Istället för tacoskal

Som jag nämnde tidigare åt vi tacos i tisdags. Jag brukar äta tacoskal av majs ibland, men när jag vill vara snäppet snällare mot mitt blodsocker byter jag ut tacoskalen mot något blodsockervänligare, nämligen:

Taco med kål

Kål! Istället för tacoskal virar jag in allt i ett stort kålblad. Det fungerar jättebra, och jag tycker att det är riktigt gott.

Tacoskal kål

Just den här gången hjälpte det föga att jag valde den blodsockervänliga vägen eftersom mitt blodsocker ändå steg till 12 efter måltiden, men jag är ändå tacksam över att det finns alternativ. I perioder reagerar mitt blodsocker jättestarkt på både mat och motion och när det är extra hoppigt och svänger upp och ner är jag glad över att jag kan äta gott samtidigt som jag inte påverkar blodsockret mer än nödvändigt.

Ikväll är det säkert många som äter tacos, så passa på att testa den här varianten för ett blodsockervänligare fredagsmys!

Annonser

Spenatfylld portabellosvamp med kål i ugn

En kategori som är väldigt populär på Att vara etta är – förvånande nog kanske – den om kost och mat. Jag gillar ju egentligen inte att laga mat speciellt mycket, men jag försöker tipsa om blodsockervänliga rätter då och då, och det verkar uppskattas.

Idag måste jag tipsa om något supergott och enkelt som jag har lagat. Spenatfylld portabellosvamp med mozzarellaost på toppen, och kål i ugn till. Det blev verkligen förvånansvärt lyckat! Att det är en rätt som är både blodsockervänlig och vegetarisk känns helt perfekt.

Portabellosvamp

Man skär bara bort foten på svamparna, och sköljer dem – förstås.

Röd paprika

Ni minns paprikorna? De skulle tydligen bli röda…Riktigt goda har de inte blivit när de har mognat inomhus, men ätbara i en sån här rätt är de.

Spenat

Jag hackade och stekte spenat, paprika, vitlök och chili, och kryddade med salt och peppar. (Ta rejält med vitlök, det gör susen.) Sen tillsatte jag en tomat och rörde ner innan jag tog stekpannan från plattan. Under tiden hade jag svamparna i ugnen på 200 grader.

Fylld portabellosvamp

När svamparna hade varit i ugnen ca 5 minuter fyllde jag dem med spenatröran. Överst lade jag ett lager mozzarellaost och till sist ringlade jag lite olivolja på.

Mozzarellafylld portabellosvamp

Så in i ugnen igen tills osten hade fått lite färg. Det tog kanske 10 minuter, si så där.

Portabellosvamp med kål i ugn

De spenatfyllda portabellosvamparna passar finfint att äta tillsammans med kål i ugn*, eftersom de blir ganska matiga tack vare spenaten och mozzarellaosten. Kål i alla dess former är för övrigt något jag äter mycket den här årstiden. Det är både gott, billigt, nyttigt och blodsockervänligt – och jag gillar allt det ovanstående. Testa!

*Paleoskafferiets recept är lätt att följa, gör det om du vill ha guidning i att tillaga kålen.

Kost och motion

Det här med kost och motion i samband med diabetes typ 1 är knepigt. Vad ska man äta när man tränar? När? Varför? Jag fick en uppmaning om att resonera lite mera kring det här (tack Teta, jätteroligt med respons!), och det ska jag göra idag.

Innan jag går vidare in på ämnet vill jag återigen påpeka att jag inte kommer med några generella råd till alla med diabetes typ 1. Jag kan dela med mig om hur jag gör och tänker, men det är absolut inga rekommendationer. Det här fungerar för mig, helt enkelt. Vad som fungerar för var och en måste man ta reda på själv. Det finns inget rätt eller fel.

Så. Hur gör jag? Jag har skrivit en hel del om hur jag äter tidigare (kolla in en vanlig matdag i mitt liv), och likaså om vad jag gör inför ett träningspass, under ett löppass samt en hel del allmänt i kategorierna träning, motion, mat och kost. Jag äter regelbundet och förhållandevis ofta. Speciellt noga med att äta blodsockervänligt är jag de dagar jag ska träna, oavsett om det gäller lopp eller ett vanligt pass hemma. Då vill jag ha ett så stabilt blodsocker som möjligt, om jag bara kan.

