Traillöpning ensam och i grupp

Den senaste tiden har jag nästan uteslutande sprungit i terräng. Det har bara blivit några enstaka pass vanlig löpning sen mitt halvmaratonlopp i oktober. Mycket mörkerlöpning med pannlampa, varav ett pass i grupp på Sattmarksleden med JoggOn.

Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med att träna i grupp, mycket på grund av att jag inte vill ”förstöra” för någon annan om mitt blodsocker blir lågt. Fortfarande har jag lite samma känsla, jag vill inte vara till besvär, och springer därför helst ensam. Ju mer jag har tränat, desto mer har jag ändå insett hur roligt det är att träna och springa med andra. Om bara blodsockret samarbetar, så.

Traillöpning

Imorgon ordnas det andra Pröva på-passet med Team Nordic Trail i Pargas, och planen är att jag ska delta. Egentligen skulle jag ha varit i Karis på Träningsdagen för typ 1:or som jag tipsade om tidigare, men den blev tyvärr inhiberad på grund av för få anmälda. Arrangörerna gör ett nytt försök i vår istället, då hoppas jag det blir av!

Annonser

Den nya kroppsdelen

Den är koboltblå. Färgen påminner om hennes första cykel, en Tunturi Poni som hon fick välja själv och lärde sig cykla omkring i kvarteret på, iförd en vit hjälm i styrox som framkallade smeknamnet ägghuvud.

Vad säger man när man träffar en ny kroppsdel för första gången?

Hej. Angenämt att råkas. Hoppas vi ska trivas ihop.

Hon har aldrig fått en ny kroppsdel förut. Man får så sällan det. Det är lite nervöst. I början betraktar hon den som en explosiv vara, och handskas med den som om den vore en sådan. Om något sprängs är det kroppen, kanske med en överdos insulin. Tänk om. Man kan ju aldrig veta. Bäst att vara försiktig. På nätterna sover hon oroligt den första tiden, hon är på sin vakt, ständigt beredd att vakna och reagera om det skulle behövas.

Valet stod mellan två olika. Två modeller, två märken. Välj själv, sa de, du får välja helt själv. Hon valde den koboltblå. Inte för färgens skull, jo lite, men mest för att den var vattentät, och för att hon hade läst på nätet att den var bra.

Den är bra. Hon vet inte riktigt vad hon hade förväntat sig, men det blir bättre. Allt blir så mycket bättre. Det ser lite besvärligt ut det där, säger någon. Kanylen som skjuts in under huden, den långa slangen. Hon hade också trott att det skulle vara påfrestande. Det är det inte.

Istället kommer nya rädslor. Tänk om den går sönder. Tänk om de tar den ifrån mig. Jag kanske har för bra värden. Hon vaknar upp med ett ryck om nätterna, genomsvettig, till en mardröm om att den har slutat fungera.

Hellre får de ta en arm, tänker hon. Eller ett ben. Aldrig att jag lämnar den ifrån mig. När hon gör det, när den koboltblå behöver bytas ut och en limegrön kommer i dess ställe gråter hon. Tårarna förvånar henne själv där de rinner längs kinderna.

Den limegröna är fin. Hon packar upp den ur lådan den har kommit i med posten, och stryker lätt med fingret över den glatta ytan.

Hej. Angenämt att råkas. Hoppas vi ska trivas ihop.

Animas vibe blå

Spenatfylld portabellosvamp med kål i ugn

En kategori som är väldigt populär på Att vara etta är – förvånande nog kanske – den om kost och mat. Jag gillar ju egentligen inte att laga mat speciellt mycket, men jag försöker tipsa om blodsockervänliga rätter då och då, och det verkar uppskattas.

Idag måste jag tipsa om något supergott och enkelt som jag har lagat. Spenatfylld portabellosvamp med mozzarellaost på toppen, och kål i ugn till. Det blev verkligen förvånansvärt lyckat! Att det är en rätt som är både blodsockervänlig och vegetarisk känns helt perfekt.

Portabellosvamp

Man skär bara bort foten på svamparna, och sköljer dem – förstås.

Röd paprika

Ni minns paprikorna? De skulle tydligen bli röda…Riktigt goda har de inte blivit när de har mognat inomhus, men ätbara i en sån här rätt är de.

Spenat

Jag hackade och stekte spenat, paprika, vitlök och chili, och kryddade med salt och peppar. (Ta rejält med vitlök, det gör susen.) Sen tillsatte jag en tomat och rörde ner innan jag tog stekpannan från plattan. Under tiden hade jag svamparna i ugnen på 200 grader.

