Koppla av

Den senaste tiden har jag haft en massa program. Det är såklart roligt, men mitt blodsocker visar tydligt när jag borde koppla av lite mellan varven. Bra på sätt och vis, så får jag en indikator på när det är dags att varva ner. Om jag lyssnar eller inte är en helt annan sak…

Virka

Ett av de roligaste sätten jag kopplar av genom är handarbete. Helst virkning eller stickning, men symaskinen används också då och då. Nu har jag inte handarbetat på jättelänge, så det ser illa ut med handgjorda julklappar av mig i år. Mitt blodsocker skulle nog gilla att jag tog en stressfri kväll med ett handarbete att knåpa med, och så får det kanske bli någon höstkväll framöver.

Hur kopplar du av? Påverkar det ditt blodsocker om du är stressad och försöker varva ner?

Annonser

Som en tickande bomb

Det jag personligen har svårast för psykiskt med min diabetes nuförtiden är oron inför framtiden. Ju äldre jag har blivit, desto räddare har jag också blivit för vad framtiden ska föra med sig i form av komplikationer och eventuella följdsjukdomar.

Som yngre trodde man ju att man var näst intill odödlig, men nu finns tankarna på komplikationer ständigt med mig i bakhuvudet. Eftersom jag snart har 25-årsjubileum med min diabetes typ 1 innebär det att jag har varit med på den tiden då vården inte var tillnärmelsevis så bra som den är idag. Risken för följdsjukdomar är betydligt mindre med dagens vård, men den som likt mig har dragits med den kroniska följeslagaren sedan början av 90-talet (eller ännu längre) löper följaktligen en större risk för att drabbas av allehanda elände än de barn som insjuknar idag. (Till all lycka, får man väl ändå säga – vilken tur att det har blivit lite bättre!)

Skeppsklocka

Jag går inte och väntar på att klockan ska klämta för mig, men jag vet att risken finns att den gör det tidigare för mig än för icke-diabetiker

Ibland känner jag mig som en tickande bomb, och det är väl delvis därför anspänningen är så stor inför varje läkarbesök. Tänk om de upptäcker att njurarna inte fungerar som de ska? Tänk om ögonbottnen har tagit ännu mer skada än sist? Det psykiska är ibland nästan lika tungt som det fysiska när det gäller diabetes typ 1, tycker jag nu, vid 34 års ålder och med snart 25 diabetesår på nacken.

Har ni andra som har haft diabetes typ 1 länge liknande tankar?

Acklimatisera sig igen

Att det skulle ta ett tag för mitt blodsocker att acklimatisera sig i Sverige hade jag räknat med, men att det samma skulle gälla när jag kom hem igen var mer otippat.

Blodsockerkurva

Jag har haft hoppigare blodsockervärden än vanligt sen jag återvände från Lund. Basaldosen har jag ställt tillbaka som den var före jag åkte, men det ser nästan ut som om jag skulle behöva justera den lite igen.

Man har inte brist på fritidssysselsättningar när man har diabetes typ 1 – det är då ett som är säkert. Alltid finns det något att analysera och justera, för att öka chanserna att få bra blodsockerkurvor.

Trött i Malmö

I helgen har jag, utöver mycket annat, hunnit besöka Malmö. Det var verkligen på tiden, för sist jag var här hann jag bara med en snabb titt omkring Centralstationen. Och det finns ju så mycket mer att se!

Malmöcity

Det är en fin stad, inte lika svårtillgänglig som Stockholm på något sätt. (Det tog ett tag innan jag började gilla Stockholm men nu är den kungliga huvudstaden ett av mina favoritresmål.)

Malmö

Av någon anledning dras jag till vatten, så jag tog en promenad neråt Västra hamnen.

VästrahamnenMalmö

Vackra vyer, eller hur? Lite förtogs dagen av att jag var så trött. Det var inte som den diabetesrelaterade tröttheten som jag har haft förut, utan mer som en påminnelse av kroppen om att jag har gasat lite för mycket den senaste tiden. Min plan har hela tiden varit att få ut maximalt av min tid här i Skåne, både arbets- och fritidsmässigt, och därför har jag fyllt kalendern med aktiviteter både på längden och bredden.