Sallad med bönor

En måltid inför ett vanligt träningspass intas helst minst två timmar före passet, så att jag inte ska ha så mycket aktivt insulin i kroppen medan jag tränar. Ibland är det inte möjligt att äta så långt på förhand, och om jag vet att jag har aktivt insulin i kroppen kan jag ta något blodsockerhöjande precis innan jag ger mig ut och tränar. Det kan vara ett litet äppel, en dadel, några russin eller liknande. Eftersom jag har insulinpump sänker jag basaldosen i pumpen före jag ska träna, vilket underlättar enormt. Med sprutorna fanns det inga andra alternativ än att kompensera med extra mat (eller minska det kortverkande insulinet i samband med måltid före), så det är smidigare med basalminskningarna.

Jag äter ungefär på samma sätt oavsett vad jag ska träna, och oavsett om det gäller lopp eller vanligt träning. Jag kolhydratladdar med andra ord inte inför lopp, men jag kan öka på mängden mat jag äter så att jag verkligen äter mig riktigt mätt på blodsockervänlig mat inför ett lopp. Istället för ”vanlig” pasta äter jag till exempel bönpasta, och inför mitt halvmaraton tog jag extra portioner, som jag kanske inte skulle ha tagit om jag inte hade haft loppet framför mig.

Omelett med saltgurka

Någonting jag är noga med att få i mig inför långpass och -lopp är salt. I början när jag satte igång med att springa långt hade jag missat saltets betydelse och mådde riktigt uselt – tills jag kom på att det var saltbrist. Några extra saltgurkor gör susen! Kvällen före ett lopp brukar jag faktiskt ofta äta salta mandlar och nötter för att få i mig tillräckligt med salt.

Under hårda träningspass (främst löpning för min del) är jag tvungen att tillföra kroppen extra energi ungefär varje halvtimme. Jag har testat fram och tillbaka och det fungerar bäst för mig – faktiskt i enlighet med vad de flesta diabetesläkare rekommenderar. Jag kan inte minska basaldosen mer än jag gör eftersom jag behöver en viss mängd insulin, vilket innebär att jag fyller på med ganska mycket snabba kolhydrater när jag tränar intensivt. Hemma håller jag mig gärna till torkade frukter och liknande, men på halvmaratonloppet sist använde jag energigel, vilket jag egentligen helst undviker annars. Min kropp är inte van vid såna mängder sötningsmedel och socker, men gel erbjuder ett lätt sätt att få i sig snabb energi, så på lopp kan det vara ok, tänker jag.

Efter hårda träningspass och lopp äter jag som vanligt, men återigen – mer. Om jag inte hinner med ett lagat mål mat direkt efter träning tar jag ett mellanmål för att fylla depåerna. Det kan vara något så litet som en näve naturella nötter. Om blodsockret är lågt kan det bli en frukt också. Min kropp är ganska bra på att tala om vad den behöver, och jag har blivit bättre och bättre på att lyssna. Generellt kan man säga att jag inte följer någon diet, och jag håller mig inte heller till ett visst procentintag av kolhydrater, proteiner och fetter per dag, men jag är väldigt medveten om vad jag stoppar i mig. Blodsockervänligt är min devis.

Fråga gärna om något blev oklart! Det finns så mycket att säga om motion och kost i samband med diabetes typ 1 och jag inser att jag har arbetat in ganska mycket av det här tänket i min vardag. Det mesta går på rutin nuförtiden – skönt!

Sista skörden från växthuset

Roligt att mitt förra inlägg väckte så stort intresse! Det har varit många fler läsare än vanligt inne på Att vara etta och det är jag naturligtvis glad över. Det enda sättet vi kan råda bot på den rådande situationen är väl genom att försöka upplysa om hur det verkligen är att leva med diabetes, och det gör till all lycka allt fler.

Från det ena till det andra. I helgen har jag hunnit städa ur växthuset och ta tillvara de sista grönsakerna från höstens skörd.

Tomater

Nu återstår bara att se om det blir ätbara tomater av det här gänget. I så fall kanske de hamnar i en blodsockervänlig tomatsoppa.

Paprika

Jag har också plockat in några paprikor. Frågan är om de borde ha blivit röda, eller om de är av en sort som är mogna när de är gröna. Jag har inte smakat ännu, men det lär väl visa sig – senast när jag sätter tänderna i ett exemplar…

Matcha latte

Det är länge – allt för länge sen jag har tipsat om något blodsockervänligt här på Att vara etta. I Lund lagade jag inte så mycket mat och definitivt inte några nya rätter, och här hemma har jag inte heller hunnit fokusera på den biten sen jag återvände.