Fylld portabellosvamp

När svamparna hade varit i ugnen ca 5 minuter fyllde jag dem med spenatröran. Överst lade jag ett lager mozzarellaost och till sist ringlade jag lite olivolja på.

Mozzarellafylld portabellosvamp

Så in i ugnen igen tills osten hade fått lite färg. Det tog kanske 10 minuter, si så där.

Portabellosvamp med kål i ugn

De spenatfyllda portabellosvamparna passar finfint att äta tillsammans med kål i ugn*, eftersom de blir ganska matiga tack vare spenaten och mozzarellaosten. Kål i alla dess former är för övrigt något jag äter mycket den här årstiden. Det är både gott, billigt, nyttigt och blodsockervänligt – och jag gillar allt det ovanstående. Testa!

*Paleoskafferiets recept är lätt att följa, gör det om du vill ha guidning i att tillaga kålen.

Blå november

Blå november

Det börjar vara dags att byta ut det rosa bandet mot den blå cirkeln på jackan. Rosa oktober blir blå november – i min värld. Det skulle vara fantastiskt om det kunde vara så för fler; tänk om vi kunde få lika många blå cirklar som rosa band på folks jackor!

Diabetes blå pin

Faktum är ändå att min blåa ring har tappat sin nål på baksidan, så nu kan jag faktiskt inte ens fästa den på jackan. Skamligt! Det är International Diabetes Federation som ligger bakom den blå cirkeln, och därifrån kan man visst beställa pins i 10 pack, men så många behöver jag inte.

Har någon tips på var jag kan få tag på en ny blå cirkel (med betoning på en)?

Ut på tur

Ut på tur

Mitt blodsocker gillar att promenera. Det är nästan den lättaste motionsformen jag kan ta mig för med tanke på min diabetes, och dessutom gillar jag att gå ute i naturen. Eftersom resten av flocken också tycker om det promenerar vi ganska mycket tillsammans.

Parolastigen

Idag tog vi en tur till Nagu och bekantade oss med naturstigarna Parolastigen och Kasbergsstigen. Den första är 2,5 km och den andra 4,4 km, i ganska varierande terräng.

Parolastigen Nagu

Parolastigen ledde oss till den här utsikten. Om det är så här fint en mulen novemberdag kan man bara föreställa sig hur vackert det måste se ut en solig vårdag.

Paus

Vi hade bara dricka med oss den här gången, och kunde snabbt konstatera att det skulle ha suttit fint med lite matsäck också. Man borde alltid ha matsäck med sig när man är ute och vandrar! Visserligen hade jag som vanligt med mig russin och druvsocker, men det räknas knappt eftersom det är nödproviant.

Myrstack

Inne på Kasbergsstigen stötte vi på den här gigantiska myrstacken. Den var ungefär lika hög som jag är lång (vilket är nästan 170 centimeter).

Vandrarens Nagu

Skyltningen var helt ok. Man tappade inte bort sig, även om det förmodligen är ett tag sen vissa av vägvisarna förnyades.

Kasberget Nagu

Jag har fått upp ögonen för traillöpning den sista tiden, och de här två stigarna erbjuder fina – och ställvis ganska utmanande – möjligheter till löpning.

Naturstig Nagu

Efter att vi hade lämnat våra tassmärken i gästboken kunde vi konstatera att vi måste komma tillbaka med bättre tid – och matsäck. Nu tog vi oss inte hela vägen upp till Nagus högsta topp på Kasberget, och det berodde mest på att magarna kurrade. Den här blodsockervänliga matsäcken skulle ha suttit fint, men det får bli nästa gång!

Ögonbottenfotografering

Ögonbottenfotografering

Två korrekta svar av två gissningar på gårdagens gåta: Bra jobbat! Visst är det på en kontroll av ögonbottnen jag har varit! Jag går med lite olika mellanrum, men den senaste tiden har det varit en gång om året eftersom jag inte har några aktiva blödningar i ögonen. Så hoppas jag att det fortsätter!

ÅUCS

Den här gången triggade skanningen igång en sjudundrande huvudvärk, illamående och frossa som jag aldrig har varit med om förut. Kusligt. Det var bara att inta sängläge. Nu hoppas jag att resultaten, som skulle komma om 1-3 veckor, visar på fortsatt friska ögon.