Revansch i Sankt Hans backar

Sankt Hans backar

Ha! Där fick mitt blodsocker! Nu har jag tagit revansch i Sankt Hans backar, som jag misslyckades så totalt med sist jag var här.

Sankt Hans backar Lund

Jag bor ganska nära backarna, så jag har sprungit där flera gånger. Eftermiddagspassen är fortfarande lite svåra och leder lätt till lågt blodsocker, men så har jag det hemma också. Att springa före middagen är inte optimalt för mig, trots att jag alltid äter ett mellanmål före.

Sankt Hans Lund

Det är fortfarande väldigt grönt här. Tyvärr har jag börjat känna av mina benhinnor när jag springer. Jag gissar att det beror på att jag har sprungit mer på asfalt än hemma, och att jag både cyklar och går ganska mycket till vardags här. Det är ju inte så välkommet inför mitt halvmaratonlopp om drygt två veckor, men jag hoppas på det bästa.

Annonser

Milen i Skrylleskogen

Igår var det dags för mitt första besök till Skrylleskogen. Jag åkte dit med morgonbussen, och välkomnades av ett härligt väder. Jag hade bestämt mig för att springa 10 kilometers rundan, och hade följaktligen ställt in basaldosen på en temporär minskning inför passet. 

Det går sällan som planerat med diabetes typ 1, så mitt blodsocker var lite väl lågt före passet. Jag tryckte i mig en miniask russin, och sen sprang jag iväg.

Det var skönt att komma ut i skogen ett tag. Det jag saknar mest med att bo i en stad är naturen (jag är en lantis i själ och hjärta). 

Blodsockret var nere och vände på 3,9 och steg till närmare 5 i slutet av löppasset. Efteråt satt en räkmacka och lite medhavd matsäck fint inne på restaurangen. Skryllegården får mycket väl godkänt av mig!

Styrketräning i Stadsparken

Ingen gymträning på en hel månad. Så visste jag att det skulle bli när jag åkte till Lund. Möjligen skulle jag ha kunnat ordna med ett gymkort här, men det kändes inte som högsta prioritet inför min vistelse i Skåne.

Stadsparken Lund gym

Istället har jag tagit mig till utegymmet i Stadsparken några gånger. Det är ju inte som ett fullt utrustat gym, men det finns i alla fall något att lyfta och hänga i, och det bästa är att det är gratis och öppet dygnet runt för vem som helst.

Stadsparken Lund utegym

Jag har joggat till Stadsparken, tränat lite i gymmet, och sen joggat tillbaka till lägenheten där jag bor. Det fungerar bra i teorin, men att träna på eftermiddagarna har varit jättesvårt för mig sen jag kom till Sverige. Det är som om hela basalprogrammet i insulinpumpen inte är anpassat till min kropp längre, och jag har höga blodsockervärden på förmiddagarna och låga på eftermiddagarna. Otroligt störande!

Stadsparken Lund

Annars är det ett ganska bra träningsupplägg. Stadsparken är fin att springa i, även om jag kan sakna lite längre rundor utan asfalt. Tanken är att jag ska ta mig ut till Skrylle och springa långpass där snart. Då hoppas jag verkligen på ett mer samarbetsvilligt blodsocker.

Träna hårt, ät bra – dö ändå

Jag vägrar säga att sommaren börjar vara över, men tittar man ut genom fönstret undrar man nog stundtals om hösten redan är här. Regnbyar och blåst som påminner om höststormar sveper över nejden, allt medan kalendern fortfarande visar sensommar.

I vilket fall som helst tycker jag att det är dags att strukturera upp höstens träningsplaner så här till pappers (eller till skärms, vad säger man nuförtiden egentligen?). Just nu tränar jag till Kaarinan Syysmaraton, som går av stapeln i oktober. Jag satsar på att springa halvmaratonsträckan, vilket innebär att det blir mitt andra halvmaratonlopp. Det grämer mig lite att jag missar Pargasloppet i år eftersom jag är i Lund, men det kan inte hjälpas. Av samma anledning har jag inte heller möjlighet att delta i Tallinn Marathon, som låter väldigt lockande. En annan gång, kanske.

För att komma i halvmaratonform tänker jag springa två till tre gånger i veckan, och fortsätta med styrketräningen två gånger i veckan. När jag åker till Lund blir det en naturlig paus i styrketräningen, så i september blir det fullt fokus på löpning (och lite kroppsstyrka, tänker jag mig). Det lär visst finnas något utegym i Lund, så jag ska nog ta mig dit också. Just nu är det paus i yogalektionerna jag går på, så jag yogar hemma. Minst ett kvalitativt yogapass i veckan vill jag få till, eftersom jag vet hur bra min kropp mår av det.

Yoga

Jag yogar sällan på bryggan hemma, men medge att det blir fina och meditativa bilder med yogamattan och -redskapen där

Jag har också ett litet, hemligt mål med min styrketräning just nu. Ska jag avslöja det? Ja, men okej då! Jag tränar för att klara av räckhäv (även känt som chins eller pull-ups). Jag klarar inte ett enda utan gummiband just nu, men jag övar på den excentriska fasen och kan hänga i en hollow position ganska länge. Just nu tränar jag därför det, samt assisterade räckhäv med gummiband. Mitt hemliga mål är att klara av tre räckhäv till jul. Om det är ett för högt uppsatt mål återstår att se…

Jag hoppas förresten att ingen känner sig hetsad av mina inlägg om hur jag planerar att träna. Avsikten är enbart att – om möjligt – inspirera andra med diabetes, och visa att man kan träna hårt med diabetes typ 1. Själv tränar jag för att må bra, för att det är roligt, och för att det underlättar för mig i blodsockerkampen. Motionseffekten ger mig ett stabilare blodsocker. Man behöver absolut inte träna så mycket som jag gör, och man ska också ha i åtanke att jag bara har djuren (och i någon mån mannen) att ta hänsyn till när jag strukturerar min träning. Jag kan med andra ord lägga nästan så mycket fritid jag vill på att träna i det här livsskedet, och det är det självklart inte alla som kan p.g.a. barn och familj etc. Var sak har sin tid, helt enkelt.

