Vandring i Lemlax

Lemlax naturstig

Igår var det dags att upptäcka en ny naturstig igen. Vi bestämde oss för att åka till Lemlax, knappa 15 km från centrum av Pargas, och gå Blåbärsstigen (2,8 km) och Lingonstigen (1,3 km).

Flyttblock

Jag har inte varit i Lemlax speciellt mycket, sist var nog när jag red Hubertusjakt någon gång i tidernas begynnelse (eller si så där tjugo år sen). Man kan fråga sig varför det var så länge sen sist, för det är fina omgivningar.

Utsiktplats Lemlax naturstig

Blåbärsstigen var en positiv bekantskap, jättevacker skog och fina möjligheter till vandring. Till och med ett utsiktstorn att klättra upp i!

Utsikt Blåbärsstigen Lemlax

Från tornet såg man mest skog, men det var en vacker sådan.

Lemlax naturstig spång

Ganska blandad terräng, med några spångar i gott skick. Markerna var blöta men man kunde hålla sig hyfsat torrskodd ändå.

Utsikt Lingonstigen Lemlax

Från utsiktsplatsen på Lingonstigen skymtade vi Pemarn om vi sträckte på oss ordentligt.

Utsiktstorn Lingonstigen Lemlax

Till och med Ebba klättrade upp i tornet. En gårdshund vill ha koll! Hon tog sig självmant upp, men för att komma ner fick hon lite hjälp.

Blodsockerkurva efter vandring

Mitt blodsocker skötte sig exemplariskt under vandringen. Det blev inte så långt, bara drygt 4 km, och jag åt ingenting under tiden. Långsam fysisk aktivitet fungerar oftast relativt bra för mig, och jag behöver inte fylla på med så mycket energi som jag måste göra när jag springer.

Dagens tips från mig till er alla får bli att leta upp närmaste naturstig och välja en lämplig rutt. Det finns ingenting som går upp emot att vara ute i naturen, och man får så mycket alldeles gratis: frisk luft, motion och kanske till och med en motionseffekt på blodsockret. Kom bara ihåg att anpassa insulindoser och energiintag vid rörelse och motion om du är insulinbehandlad!

Annonser

Traillöpning ensam och i grupp

Den senaste tiden har jag nästan uteslutande sprungit i terräng. Det har bara blivit några enstaka pass vanlig löpning sen mitt halvmaratonlopp i oktober. Mycket mörkerlöpning med pannlampa, varav ett pass i grupp på Sattmarksleden med JoggOn.

Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med att träna i grupp, mycket på grund av att jag inte vill ”förstöra” för någon annan om mitt blodsocker blir lågt. Fortfarande har jag lite samma känsla, jag vill inte vara till besvär, och springer därför helst ensam. Ju mer jag har tränat, desto mer har jag ändå insett hur roligt det är att träna och springa med andra. Om bara blodsockret samarbetar, så.

Traillöpning

Imorgon ordnas det andra Pröva på-passet med Team Nordic Trail i Pargas, och planen är att jag ska delta. Egentligen skulle jag ha varit i Karis på Träningsdagen för typ 1:or som jag tipsade om tidigare, men den blev tyvärr inhiberad på grund av för få anmälda. Arrangörerna gör ett nytt försök i vår istället, då hoppas jag det blir av!

Ut på tur

Ut på tur

Mitt blodsocker gillar att promenera. Det är nästan den lättaste motionsformen jag kan ta mig för med tanke på min diabetes, och dessutom gillar jag att gå ute i naturen. Eftersom resten av flocken också tycker om det promenerar vi ganska mycket tillsammans.

Parolastigen

Idag tog vi en tur till Nagu och bekantade oss med naturstigarna Parolastigen och Kasbergsstigen. Den första är 2,5 km och den andra 4,4 km, i ganska varierande terräng.

Parolastigen Nagu

Parolastigen ledde oss till den här utsikten. Om det är så här fint en mulen novemberdag kan man bara föreställa sig hur vackert det måste se ut en solig vårdag.

