Dexcom G4 där den ska vara

Lite kärringen mot strömmen är bara sunt att vara i dagens samhälle i många fall, tycker jag. När det gäller att ha Dexcom-sensorn på armen istället för på magen (där den ska vara) har jag den inte där för att protestera mot något eller så, utan helt enkelt för att den fungerar bäst på mig där.

Sommartid känns det ändå skönt att kunna variera lite. Plötsligt en dag fick jag nämligen värk i armen, precis där sensorn gick in i huden, och det avskräckte mig från att applicera nästa sensor på armarna.

Dexcom

I en dryg vecka har jag haft min Dexcom G4 där den ska vara – på magen. Nu återstår bara att se hur länge den håller där. Det brukar inte vara längre än 1-2 veckor, medan de jag skjuter in på armarna kan hålla 3-4 veckor, i bästa fall. Det är en stor skillnad, och också en anledning till att jag mest använder armarna för det här ändamålet.

DexcomG4

Jag är förstås tvungen att tejpa kring sensorn för att den ska hålla sig kvar efter den första veckan. Efter ett par dagar börjar den glipa i kanterna som på den första bilden, men det fixar jag med kinesiotejp (efter ett tips här på bloggen, tusen tack!).

Fråga mig inte vad jag sysslar med på bilden ovan förresten, det är någon form av utfallssteg med osynliga stavar i händerna. Typ.

Blodsockerkamp på The Tall Ships Races

Var det någon som trodde att jag skulle kunna hålla mig ifrån The Tall Ships Races på lördag? Nej, jag tänkte väl det.

TheTallShipsRacesÅbo2017

Jag hann knappt se fartygen längs den östra åstranden eftersom jag var så upptagen med dem på den västra sidan dagen innan, så på lördag styrde jag kosan mot Åbo igen. Den här gången med löparskorna på fötterna! Jag hade nämligen kommit på den briljanta idén att transportlöpa till området. Med löparryggsäcken full av förnödenheter (blodsockermätare, insulin, lite mat och dryck) sprang jag tills folkmassorna vid ån kom emot och jag fick sakta ner på tempot.

Wärtsilä

Jag blir så himla glad av att se alla skepp med festvimplar och flaggor från olika hörn av världen. Lika glatt var mitt blodsocker, som skötte sig utmärkt efter en basalminskning med hälften av den normala dosen inför löpningen.

Sedov

Sedov är verkligen en imponerande syn. De salta gossarna likaså. De såg så allvarliga ut, grabbarna i den ryska besättningen, även när man hurtigt hälsade dem med ett здрáвствуйте.

TallShipsRacesSedov

Från den fyrmastade barken Kruzenshtern såg man såväl lite av folkmassan, som Sedovs akter. Längre fram skymtar Åbo slott.

AsicsNimbus

Ja, visst var vi där, ombord på Kruzenshtern – jag och löpardojorna! Jag knallade på i sammanlagt drygt 10 kilometer och det fungerade riktigt bra blodsockermässigt. Jag hade en basalminskning inställd på insulinpumpen hela tiden, och lagom tills jag skulle transportlöpa till bilen igen sänkte jag dosen ytterligare. Det är en förbaskad kamp och ett evigt planerande och uträknande, men så sjutton heller att jag ska låta min diabetes hindra mig från att göra sånt jag vill – aldrig i livet!

Auraå

Kolla bara den här vyn. Den skulle jag inte ha velat missa för allt smör i Småland, och definitivt inte på grund av min diabetes.

TallShipsRaces2017

Nästa dag, det vill säga idag, åkte jag ut till Erstan för att se när segelfartygen tog sig vidare till nästa etapp i tävlingen. En sån syn det är – med en massa små båtar, och så de stora segelfartygen som närmast svävar förbi som från en annan tidsera.

20170723_181306

Lagom till att Sedov kom dog batteriet i min kamera ut, men jag hade som tur var min mobilkamera med mig.

20170723_182416

Jag, som närmast är uppvuxen i en båt sommartid och glatt hojtade ”mera gungstol!” som barn när vågorna gick höga, kände plötsligt ett mer än lätt illamående i vindilarna och svallvågorna av alla fritidsbåtar. När blev jag en sån landkrabba? Det resulterade i att jag inte fick ned en enda tugga av den medhavna matsäcken, bestående av äggmuffins och sallad samt världens godaste (och blodsockervänligaste) kladdkaka. Det tyckte mitt blodsocker inte riktigt om, men som tur var gick illamåendet över så fort jag satte foten på torra land igen, och jag kunde äta och få upp blodsockernivån, som vid det laget närmade sig tre efter flera timmars ofrivilligt fastande. Haha. Men det var det värt!

Med diabetes typ 1 på The Tall Ships Races

Den som bor här i trakten har knappast kunnat undgå att The Tall Ships Races pågår för fulla muggar i Åbo just nu. Själv är jag inte så mycket för själva programmet och ståhejet runt omkring, men fartygen – oj, oj, oj!

Följaktligen tog jag mig in till stan för att titta på skeppen idag. En otroligt vacker syn att se de gamla (och även de lite nyare) segelfartygen i Aura å.

The Tall Ships Races Åbo 2017

Min vana trogen lämnade jag bilen lååångt ifrån, och gick till området längs ån, där fartygen ligger ankrade. Även om jag är van vid att promenera långt måste till och med jag erkänna att det blev väldigt mycket gående den här gången.

