Presentation på Medical Humanities Seminar

En av orsakerna till att jag åkte till Lund är att det finns flera specialister på kulturella perspektiv på medicin, hälsa och vård vid institutionen för kulturvetenskaper vid Lunds universitet. Jag har fört intressanta diskussioner och fått en massa tips och goda råd av forskarna här, och igår var det dags för mig att presentera min egen forskning på Medical Humanities Seminar.

PresentationMedicalHumanitiesSeminar

Det är alltid lite nervöst att stå och orera om sin egen forskning, men ju oftare man lyfter ut den ur forskarkammaren, desto bättre (tycker jag). Presentationen väckte stort intresse och jag fick många frågor, litteraturtips och goda råd på vägen.

PresentationMedicinskHumaniora

Jag är fortfarande i ett ganska tidigt skede i processen med att skriva min avhandling, men det här är någonting jag verkligen inte vill att blir gammal skåpmat som bara läses av ett fåtal, så jag kommer gärna ut och föreläser om forskningen på olika ställen, både i akademisk och mer populärvetenskaplig tappning.

Annonser

Om att presentera sin diabetes

Jag tycker att det är jättesvårt att ta upp att man har diabetes på ett naturligt sätt bland nya människor. Ibland går det enkelt, som när insulinpumpen larmar och man kan säga ”åh, det är bara min insulinpump, jag har diabetes” eller när sensorn på armen syns och någon frågar vad det är. Men annars – när ska man säga det egentligen?

”Hej jag heter Maria och jag har typ 1-diabetes” faller sig liksom inte naturligt för mig. Jag vill helst ha en anledning till att berätta att jag har sjukdomen. Alltid behöver man förstås inte säga det heller, men ibland kan det ju vara bra att folk i ens omgivning vet om det.

Maria

Här i Lund har det blivit ganska självklart att jag har talat om att jag har diabetes typ 1 när jag har berättat om mitt avhandlingsområde. Inom de kulturvetenskapliga ämnena är det lätt hänt att man kommer in på reflexivitet och positionering, och i samband med det brukar jag alltid nämna att jag själv har diabetes typ 1.

Hur gör ni andra med diabetes när ni presenterar er sjukdom? Gör ni det?

Narrativseminarium i Stockholm

Om det är någon i Stockholm som har gnuggat sig lite extra i ögonen och tänkt ”är det inte den där finlandssvenska lantisen med bloggen Att vara etta jag ser?” kan jag bekräfta att så kan vara fallet. Jag befinner mig nämligen i Stockholm på ett seminarium, där jag presenterar min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 för några av Sveriges mest framstående forskare inom narrativitet.

Säg hej om ni ser mig irra runt på gatorna i storstan, vetja!

Min vardag just nu

Forskarvardag

Om min fritid långt ägnas åt träning, ägnas min arbetstid just nu åt att läsa, skriva och tänka. Jag jobbar parallellt med några olika saker, alla relaterade till min doktorsavhandling om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. För närvarande står jag mest framför datorn (ja, just står! Jag jobbar en hel del på distans hemifrån och har skaffat mig ett höj- och sänkbart skrivbord – guld värt för hälsan, vill jag påstå) och läser, skriver, raderar, river mitt hår, läser, skriver lite till och läser ännu lite till.

Litteratur

Det är intressant och roligt – inte tu tal om den saken – men också utmanande och stundtals riktigt krävande. Det är väl så i den här processen, ibland känner man sig som ett geni och ibland som den dummaste som har gått i ett par skor. Slutresultatet blir förhoppningsvis bra och det är ju ändå det viktigaste.

Sista arbetsdagen

Idag har jag packat väskan igen en gång, för att ta mig till Helsingfors. Den här gången är det för att avsluta mitt vikariat vid Svenska litteratursällskapet, där jag har varit traditionsvetenskapliga nämndens forskare och sekreterare i ett halvt år. Tiden har gått så fort, alltför fort, men det har varit en otroligt lärorik och givande tid som jag bär med mig inför kommande utmaningar.

Helsingfors

Sen då? Vad händer nu? Jo, först ska jag avnjuta min korta men välförtjänta (?) intjänade semester, och sedan fortsätter jag med forskningen på stipendier till årets slut. Perfekt! 

Sista intervjun – check!

Ett drygt år efter att jag gjorde den allra första intervjun till min doktorsavhandling har jag nu gjort den tjugonde och sista intervjun. Hipp, hipp hurra!

Intervju

Det känns nästan lite vemodigt. Att jag inte längre ska packa intervjuväskan och ge mig ut i fält mer. Mycket mer vemodigt än hurra, faktiskt. Sen är det förstås inte hugget i sten att det måste vara just tjugo intervjuer, så om det skulle visa sig att det behövs kan jag komplettera antalet intervjuer längre fram.

Men nu är den tjugonde intervjun också på band. Hurra för det!

Stöd Barndiabetesfonden med gamla svenska sedlar

När jag var till Sverige sist hade jag växlat pengar inför resan, och fått några gamla sedlar. Tillbaka hem kom jag med några oanvända sedlar, varav en var en gammal sådan i en ganska stor valör. Inte hade jag tänkt på att vissa gamla svenska sedlar blir ogiltiga från och med första juli 2017, så här sitter jag med en 500-lapp som blir ogiltig imorgon! Fasiken så surt! 

Lite mindre surt känns det ändå att veta att Barndiabetesfonden tar emot gamla svenska sedlar, som de löser in och använder till forskningen. Detta är vad fonden arbetar för, med deras egna ord:

Barndiabetesfonden stödjer forskning vars syfte är att förebygga, bota eller lindra diabetes hos barn och ungdomar. 

Nu vet jag åtminstone vart min sedel ska gå! På Sveriges riksbanks sidor kan man kolla vilka sedlar som blir ogiltiga imorgon, och de som blir det kan man med gott samvete skicka till Barndiabetesfonden, tycker jag. Då kommer pengarna till nytta, och man slipper gräma sig över gamla pengar som ligger och blir obrukbara.


Pengarna kan skickas till Barndiabetesfondens kansli på adressen Gränsliden 10, 58274 Linköping, Sverige. Bilden är publicerad med Barndiabetesfondens tillstånd.