Paus

Vi hade bara dricka med oss den här gången, och kunde snabbt konstatera att det skulle ha suttit fint med lite matsäck också. Man borde alltid ha matsäck med sig när man är ute och vandrar! Visserligen hade jag som vanligt med mig russin och druvsocker, men det räknas knappt eftersom det är nödproviant.

Myrstack

Inne på Kasbergsstigen stötte vi på den här gigantiska myrstacken. Den var ungefär lika hög som jag är lång (vilket är nästan 170 centimeter).

Vandrarens Nagu

Skyltningen var helt ok. Man tappade inte bort sig, även om det förmodligen är ett tag sen vissa av vägvisarna förnyades.

Kasberget Nagu

Jag har fått upp ögonen för traillöpning den sista tiden, och de här två stigarna erbjuder fina – och ställvis ganska utmanande – möjligheter till löpning.

Naturstig Nagu

Efter att vi hade lämnat våra tassmärken i gästboken kunde vi konstatera att vi måste komma tillbaka med bättre tid – och matsäck. Nu tog vi oss inte hela vägen upp till Nagus högsta topp på Kasberget, och det berodde mest på att magarna kurrade. Den här blodsockervänliga matsäcken skulle ha suttit fint, men det får bli nästa gång!

Kost och motion

Det här med kost och motion i samband med diabetes typ 1 är knepigt. Vad ska man äta när man tränar? När? Varför? Jag fick en uppmaning om att resonera lite mera kring det här (tack Teta, jätteroligt med respons!), och det ska jag göra idag.

Innan jag går vidare in på ämnet vill jag återigen påpeka att jag inte kommer med några generella råd till alla med diabetes typ 1. Jag kan dela med mig om hur jag gör och tänker, men det är absolut inga rekommendationer. Det här fungerar för mig, helt enkelt. Vad som fungerar för var och en måste man ta reda på själv. Det finns inget rätt eller fel.

Så. Hur gör jag? Jag har skrivit en hel del om hur jag äter tidigare (kolla in en vanlig matdag i mitt liv), och likaså om vad jag gör inför ett träningspass, under ett löppass samt en hel del allmänt i kategorierna träning, motion, mat och kost. Jag äter regelbundet och förhållandevis ofta. Speciellt noga med att äta blodsockervänligt är jag de dagar jag ska träna, oavsett om det gäller lopp eller ett vanligt pass hemma. Då vill jag ha ett så stabilt blodsocker som möjligt, om jag bara kan.

Sallad med bönor

En måltid inför ett vanligt träningspass intas helst minst två timmar före passet, så att jag inte ska ha så mycket aktivt insulin i kroppen medan jag tränar. Ibland är det inte möjligt att äta så långt på förhand, och om jag vet att jag har aktivt insulin i kroppen kan jag ta något blodsockerhöjande precis innan jag ger mig ut och tränar. Det kan vara ett litet äppel, en dadel, några russin eller liknande. Eftersom jag har insulinpump sänker jag basaldosen i pumpen före jag ska träna, vilket underlättar enormt. Med sprutorna fanns det inga andra alternativ än att kompensera med extra mat (eller minska det kortverkande insulinet i samband med måltid före), så det är smidigare med basalminskningarna.

Jag äter ungefär på samma sätt oavsett vad jag ska träna, och oavsett om det gäller lopp eller vanligt träning. Jag kolhydratladdar med andra ord inte inför lopp, men jag kan öka på mängden mat jag äter så att jag verkligen äter mig riktigt mätt på blodsockervänlig mat inför ett lopp. Istället för ”vanlig” pasta äter jag till exempel bönpasta, och inför mitt halvmaraton tog jag extra portioner, som jag kanske inte skulle ha tagit om jag inte hade haft loppet framför mig.