Jag vet ju att det lönar sig att lyssna på kroppen, men det är svårt när det finns så mycket att se och göra. Nu har min diabetes dessutom skött sig sen jag lyckades justera basaldoserna, och när jag inte har blodsockret som sätter käppar i hjulen blir det ännu svårare för mig att ta de nödvändiga pauserna mellan varven. Hemma är jag ganska bra på det, men här är det svårare…

Stanna i Lund?

”Skulle du kunna tänka dig att flytta till Lund permanent?” har några frågat mig. Och jag skulle absolut kunna tänka mig att vara kvar i Skåne en längre tid än så här. Nu känns det som om jag har börjat komma in i en ganska skön vardag här, och jag är egentligen inte så jättesugen på att åka hem – ännu. Permanent skulle jag nog inte vilja flytta, men det beror mest på att mina rötter är så djupt rotade i den åboländska skärgårdsmyllan att det är bra om näsan når ovan jord.

20170924_175355

Jag skulle gärna bo i en liten skånelänga på landsbygden någonstans i Skåne ett tag, samtidigt som jag jobbade inne i Lund. Innan jag skulle flytta permanent skulle jag ändå noga överväga vart, med tanke på diabetesvården. Även om vården ska vara jämlik är sanningen att man får olika diabeteshjälpmedel och vård på olika håll i landet (precis som i Finland) och det spelar en enorm roll för den som har en kronisk sjukdom.

Det här är förstås bara spekulationer, för jag har ingen möjlighet att stanna i Skåne varken på kortare eller längre basis än inplanerat, men det är förmodligen fler än jag som funderar på de här frågorna. God diabetesvård för alla drabbade borde vara en självklarhet, men så är det tyvärr inte.

Är du nöjd med diabetesvården där du bor?

I ryggmärgen

I helgen har jag haft celebert besök här i Skåne. Så roligt! Vi passade på att se oss omkring lite, och åkte bland annat till Ystad och Kåseberga.

Kåseberga

Ystad har jag varit i tidigare, men Ales stenar i Kåseberga var nya för mig. Definitivt en mäktig syn, även om vädret råkade vara ganska grått just då.

Ales stenar

Det blev samtidigt en liten semester från min diabetes under helgen. Inte så att jag skulle ha slutat kolla blodsockret och ta insulin, absolut inte, utan snarare lite mindre blodsockerfokus än jag vanligtvis tillåter mig att ha. Jag hade riktigt hyfsade blodsockerkurvor ändå, så man kan väl konstatera att det sitter i ryggmärgen, det där med diabetesen. Den hänger med mig, oavsett yttre omständigheter.

För kropp och själ

Lever hon? Har hon klarat resan? Jag förstår att frågorna bland Att vara ettas läsare är många, och svaren är ”ja” och ”ja”. Jag lever, och jag har klarat resan. Alldeles utmärkt, faktiskt. Mitt hoppiga blodsocker har redan blivit lite stabilare, så jag får nog skylla blodsockerkurvorna före resan på resfeber och stress.

Frukost

En superfin blodsockerkurva hade jag natten till igår. Så skönt, äntligen! Det är egentligen helt otroligt att stress kan påverka blodsockret så mycket. Eller inre nerver, som min mamma brukade säga när jag var liten. Det är ju liksom inte så att jag går omkring och känner mig jättestressad, men redan ett litet pirr av förväntan, spänning eller nervositet kan sätta sprätt på blodsockerkurvan. Inte att undra på att diabetes typ 1 (och 2 också, för all del) ofta bryter ut i samband med perioder av trauma eller stress.

Yogamatta

Jag försöker minimera stressen med olika medel. Ett av dem är yoga. Min yogamatta fick – trots en överfull kappsäck – åka med till Lund. Det är inte som att yoga hemma på bryggan, men den här utsikten är banne mig inte illa den heller. Nästan som att yoga ute.

Det är förresten lite knepigt det här med hur blodsockret påverkas av allt man gör (och inte gör). Min kropp skulle nog helst se att jag hade samma rutiner och gjorde samma saker varje dag, men min själ vill ha mer än så. Min själ vill ha lite äventyr och se lite nya saker, och det unnar jag den ibland – sen får blodsockret säga vad det vill.