Blodsockerblues

Det blev en kort men kärnfull tripp till Sverige den här gången. Lika roligt som det var att åka bort, var det att komma hem igen (trots att snön som föll när jag åkte håller på att regna bort just nu). 

Jag rörde mig bara på Söder den här gången, och passade på att besöka Mahalo, som verkar vara ett riktigt inneställe just nu. Efter att ha testat deras Luaua bowl kan jag definitivt säga att jag förstår varför – så gott! 

Ett smakprov på deras raw snickerskaka och cheesecake med hallon blev det också, dagen till ära. Bakverken är enbart sötade med agavesirap och innehåller varken mjöl eller vitt socker. Perfekt! 


Tyvärr hjälpte det mig inte blodsockermässigt den här gången. Jag hade jättesvängigt blodsocker hela dagen – än var det upp och än var det ner. Det är så svårt att dosera insulin när man inte vet hur mycket kolhydrater maten innehåller (även om den är ”nyttig”) och att gå stora delar av dagen gör det inte lättare. Nej, det var blodsockerblues dagen lång för min del. 

Jag blir lätt nedstämd av såna här blodsockerkurvor (och jag mår ju inte speciellt bra av dem heller) men jag jobbar på att inte låta en kurva styra mitt psykiska mående. Det var en härlig dag och jag gjorde mitt bästa i blodsockerkampen – mer kan jag inte begära. 

Annonser

Lågt blodsocker i mörkret

Vet ni vad jag har märkt? Jag vet inte om det är någonting som har kommit med åren eller om jag bara har noterat det på senare tid, men faktum är att jag känner av lågt blodsocker sämre i mörkret.

Mörker

Jag har funderat på varför det är så här, och kommit fram till att lågt blodsocker – ofta – påverkar min syn. Logiskt nog blir det således svårare att upptäcka att blodsockret är lågt när det är mörkt. Det är inte så att min syn blir dramatiskt sämre när jag har lågt blodsocker, det är mer en vag förnimmelse i synfältet, och den märks ju inte när det är mörkt. Intressant, tycker jag!

Har någon annan det också så här?

I adventstider

I år har jag väntat och väntat på första december. Så här års tycker jag att det är bra att ha något att pigga upp sig med under de allt mörkare och kallare dagarna. Ingenting blir ju roligare än man gör det, så med det i åtanke införskaffade jag mig en egen adventskalender – min första i vuxen ålder! Imorgon får man äntligen öppna första luckan.

English Tea Shop adventskalender

En ny tesort varje dag fram till jul, det kommer att pigga upp morgongröten (som jag inte äter eftersom mitt blodsocker flyger i taket om jag äter gröt) under den ruggigaste årstiden. Blodsockervänligare blir det knappast för mig, som – oftast – inte behöver dosera insulin till te.

Som barn hade jag självklart ingen chokladjulkalender eftersom typ 1-diabetiker inte fick äta socker på den tiden, men min mamma gjorde små leksakskalendrar till mig och min bror. Nuförtiden finns det ju en massa olika kalendrar med både lego, pussel och leksaker att köpa färdiga, så om man tycker att en chokladbit varje dag inte känns helt rätt att de små trycker i sig (vilket jag själv kan tycka) finns det alternativ till barn med och utan diabetes.

Den som tycker att konsumtionshetsen har gått helt överstyr (vilket jag också kan tycka) kan istället passa på att köra svenska kyrkans alternativa julkalender. Man får bland annat säga tack minst fem gånger, fråga någon hur den mår eller skriva en uppmuntrande kommentar på nätet. Det sista kan man gärna göra här på Att vara etta om man känner för det, så förgylls min decemberdag.

När hela livet är blått

Efter världsdiabetesdagen blir det märkbart mindre diabetes i media. Det är som om kulmen nås den 14 november, och sen dalar intresset hos allmänheten. Man får förstås vara väldigt glad för att diabetes överhuvudtaget uppmärksammas allt mer, och för att vi har vår blå månad.

För många (och nu syftar jag på oss som har diabetes) är ändå hela livet blått. Det är inte bara november som är en diabetesmånad, det är december januari februari mars april maj juni juli augusti september oktober och november igen, år ut och år in. Varje dag är diabetes, varje natt. Vad det egentligen innebär kan vara svårt att beskriva, och ännu svårare att förstå.

Ska det vara så viktigt, då? Att folk förstår vad diabetes är? Den frågan kunde jag faktiskt ha ställt själv för ett antal år sen. Spelar det någon roll om gemene man har fel uppfattning om min sjukdom? Vad rör det mig?