Omelett med saltgurka

Någonting jag är noga med att få i mig inför långpass och -lopp är salt. I början när jag satte igång med att springa långt hade jag missat saltets betydelse och mådde riktigt uselt – tills jag kom på att det var saltbrist. Några extra saltgurkor gör susen! Kvällen före ett lopp brukar jag faktiskt ofta äta salta mandlar och nötter för att få i mig tillräckligt med salt.

Under hårda träningspass (främst löpning för min del) är jag tvungen att tillföra kroppen extra energi ungefär varje halvtimme. Jag har testat fram och tillbaka och det fungerar bäst för mig – faktiskt i enlighet med vad de flesta diabetesläkare rekommenderar. Jag kan inte minska basaldosen mer än jag gör eftersom jag behöver en viss mängd insulin, vilket innebär att jag fyller på med ganska mycket snabba kolhydrater när jag tränar intensivt. Hemma håller jag mig gärna till torkade frukter och liknande, men på halvmaratonloppet sist använde jag energigel, vilket jag egentligen helst undviker annars. Min kropp är inte van vid såna mängder sötningsmedel och socker, men gel erbjuder ett lätt sätt att få i sig snabb energi, så på lopp kan det vara ok, tänker jag.

Efter hårda träningspass och lopp äter jag som vanligt, men återigen – mer. Om jag inte hinner med ett lagat mål mat direkt efter träning tar jag ett mellanmål för att fylla depåerna. Det kan vara något så litet som en näve naturella nötter. Om blodsockret är lågt kan det bli en frukt också. Min kropp är ganska bra på att tala om vad den behöver, och jag har blivit bättre och bättre på att lyssna. Generellt kan man säga att jag inte följer någon diet, och jag håller mig inte heller till ett visst procentintag av kolhydrater, proteiner och fetter per dag, men jag är väldigt medveten om vad jag stoppar i mig. Blodsockervänligt är min devis.

Fråga gärna om något blev oklart! Det finns så mycket att säga om motion och kost i samband med diabetes typ 1 och jag inser att jag har arbetat in ganska mycket av det här tänket i min vardag. Det mesta går på rutin nuförtiden – skönt!

Trailpass med Team Nordic Trail

Efter mitt halvmaraton har jag känt mig lite oinspirerad till att springa. Nöta asfalt har i och för sig aldrig riktigt lockat mig (eller mina benhinnor), så när jag fick höra att Team Nordic Trail Finland håller på att starta upp en löpargrupp i min hemstad Pargas bokade jag genast in passet i kalendern. Löpning är en konditionsträningsform som är jättebra för mitt blodsocker och jag vill verkligen inte sluta springa, men för att inte bli uttråkad känner jag att jag måste ta in nya moment i min löpträning.

Merrell

Traillöpning är kort och gott löpning i terräng ute i naturen, och sådan finns det gott om direkt utanför knuten där jag bor. Sattmarksleden ett stenkast bort lär till exempel vara många traillöpares favorit här i trakten, fick jag höra på Pröva på-passet idag. Träningspasset var verkligen inspirerande, och intresset var stort trots ösregn. Titta in på evenemanget på Facebook för att se bilder och filmer från träningen. Vi hade jättekul!

Merrell Allout Terra Trail

Team Nordic Trail Finland finns i Jakobstad och Vasa och nu är alltså Pargas den tredje orten att starta upp en grupp i. Jätteroligt att det är just här! Tränarna ordnar ytterligare ett Pröva på-pass, någon gång i november, och efter dagens pass kan jag bara konstatera att det verkligen lönar sig att komma med. Träningen är anpassad så alla kan delta oavsett tidigare erfarenheter. Själv fick jag en nytändning i löpningen och nu kan jag knappt vänta tills jag får snöra på mig mina nya Merrell-skor igen och ta en runda i skogen här hemma.

Kaarinan syysmaraton 2017

Det var med en viss tvekan jag ställde upp i Kaarinan syysmaraton i år. Men halvmaratonsträckan skulle springas, det hade jag bestämt sedan länge, och eftersom jag varken var sjuk eller döende (bara mer än lovligt trött och sliten) tänkte jag inte backa ur.