Dessutom är det ju som grabbarna i Styrkelabbet säger: Träna hårt, ät bra – dö ändå. Om du vill träna samtliga dagar i veckan – gör gärna det, men känn dig inte tvingad. Vi ska ju alla dö ändå.

Löparskor för diabetesfötter

Ni vet vad jag tycker om uttrycket diabetesfötter, eller hur? Det är så komiskt på något sätt, som om det bara var fötterna som hade diabetes. Mina fötter har ju för all del diabetes, liksom hela min kropp, så jag får väl vänja mig vid att de kan anses höra till kategorin diabetesfötter.

Asics Gel-Nimbus 18

Nu skulle de här diabetesfötterna vara i behov av ett par nya löparskor. Mina Asics Gel-Nimbus 18 har varit helt oslagbara, men de börjar bli lite slitna i hälkappan. Jag skulle mer än gärna köpa ett par likadana till, men den nya modellen Asics Gel-Nimbus 19 var inte alls lika bekväm på foten när jag provade den i butiken häromdagen. Dessutom är prisklassen på den nya modellen sådan att det svider till ganska ordentligt i plånboken…

Mina fötter mår bra för tillfället, men nuförtiden är jag ganska noga med vad jag sätter på dem. Jag har sett förfärliga bilder på diabetesfötter med oläkta sår och till och med amputerade tår, och det är någonting jag – självklart – vill försöka undvika med alla medel. Jag tror kanske inte att det spelar lika stor roll vad man har på fötterna om man inte springer långt, hårt och mycket (själv började jag springa med ett par inhandlade för några tior från Lidl) men när man nöter vägarna ett visst antal kilometer i veckan med sina diabetesfötter känns det som om bra löparskor är högsta prioritet.

Asics Nimbus 18

Jag har fått mitt löparsteg analyserat och tror att jag har ett supinerat steg. Dessutom har jag en ganska smal fot, med höga fotvalv. Jag söker en neutral löparsko med ganska mycket dämpning för långlöpning. Jag har sneglat på skor från Mizuno, Saucony och New Balance, men jag blir matt bara av tanken på att börja forska i, utreda och testa en massa nya modeller. Tidigare har jag också sprungit i Adidas, och jag promenerar gärna i Nike eller Salomon (beroende på terräng). Reebok har fungerat för styrketräning på gymmet, men för promenader i den modell jag hade var Reebok en ren katastrof, som resulterade i en massa skavsår – precis det jag vill undvika.

Därför undrar jag: Är det någon som kan rekommendera en bra löparsko? Den bör vara anpassad för ett neutralt eller supinerat löparsteg, och ha bra dämpning för långlöpning. Om den dessutom motsvarar Asics Gel-Nimbus 18 blir jag tipsaren evigt tacksam!

Intervju om att träna med diabetes typ 1

För ett litet tag sedan var jag med om en intervju för Treated.com, ett registrerat och EU-godkänt apotek på nätet.

Intervjun behandlar motion och träning vid typ 1-diabetes, och jag berättar lite (eller egentligen ganska mycket!) om min historia och bakgrund till att jag kunde börja springa lopp.

Jag hoppas att jag kan inspirera andra med diabetes typ 1 till att våga börja träna. Jag menar givetvis inte att alla ska börja springa långlopp, men om man vill träna hårt med diabetes typ 1 ska sjukdomen inte behöva vara ett hinder.

P1050049 - kopia

Intervjun hittas på Treateds webbsidor, och kan läsas både på svenska och på finska.

Direktlänk till artikeln på svenska: Springa med typ 1-diabetes: Maria Johansson berättar om att ”vara etta”

Direktlänk till artikeln på finska: Miten sovittaa diabetes ja liikunta yhteen? Aktiiviliikkuja ja tyypin 1 diabeetikko vastaa!

Om man kan finska kan det löna sig att läsa båda artiklarna, för de är lite olika utformade på de båda språken.

Jos olet suomenkielinen ja löydät blogini Treated.com:in kautta: Tervetuloa tänne! Täällä voit vapaasti kommentoida suomeksi jos haluat!

Som en levande reklampelare

Det har nog inte undgått någon att jag jobbar på att vara mer öppen med min diabetes nuförtiden. Efter att ha dolt den i så många år känner jag nästan en skyldighet att vara mer öppen med min sjukdom – både för min egen och för andras skull.

Keps SOC

Vid träning och lopp är det speciellt tacksamt att skylta med att man har diabetes, tycker jag. Om inte annat kanske jag slår hål på myten om att diabetiker är överviktiga och lata och bara ligger på sofflocket (om nu någon tror det?). Därför gör jag mig gärna till en levande reklampelare för min sjukdom. Inför Möviken runt på lördag införskaffade jag en löparkeps, som jag rustade upp lite…

TypeOneDiabetes

Istället för att ha SOC-märket synligt sydde jag fast en lapp med texten Type One Diabetes och något som ska föreställa den blå diabetescirkeln. Jag gjorde några olika varianter, och jag vet egentligen inte om jag är odelat nöjd med den här, men den kanske får duga den här gången. Om jag tröttnar är det ju bara att sprätta upp den igen och sy på en ny.