Presentation på Narrative and Wellbeing

Det var ingen som vågade sig på att gissa vad jag har gjort i Tammerfors, men det kan jag tala om nu (om ni så vill höra det eller inte). 

Jag har varit på en konferens vid Tammerfors universitet och presenterat min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1. Det finns en hel del att berätta om konferensen, men det får jag återkomma till en annan dag. 

Det var min första presentation på engelska om avhandlingen, så jag var lite nervös innan. Nervositeten syntes till all lycka inte allt för kraftigt på blodsockerkurvan. Efteråt låg blodsockret på 8, vilket ändå är mer än bra i min diabetesvärld.

Annonser

Mot Tammerfors

En av orsakerna till att jag inte har hunnit koppla av och varva ner på sistone är att det är mycket på gång inom ramen för arbetet med min doktorsavhandling nu. Idag steg jag upp i svinottan och sitter på ett tåg på väg mot Tammerfors.

Järnvägsstation

I Tammerfors ska jag göra något som mitt blodsocker kommer att hata, men som jag själv kommer att älska (när det är över).

Någon som vågar sig på att gissa vad jag ska göra?

Seminarium i Helsingfors

Om det är någon som tycker att det är dödstrist att jag skriver om avhandlingsarbetet och min forskning om sjukdomsberättelser om diabetes typ 1 så får ni säga till! När jag började blogga hade jag ingen aning om att jag idag skulle arbeta med sjukdomsberättelser om diabetes typ 1, men jag tycker att ämnet passar in ganska bra på en blogg om diabetes (även om jag från början enbart hade för avsikt att blogga utifrån mina egna erfarenheter och mitt eget liv med sjukdomen).

VR

Idag tar jag i alla fall tåget till Helsingfors, där jag ska delta i ett kulturvetenskapligt seminarium i dagarna två. Jätteintressant, tycker jag! Seminarier öppnar alltid upp mina ögon för det jag själv jobbar med, och bidrar till nya perspektiv och vad jag tror blir ett bättre slutresultat.

Acklimatisera sig igen

Att det skulle ta ett tag för mitt blodsocker att acklimatisera sig i Sverige hade jag räknat med, men att det samma skulle gälla när jag kom hem igen var mer otippat.

Blodsockerkurva

Jag har haft hoppigare blodsockervärden än vanligt sen jag återvände från Lund. Basaldosen har jag ställt tillbaka som den var före jag åkte, men det ser nästan ut som om jag skulle behöva justera den lite igen.

Man har inte brist på fritidssysselsättningar när man har diabetes typ 1 – det är då ett som är säkert. Alltid finns det något att analysera och justera, för att öka chanserna att få bra blodsockerkurvor.

Allt går så fort

LUX

Ena dagen springer man långpass i Lund, nästa sitter man på tåget hem, och en hel månad har passerat.

Alltgårsåfort

Som det står på byggnaden för humanister och teologer vid Lunds universitet: Allt går så fort. För fort, nästan. Det känns som om det var i förrgår jag packade väskorna och åkte till Lund, och idag är jag redan tillbaka i Åbo på forskarseminarium och presenterar en artikel om diagnosberättelser om diabetes typ 1, som jag har jobbat på under min gästforskartid i Sverige.

Ack ja. Livet. Det går så fort.

Sista långpasset i Lund


Dagen efter resan till Malmö var det dags för det sista långpasset inför mitt halvmaratonlopp nästa helg. Hur jag tänkte när jag anmälde mig till ett halvmaraton så nära inpå den här gästforskartiden kan man fråga sig, och det var just vad jag gjorde innan jag gav mig ut på löprundan. Trött var ordet, ja.

Om jag springer förbi Monumentparken och Sankt Hans backar kommer jag ut på småvägar som inte är asfalterade – mina benhinnor tackar så mycket – och därefter är jag så gott som på landsbygden.

Det är härliga miljöer att springa i. Mitt pass den här dagen blev ett mellanting mellan att springa, jogga och stanna för att knäppa några bilder, och självklart för att kolla blodsockerkurvan. Den höll sig ganska stabilt omkring 9. 

Om det inte hade varit för att jag kände mig totalt kraftlös skulle jag ha fortsatt ännu längre, men den här gången fick 8 km vara good enough. Vägen går vidare mot Stångby, men jag vågade inte chansa på att hitta en enhetlig rutt med oasfalterade småvägar så jag tvärvände och sprang samma väg tillbaka. Huruvida det blev ett regelrätt långpass kan diskuteras, men det var allt jag orkade med den här dagen.

Trött i Malmö

I helgen har jag, utöver mycket annat, hunnit besöka Malmö. Det var verkligen på tiden, för sist jag var här hann jag bara med en snabb titt omkring Centralstationen. Och det finns ju så mycket mer att se!

Malmöcity

Det är en fin stad, inte lika svårtillgänglig som Stockholm på något sätt. (Det tog ett tag innan jag började gilla Stockholm men nu är den kungliga huvudstaden ett av mina favoritresmål.)

Malmö

Av någon anledning dras jag till vatten, så jag tog en promenad neråt Västra hamnen.

VästrahamnenMalmö

Vackra vyer, eller hur? Lite förtogs dagen av att jag var så trött. Det var inte som den diabetesrelaterade tröttheten som jag har haft förut, utan mer som en påminnelse av kroppen om att jag har gasat lite för mycket den senaste tiden. Min plan har hela tiden varit att få ut maximalt av min tid här i Skåne, både arbets- och fritidsmässigt, och därför har jag fyllt kalendern med aktiviteter både på längden och bredden.

Jag vet ju att det lönar sig att lyssna på kroppen, men det är svårt när det finns så mycket att se och göra. Nu har min diabetes dessutom skött sig sen jag lyckades justera basaldoserna, och när jag inte har blodsockret som sätter käppar i hjulen blir det ännu svårare för mig att ta de nödvändiga pauserna mellan varven. Hemma är jag ganska bra på det, men här är det svårare…