Putsa med olivolja vid byte av kanyl

När jag var till läkaren senast kollades min hud för att se om den har reagerat på pumpkanylerna. Man kan tydligen få både blåmärken och hårda hudpartier av infusionssetet, men hittills har jag varit lyckligt förskonad från allt sånt. Diabetessköterskan sa att man inte kunde tro att jag har haft pump i över tre år när man ser min hud, så det är väl ett gott betyg.

Jag antar att jag har ett ganska gott läkkött, fast min hud lätt börjar klia och speciellt så här sommartid ibland håller på att reta gallfeber på mig då sensortejpen kliar så infernaliskt när jag tränar och svettas i värmen. (Det är inte meningen att man ska ha på en Dexcom-sensor mer än en vecka – nej, men vad gör man?)

Olivolja

Ett litet tips jag har när jag tar bort mina kanyler är i alla fall att torka bort limresterna med ekologisk olivolja. Det fungerar utmärkt för mig när det gäller kanylerna, men för att få bort kinesiotejpet och Dexcom-limmet måste jag använda Remove-pads. Padsen försöker jag annars att inte använda i onödan, för de är extremt starka. Om man behöver få bort målfärg är de liksom ypperliga för det ändamålet också…

Allt är naturligtvis individuellt och olivolja för hudvård är visst lite omtvistat, men själv använder jag gärna naturprodukter, och testar mig fram. På min hud är det uppenbarligen toppen med olivolja, men det måste vara en ekologisk sådan.

Styrketräning i 6 månader

Diabetestatuering

Nu är det 6 månader sedan jag började styrketräna på gym. Jag har konsekvent kört samma program som jag fick av min PT när jag började, med två pass i veckan (utöver min övriga träning). Vissa av passen har jag modifierat lite och bytt ut en del övningar i, men i stort har jag hållit mig till upplägget.

Vad kan jag säga om styrketräning i kombination med diabetes typ 1 efter den här erfarenheten, då? Jag skulle säga att det är mycket lättare än konditionsträning – för mig, allt är individuellt när det gäller den här sjukdomen. Styrketräning kan till och med höja mitt blodsocker istället för att sänka det, och det kan ju vara lite meckigt i sig, men överlag är ett pass med marklyft, knäböj, bänkpress och liknande i gymmet bra mycket lättare för mig – blodsockermässigt – än en 10 kilometers löprunda.

Ved

Kroppsmässigt upplever jag att jag har fått bättre stabilitet, styrka och hållning, vilket var en del av vad jag ville uppnå med min gymträning. Styrketräningen har inte bättrat på flåset direkt, snarare har jag fått lite mer barlast (i form av muskler då – vill jag åtminstone tro, haha) så även om jag har blivit betydligt starkare under de här månaderna har jag inte blivit snabbare – logiskt nog kanske, eftersom jag inte har sprungit lika mycket.

I vilket fall som helst är jag jättenöjd med beslutet att börja styrketräna. Min kropp känns mycket fastare, mer hållbar och tåligare på alla sätt. Jag gillar fortfarande att springa mest, men för att kunna göra det måste jag ha en stark kropp. Att den orkar med ett ”pass” hemma på vedbacken är ju också ett stort plus…

Vedhuggning

Hur är det med er andra typ 1-diabetiker som tränar, vilka är era erfarenheter av styrketräning versus konditionsträning?

Som en ny människa med insulinpump

Nu är min splitternya pump ikopplad, och mitt inre leende är bredare än någonsin. Det påstod min pappa när han såg mig häromdagen, åtminstone.

Du blev som en ny människa när du fick din första insulinpump, minns du det? frågade han mig.

Och visst minns jag, även om det är över tre år sedan nu, och även om jag är så van vid att ha en högre energinivå och må så mycket bättre nuförtiden att jag nästan tar det för givet. Men bara nästan. Har man en gång upplevt den skillnad jag upplevde, då glömmer man det aldrig.

Animasvibes

Tänk att de här små grejerna kan göra så stor skillnad för en typ 1-diabetikers mående. Helt fantastiskt, egentligen. De är inga mirakelmaskiner, och alla vill inte ha dem, men för vissa är de helt oumbärliga. Min insulinpump gav mig ett helt nytt liv, hur klyschigt det än låter.

Vikten av bra service

Även om jag har klagat på att det är jobbigt när insulinpumparna går sönder måste jag samtidigt passa på att ge en stor tumme upp till Pharmanova, distributören av Animas vibe i Finland.

Så tillmötesgående och bra service som jag har fått av Pharmanovas personal har jag sällan stött på, varken när det gäller diabeteshjälpmedel eller något annat. Det är så otroligt viktigt att få snabb och kunnig hjälp när man ringer eller mejlar i mer eller mindre upprört tillstånd (eftersom man är så rädd för att något ska gå riktigt illa med ens mående – vilket det ju faktiskt kan göra när det handlar om livsuppehållande apparater som insulinpumpar).