Nu skulle det väl vara på sin plats att jag tipsar om något blodsockervänligt igen, men se det kommer jag inte att göra. Däremot kan jag berätta om något nytt jag har druckit: matcha latte! Det lär vara det nya alla hälsomedvetna innepersoner dricker i LA och Stockholm, så jag kunde ju inte vara sämre än att testa jag heller när jag var i Helsingfors sist. (Haha!)

20171013_170301.jpg

Och tja. Vad ska man säga? Nyttigt är det måhända, men speciellt gott tyckte jag då inte att det var. Man kanske vänjer sig vid smaken, men den första koppen var inte riktigt my cup of tea, om vi säger så. Dessutom innehåller en kopp matcha latte fler kolhydrater än en cappuccino, så blodsockermässigt är matcha latten inte speciellt vänlig.

Däremot märkte jag att Espresso House (där jag testade den gröna drycken) har näringsinnehållet i sina produkter utsatt på webben och det är ju något jag som typ 1-diabetiker har efterlyst länge. Det blev så mycket enklare att dosera insulin när jag visste att min kopp matcha latte vägde 203 gram och innehöll 6,8 gram kolhydrater per hundra gram. Man tackar!

Paleo i Köpenhamn

Den senaste tiden har jag kanske gett intryck av att bara ha jobbat och jobbat och tränat och kämpat med mitt blodsocker, men visst har jag hunnit med lite annat också! Bland annat en tur till Köpenhamn.

Köpenhamn

Danmark, alltså. Jag hyser en sådan klockarkärlek till det landet, för att inte tala om språket – underbart! Kärleken till danskarna bottnar i otaliga berättelser som jag har fått höra sedan jag var liten, och de där berättelserna har format min syn på ett land jag egentligen har haft ganska få egna erfarenheter av. Men de blir fler och fler, mina egna erfarenheter av Danmark, och min positiva syn har bara förstärkts.

Paleo

En god erfarenhet jag har av Köpenhamn är Paleo. Paleo är ett matställe som erbjuder stenålderskost, med ganska snälla kolhydrater i rätterna. När jag var där valde jag en äggwrap med lax, och den krävde inte mycket insulin plus att den var god. Win-win!

Cappuccino

Jag strävar efter att äta blodsockervänligt, men det betyder inte att jag alltid gör det. Efter den blodsockervänliga lunchen kändes det på sin plats med en cappuccino, som på grund av mjölken inte är jättelätt för mitt blodsocker att hantera.

Nyhavn

I kombination med en massa promenerande, bland annat till Nyhavn, fungerade det ändå utmärkt. Min blodsockerkurva var nästan provocerande rak den dagen. Hurra!

Paleobröd

Det fanns mycket paleo-produkter överallt i Köpenhamn, tyckte jag. En paleo-smörgås fick följa med som matsäck på tåget tillbaka till Lund, men den var inte så jättegod, faktiskt. Snäll mot blodsockret var den visserligen, men om något inte är gott är det ingenting jag köper igen. Både gott och blodsockervänligt vill jag ha!

Nya rutiner

Rutiner, rutiner. Det är inte förrän man tar ett kliv ur sin vardag som man inser hur många dagliga rutiner man faktiskt har. I Lund har jag delvis annorlunda rutiner än hemma, och jag har fortfarande inte riktigt lyckats komma i balans med mina nya rutiner blodsockermässigt.

Paleo supergranola

Jag äter fortfarande blodsockervänligt, men det är inte samma frukost som hemma. Sen har jag också gjort det till en vana att göra solhälsningen och yoga lite varje morgon, och fast det är nyttigt och bra är det ingenting mitt blodsocker känner igen, och således ruckar det på blodsockerbalansen.

Maraton

Jag har några kilometer till universitetet och i början gick jag fram och tillbaka, men nu har jag fått låna en cykel. Och det är nästan det svåraste i mina nya rutiner, att cykla direkt efter frukost. Jag har inte lyckats komma underfund med hur jag ska dela upp insulindosen inför cyklingen. Antingen blir blodsockret för lågt medan jag cyklar (för att jag har för mycket aktivt måltidsinsulin i kroppen) eller så stiger det för högt. Oftast blir det en riktig topp, som sjunker ordentligt under cyklingen, för att sen börja stiga när jag är framme. Nej, den ekvationen har jag inte fått ihop ännu.

Mitt blodsocker har också svårt med svensk tid. Jag är ju känslig för att ställa om klockan mellan sommar- och vintertid, och det samma gäller förstås tidsskillnaden här. Jag märker att jag inte är i fas med basaldoserna efter tidsomställningen, så det har blivit fler höga och låga värden än jag vanligtvis har hemma. Jaja, det löser sig – kanske. Säkert lagom tills jag ska åka hem igen…