Blå natt

Idag skulle jag svara att det är enormt viktigt. Att skapa förståelse är av största vikt, inte bara på grund av fördomarna som florerar, utan kanske allra mest för att undvika farliga situationer, t.ex. om en diabetiker har lågt blodsocker och påträffas av någon som tror att personen behöver insulin, vilket verkar vara en vanlig missuppfattning hos många.

Faktum är också att om allmänheten tror att diabetes typ 1 går att jämföra med en förkylning, kommer vi aldrig att få förståelse för vilken vård som behövs. I dagens Finland, när vårdreformer ser ut att kunna drivas igenom på bekostnad av individers hälsa (ja, så ser jag på saken) måste diabetes ha röster som talar, röster som berättar om hur det faktiskt är när inte bara den 14 november är diabetesdag, när inte bara november är diabetesmånad – utan när alla årets månader är det. När hela livet är det. När hela livet är blått.

Diabetisk slitenhet

Jag är med i ett antal diabetesgrupper på Facebook, och ofta delas intressanta länkar och resonemang som jag tar del av. En sådan länk ledde till en artikel om trötthet, som har publicerats på svenska Diabetesförbundets sidor (klicka för att komma till artikeln).

Trötthet är bekant för många med diabetes typ 1, så också för mig. Det har blivit bättre rent fysiskt sen jag fick min insulinpump, men fortfarande upplever jag att jag är tröttare än jämnåriga friska individer.

Enligt den norska psykologen Jon Haug kan tröttheten bero på diabetisk slitenhet, ett kognitivt slitage som orsakas av att hjärnan ständigt utsätts för tankar och beslut som ska tas om insulinbehovet i förhållande till mat, motion, känslor och så vidare.

Diabetisk slitenhet

Själv köper jag Haugs resonemang rakt av. När man tänker på saken vore det väl nästan underligt om det ständiga utnyttjandet av hjärnkapaciteten som krävs till allt diabetesrelaterat inte tar sig uttryck på något sätt.

Enligt forskningen kan även föräldrar (främst mammor) till barn med diabetes typ 1 drabbas av diabetiskt slitage. Logiskt, tänker jag, eftersom deras hjärnor ska agera ställföreträdande bukspottskörtlar till barnen, innan barnen själva är gamla nog att ta över uppgiften.

För friska individer tror jag det kan vara svårt att verkligen förstå hur mycket tankearbete som går åt till att hålla blodsockret i schack för en person som saknar egen insulinproduktion. Det är ett heltidsjobb, och mer därtill.

Hur tänker ni andra med diabetes om begreppet diabetisk slitenhet? Känner ni av det?

Hoppla, sa blodsockret!

Somliga dagar alltså. När de där jäkla blodsockerkurvorna innehåller bergstoppar högre än Mount Everest. Dem hatar jag.

img_1054-1

Jag mår otroligt dåligt såna här dagar, både fysiskt och psykiskt. Värst är om jag inte vet orsaken till topparna. Just den här dagen tror jag att den kraftiga blodsockerhöjningen beror på lunchen, som måste ha innehållit något jag inte hade räknat med, och följaktligen inte hade doserat insulin till. Svårigheten med att äta sånt man inte själv har tillrett är så påtaglig såna gånger.

En äkta tjolahopp-kurva. Nästan de värsta blodsockerkurvorna som finns, det hurtiga namnet till trots. Än värre är väl bergochdalbane-kurvorna, eller en kombination av de två. Tvi vale!

Med ögonen på Kanta.fi

Mina resultat från ögonbottenfotograferingen har kommit nu. För första gången kom de inte per post, utan till Kanta.fi, som är en riksomfattande finländsk webbplats inom hälso- och sjukvård. Om jag har förstått saken rätt ska allt mer kommunikation mellan vård och patient skötas elektroniskt via Kanta i framtiden.

20171121_111431.jpg

Det är alltid med en stor oro i kroppen jag har öppnat breven gällande mina ögon. Ifjol ögnade jag snabbt igenom texten, och kom till slut till meningen ”Mitään tuoreita muutoksia ei nähdä”. ”Inga nya förändringar”. Pust! En lättnadens suck.

I år? Samma blödning som jag har haft de senaste åren syns i höger öga på fotografierna, men inga nya förändringar. Ei uusia muutoksia. Tack gode gud. Om ett år igen.