Lainapumppu

Pharmanova har dessutom en telefonlinje som är öppen dygnet runt, och min erfarenhet är att de som svarar verkligen förstår sig på både insulinpumparna och diabetes typ 1. Sällsynt – och mycket, mycket uppskattat!

Värt att fira

Som jag redan har skrivit var jag till läkaren igår. Nuförtiden har jag tagit till mig min äldsta diabetesvän Hannas råd om att fira allt som firas kan i anslutning till min diabetes, och därför korkade jag upp lite bubbel på kvällen när jag kom hem efter läkarbesöket.

Bubbel

Jag firade utmärkta värden, och att det är ett halvt år tills jag måste gå till läkaren nästa gång. Det är liksom inte min favoritsysselsättning, om vi säger så. Numera går det väl an, men de gånger jag genom åren har stegat ut från sjukhuset med tårarna rinnande längs kinderna är fler än jag har fingrar och tår på kroppen. Jag vet hur fruktansvärt jobbigt det kan kännas när det man gör bara inte räcker till och när siffrorna i ens journal verkar vara det enda som räknas för sjukvården. Jag vet hur tungt det är att kämpa och kämpa men aldrig lyckas göra det manuella arbetet som bukspottskörtel lika bra som en frisk kropp kan.

Jag vet.

Men jag vet också att det kan bli bättre. Det gäller bara att hitta sin egen väg, det som passar en själv bäst. Det finns (tyvärr) ingen universallösning eller någon enkel utväg, men det kan bli bättre. Det gäller bara att fortsätta leta, fortsätta söka för att finna det man själv mår bäst av.

Därför tycker jag att alla som kämpar men inte lyckas nå sina mål ska fortsätta. Ge inte upp, försök hitta egna vägar, som Hanna har gjort. Och, som Hanna säger: fira. Fira varje läkarbesök, även om det slutar i tårar. Fira att du har tagit dig igenom det, och att du inte ger upp. Klappa dig själv på axeln och klanka inte ner på dig själv. Du är mer än en siffra, mer än ett HbA1c.

Fortsätt kämpa, det kan bli bättre!

Fira

Att inleda veckan med ett läkarbesök

TYKS

Att inleda veckan med ett läkarbesök på måndag morgon kan kännas lite si så där. Den här veckan gör jag just det. Skönt att ha det överstökat sen, i och för sig.

ÅUCS

Vi får väl se vad tant eller farbror doktor har att säga om mig den här gången. Jag känner mig frisk som en nötkärna, så jag hoppas att mina värden återspeglar mitt mående på den punkten.

En jobbig patient

Jag kom iväg på blodprov en morgon till sist. Det var på håret, för när jag vaknade visade min sensor 4,1 (vilket skulle ha varit helt ok) men blodtestet visade bara 3,6. Mitt blodsocker har en tendens att stiga lite på morgonen, för att sedan sjunka om jag inte äter något inom en hyfsat rimlig tidsram, så jag skyndade mig till laboratoriet och lyckades äntligen få blodprovet taget. Skönt!

Laboratorieprov

Nu stundar nämligen snart ett läkarbesök för min del. Jag är förmodligen en ganska jobbig patient, eftersom jag har haft diabetes typ 1 så länge och nog upplever att jag är något av en expert på just min diabetes. Eller, så mycket expert man nu kan bli på den här sjukdomen. Jag vet i alla fall överlägset mest om hur min kropp och mitt blodsocker reagerar på olika saker.

Bäst gillar jag de läkare som möter mig med attityden att det är jag som kan min sjukdom bäst, och som utgår ifrån mig som person. Sämst gillar jag dem som ska punktmarkera, och som slår ner på en viss dag där blodsockret kanske låg lite sämre än vanligt.

”Vad gjorde du måndagen den 20 mars klockan 9:45? Varför var blodsockret så högt då?”

Ja, du. Den som det visste, liksom. Nuförtiden har jag ju mina anteckningsböcker, så jag kan oftast ge en förklaring, men sådana där enstaka punktmarkeringar ger mig ingenting. Det är en annan sak om man faktiskt blir påmind om ett mönster, och kan göra något åt det.

Det känns också lite så där att allt blir så transparent med blodsockervärdena när man går till läkaren. Minsta detalj kan analyseras och jag känner mig ofta ganska sårbar. Det känns som om man måste stå till svars och kunna redogöra för allt man gör. Som i den här historien, som jag har hört av en annan typ 1:a.

Läkaren: Vad gjorde du här när blodsockret steg så mycket på kurvan?
Typ 1-diabetikern: Kopplade bort pumpen för att ha sex.

Det kan alltså handla om ganska intima och personliga saker i livet, som man förväntas redogöra för. ”Ja, jag hade sex på lördag morgon klockan 8:36. Nu vet du det.” På sätt och vis förstår jag att läkarna behöver få en inblick för att bättre kunna hjälpa, men samtidigt tycker jag personligen att det många gånger kan kännas som att bli förhörd under läkarbesöken.

Hur förhåller ni andra er till att redogöra för era blodsockerkurvor när ni går till läkaren?