Kaarinan syysmaraton

Jag hade en känsla av att det skulle gå åt skogen, och min vana otrogen hade jag faktiskt inte ens plan B, C och D – knappt ens A – för att hantera blodsockret i bakfickan. Det får gå som det går, tänkte jag. Mycket olikt mig, men inte desto mindre sant.

Kaarinan syysmaraton 2017

Klart att jag hade någon form av plan ändå. Den innefattade en basalminskning och intag av snabba kolhydrater ungefär var trettionde minut, men ingenting kändes hugget i sten. Möjligen för att det ändå känns som om jag börjar få lite rutin på löpning och lopp – gällande den biten kände jag mig faktiskt mycket säkrare än när jag sprang halvmaraton sist.

Kaarinan syysmaraton Maria

Och hör och häpna! Jag inledde loppet med en oväntat stark kropp, som orkade det första varvet (drygt 10 kilometer) mycket snabbare och med en mycket bättre känsla än jag hade förväntat mig. Det första varvet kändes inte ens jobbigt.

Kaarinan syysmaraton Maria Johansson

Vid 13 kilometer började jag bli lite lätt illamående, men det kan ha berott på att jag vid det laget hade tryckt i mig två energigel – hej sockerchock! Efter 16 kilometer började det kännas tungt, men ändå genomförbart. Jag saktade ner lite, men kunde öka igen den sista kilometern in i mål.

Kaarinan syysmaraton 7.10.2017

När jag hade korsat mållinjen trodde jag visserligen att jag skulle svimma, det svartnade för ögonen och jag fick sitta ner ett bra tag innan jag kände mig i form igen, men blodsockret skötte sig. Under hela loppet låg det omkring 10 (jag vet, lite högt, men det är tillräckligt bra för mig under långlopp, har jag bestämt). Att det steg till 14 efteråt berodde nog mer på ärtsoppan jag sörplade i mig för att återfå krafterna än på något annat…

Jag ogillar ju att prata om tider här på Att vara etta, eftersom det inte ska få vara huvudsaken för mig med min löpning. Jag blev ändå positivt överraskad när min sluttid bara skilde sig med 24 sekunder från den tid jag sprang samma lopp på 2015. Med tanke på omständigheterna var det mycket bättre än jag hade vågat drömma om, och det bästa av allt var att känslan under loppet var om inte fantastisk så ändå otroligt bra. Min diabetes kändes inte ens som någon käpp i hjulet den här gången, och det om något är väl fantastiskt.

Inför halvmaraton

Uppladdningen har varit exceptionellt dålig, för att inte säga usel. Det känns inte alls som om jag ska springa mitt livs andra halvmaratonlopp imorgon, eftersom loppet totalt har hamnat i skymundan för gästdoktorandtiden i Lund och forskardagarna i Åbo igår och idag.

Imorgon ska jag ändå springa ett halvmaratonlopp. 21,1 kilometer. Det kommer att bli en utmaning som heter duga, på flera plan. Blodsockermässigt verkar jag ha svårt att acklimatisera mig hemma igen efter tiden i Sverige, och det tär förstås både fysiskt och psykiskt. Dessutom är jag fortfarande ganska trött efter den intensiva perioden utomlands.

Halvmaraton förberedelse

Ett tag funderade jag faktiskt på att byta sträckan till 10 kilometer, men eftersom jag var tvungen att göra det ifjol på grund av sjukdom kändes det ändå inte som ett alternativ. Nej, jag siktar på att ta mig runt – gärna med livet och hälsan i behåll. Det får bli mitt mål för loppet. Om jag orkar ha ett leende på läpparna, som under mitt förra halvmaratonlopp, blir det en bonus.

Håll gärna en tumme eller två för mig imorgon – jag har på känn att det kan behövas!