? Kanske jag kompenserar på det här sättet, genom att försöka bidra med något konkret och i slutändan förhoppningsvis nyttigt, det vill säga förståelse och ökad kunskap om sjukdomen?

Om det är så, ja då känns det till syvende och sist riktigt bra. Och någon lapp på luckan lär det aldrig bli för mig. Det är diabetes typ 1, nu och för alltid. I en eller annan form. Mer eller mindre. Alltid.

Istället för tacoskal

Som jag nämnde tidigare åt vi tacos i tisdags. Jag brukar äta tacoskal av majs ibland, men när jag vill vara snäppet snällare mot mitt blodsocker byter jag ut tacoskalen mot något blodsockervänligare, nämligen:

Taco med kål

Kål! Istället för tacoskal virar jag in allt i ett stort kålblad. Det fungerar jättebra, och jag tycker att det är riktigt gott.

Tacoskal kål

Just den här gången hjälpte det föga att jag valde den blodsockervänliga vägen eftersom mitt blodsocker ändå steg till 12 efter måltiden, men jag är ändå tacksam över att det finns alternativ. I perioder reagerar mitt blodsocker jättestarkt på både mat och motion och när det är extra hoppigt och svänger upp och ner är jag glad över att jag kan äta gott samtidigt som jag inte påverkar blodsockret mer än nödvändigt.

Ikväll är det säkert många som äter tacos, så passa på att testa den här varianten för ett blodsockervänligare fredagsmys!

Molly Sandén, Peter Jihde och jag

Det blev kanske det bästa firandet av Världsdiabetesdagen någonsin i tisdags. Jag spenderade kvällen i förstklassigt sällskap tillsammans med Sockertopparna, och som vanligt gick jag hem med en mycket större kämpaglöd och ork att handskas med min egen diabetes efter att ha fått umgås med andra i samma situation en hel kväll. Det är verkligen kamratstöd när det är som bäst!

Diabetesgalan var ju också helt fantastisk, verkligen ett steg i rätt riktning på så många plan. Kanske det skulle vara dags för Finland att ta efter Sverige med en gala nästa år? Det skulle väl vara på sin plats i landet med flest typ 1-diabetiker i förhållande till befolkningsmängd…

Gästblogg

Bild från mitt första halvmaratonlopp 2015, som illustrerar artikeln på Treated.

Världsdiabetesdagen till ära har jag också fått något mer gemensamt med Molly Sandén och Peter Jihde än att vi alla har diabetes typ 1. Vi har nämligen blivit utsedda till Treated.com:s 5 starka diabetiker tillsammans med riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och fotbollsproffset Pär Zetterberg. Jag tror att det har trillat in flera nya läsare från Treated eftersom besökarstatistiken plötsligt sköt i höjden på Att vara etta, så jag ska passa på att hälsa alla nya läsare välkomna hit. Hoppas ni ska trivas här tillsammans med mig i blodsockerkampen!

Världsdiabetesdagen 2017

I år känns den stor, större än någonsin tidigare. Världsdiabetesdagen. Kanske beror det på Diabetesgalan, som sänds ikväll, kanske på att mitt flöde i sociala medier nästan svämmar över av bilder och texter om diabetes. Underbart! Det finns så många där ute som gör skillnad och det känns så fint.

Det gör att jag vågar tro att ingen i framtiden kommer att behöva stå ut med förutfattade meningar, mobbning och utanförskap p.g.a. diabetes typ 1 (för det har förekommit och förekommer fortfarande, tyvärr).

Siniranne

Själv uppmärksammar jag dagen genom att klä mig i blått, bära mina finaste diabetessmycken och delta i #siniranne med bilden ovan. Ikväll ska jag träffa ett gäng Sockertoppar och tillsammans ska vi fira dagen med att äta tacomiddag och kolla på galan på tv.

Idag vill jag också passa på att rikta ett stort tack till alla er som visar sitt stöd för sjukdomen på olika sätt. Det värmer mitt hjärta så oerhört när någon som inte själv har diabetes väljer att byta profilbild i sociala medier och lägger till ett blått filter eller en blå ring eller använder #diabetesawarenessmonth. Det gör mig tårögd när jag får ett sms med texten ”Glad världsdiabetesdag” av någon som inte själv lever med diabetes. Tack snälla!

Diabetes typ 1 är en svår sjukdom att förstå sig på, men man behöver inte förstå den. Det räcker med att man försöker. Tack snälla ni för att ni gör det.

Två år med Att vara etta

Hurra! Idag firar jag och Att vara etta två år! Så mycket har hänt sen start. Bland annat skulle jag nog inte jobba med det jag gör idag om det inte hade varit för att jag började blogga. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle få ut så mycket av att blogga, men det har verkligen varit två givande år – förhoppningsvis för fler än jag själv, hehe.

Att vara etta två år

Ifjol för exakt ett år sen skrev jag det här inlägget, och här hittas det allra första inlägget på bloggen. Samtidigt som det känns som om det var evigheter sen, känns det som igår. Lite så där som med det mesta i livet.

När diabetes är nummer 1

Det händer en massa i diabetesvärlden just nu. November är ju vår – diabetessjukdomarnas – månad, och det både syns och hörs allt mer på olika håll.

I Sverige har väl ingen missat att det kommer att ordnas en direktsänd diabetesgala för första gången. Galan sänds på Världsdiabetesdagen 14.11.2017 kl. 20.00 svensk tid och jag gissar att det är många av Att vara ettas läsare som kommer att sitta bänkade.

Dokumentärfilmen Leva utan att dö önskar jag att jag inte hade missat, men det har jag (och den verkar inte gå att kolla på via Viaplay eller Viafree från Finland). Men jag har hört flera som har sagt att den verkligen är sevärd så titta om ni har möjlighet!

Någonting jag har sett är ett avsnitt av Akuutti, Kun diabetes on Ykkönen (på svenska ungefär När diabetes är nummer 1) som hittas på Arenan och kan ses i Finland. Avsnittet behandlar diabetes typ 1 och hur det är att leva med sjukdomen, med utgångspunkt i en barnfamilj som själva måste köpa sin Freestyle Libre för att sjukvården inte betalar kontinuerlig glukosmätning till dottern Eini, 4 år. Vad jag tycker om det behöver jag väl inte ens gå in på (men det skulle kunna inkludera en hel harang svordomar)…

Kun diabetes on Ykkönen

November är månaden då det finns alla möjligheter att lära sig mer om diabetes – gör det!