Shtandart

Men det var det värt när man möttes av den här synen! Fregatten Штандартъ, en kopia byggd 1999 av den ryska flottans flaggskepp Shtandart, som byggdes 1703. (Det är förresten när man möter kyrilliska bokstäver så här i vardagen man som bäst inser vilken otrolig nytta man har av att ha läst lite ryska. Штандартъ uttalas alltså Shtandart.)

Muikkoja

Jag hade inte tänkt äta på området, men mitt blodsocker tyckte annorlunda. Efter det myckna promenerandet landade jag i beslutet att ta en tidig lunch bestående av en fisktallrik med lax, rotsaker och mujkor (siklöjor). Det var ett mycket gott beslut, bokstavligen.

Sedov

Jag satt och åt mitt emot den fyrmastade stålbarken Sedov, världens största segelfartyg. Det var mäktigt! Tänk att Sedov har seglat i snart hundra år och fortfarande är så imponerande. När jag ser de gamla segelfartygen kan jag inte låta bli att fantisera om hur det kan ha varit ombord när det begav sig…Jag önskar att jag hade fått vara med då, men vid närmare eftertanke skulle jag förmodligen aldrig ha släppts ombord med min diabetes förr i tiden. Vid närmare eftertanke är ju också den bild jag har av tiden då extremt romantiserad, men jag kan inte låta bli att fascineras av livet på havet förr, helst i Eric Newbys Sista seglatsen-anda.

Tall Ships Races

Jag hann inte se hälften så mycket som jag hade velat, så frågan är om jag inte måste ta mig till stan en gång till, innan jag förstås beger mig ut till Erstan för Parade of Sails på söndag. Den här gången kan jag ändå inte skylla enbart på mitt blodsocker, för det var egentligen mycket samarbetsvilligt, utöver den lilla uppmaningen om att äta lunch – men det ska man ju göra ändå, förr eller senare.

Sommarträff med Sockertopparna

Igår var det dags för den årliga sommarträffen med Pargas Sockertoppar. Vi träffades i Nagu i år igen, och jag inledde min första semesterdag med en cykeltur till träffen. 


Jag kunde varken klaga på vädret eller miljön. Det är så otroligt vackra omgivningar jag har förmånen att få vistas i att jag nästan blir hemmablind och glömmer bort hur vackert det är ibland. Skärgården och naturen här alltså – finns det något bättre?

Det som skulle bli en bild på min blodsockerkurva resulterade i en pumpskärm som bara reflekterar solen. Blodsockret låg i alla fall på 5,5 med en pil snett uppåt efter den första etappen. Mycket väl godkänt i min värld! 

Efter en god middag bestående av en laxsallad med aioli och många trevliga diskussioner trampade jag hemåt igen i kvällningen. Jag fick åka den nya färjan Elektra, och kunde stå på däck och vinka till gamla Sterna som puttrade förbi. 


Sommarkvällar blir inte så mycket vackrare än den här. Visserligen var det lite kallt och blåsigt, men jag hade cyklat mig varm så det gick ingen nöd på mig. Väl hemma var mitt blodsocker lite väl lågt, men det åtgärdade jag kvickt med några färska morötter innan jag fyllde på med ett litet kvällsmål. En alltigenom perfekt inledning på semestern! 

Sista arbetsdagen

Idag har jag packat väskan igen en gång, för att ta mig till Helsingfors. Den här gången är det för att avsluta mitt vikariat vid Svenska litteratursällskapet, där jag har varit traditionsvetenskapliga nämndens forskare och sekreterare i ett halvt år. Tiden har gått så fort, alltför fort, men det har varit en otroligt lärorik och givande tid som jag bär med mig inför kommande utmaningar.

Helsingfors

Sen då? Vad händer nu? Jo, först ska jag avnjuta min korta men välförtjänta (?) intjänade semester, och sedan fortsätter jag med forskningen på stipendier till årets slut. Perfekt! 

Det kom ett mejl…

Som bloggare funderar man givetvis ibland över vem som döljer sig bakom läsarsiffrorna i statistiken. Vissa av er känner jag, och det är alltid lika roligt när någon kommer fram och berättar att hen läser Att vara etta bekanta som obekanta!

En del av er läsare känner jag inte, men ibland händer det att jag får ett mejl av någon, och det värmer alltid lika mycket. Periodvis har jag inte tid att svara på mejlen lika ingående som jag skulle vilja, men ni ska veta att varje kontakt betyder väldigt mycket för mig. Det är väl lite så när man bloggar om en sjukdom och tankar och känslor kring den, att det också kan väcka många tankar och känslor hos andra.

Jag har själv märkt att sjukdomsbloggandet kan sätta igång tankeprocesser som man inte trodde att man hade inom sig, och det verkar som om det samma kan gälla när man läser en blogg om livet med en kronisk sjukdom (och kanske känner igen sig, eller tvärtom inte alls gör det).

Violer

Det jag vill ha sagt med det här inlägget är i vilket fall som helst att jag är så tacksam för alla som läser och kommenterar och hör av sig, på ett eller annat sätt. Tack för det!

Sista intervjun – check!

Ett drygt år efter att jag gjorde den allra första intervjun till min doktorsavhandling har jag nu gjort den tjugonde och sista intervjun. Hipp, hipp hurra!

Intervju

Det känns nästan lite vemodigt. Att jag inte längre ska packa intervjuväskan och ge mig ut i fält mer. Mycket mer vemodigt än hurra, faktiskt. Sen är det förstås inte hugget i sten att det måste vara just tjugo intervjuer, så om det skulle visa sig att det behövs kan jag komplettera antalet intervjuer längre fram.

Men nu är den tjugonde intervjun också på band. Hurra för det!