Styrketräning i Stadsparken

Ingen gymträning på en hel månad. Så visste jag att det skulle bli när jag åkte till Lund. Möjligen skulle jag ha kunnat ordna med ett gymkort här, men det kändes inte som högsta prioritet inför min vistelse i Skåne.

Stadsparken Lund gym

Istället har jag tagit mig till utegymmet i Stadsparken några gånger. Det är ju inte som ett fullt utrustat gym, men det finns i alla fall något att lyfta och hänga i, och det bästa är att det är gratis och öppet dygnet runt för vem som helst.

Stadsparken Lund utegym

Jag har joggat till Stadsparken, tränat lite i gymmet, och sen joggat tillbaka till lägenheten där jag bor. Det fungerar bra i teorin, men att träna på eftermiddagarna har varit jättesvårt för mig sen jag kom till Sverige. Det är som om hela basalprogrammet i insulinpumpen inte är anpassat till min kropp längre, och jag har höga blodsockervärden på förmiddagarna och låga på eftermiddagarna. Otroligt störande!

Stadsparken Lund

Annars är det ett ganska bra träningsupplägg. Stadsparken är fin att springa i, även om jag kan sakna lite längre rundor utan asfalt. Tanken är att jag ska ta mig ut till Skrylle och springa långpass där snart. Då hoppas jag verkligen på ett mer samarbetsvilligt blodsocker.

Annonser

Nya rutiner

Rutiner, rutiner. Det är inte förrän man tar ett kliv ur sin vardag som man inser hur många dagliga rutiner man faktiskt har. I Lund har jag delvis annorlunda rutiner än hemma, och jag har fortfarande inte riktigt lyckats komma i balans med mina nya rutiner blodsockermässigt.

Paleo supergranola

Jag äter fortfarande blodsockervänligt, men det är inte samma frukost som hemma. Sen har jag också gjort det till en vana att göra solhälsningen och yoga lite varje morgon, och fast det är nyttigt och bra är det ingenting mitt blodsocker känner igen, och således ruckar det på blodsockerbalansen.

Maraton

Jag har några kilometer till universitetet och i början gick jag fram och tillbaka, men nu har jag fått låna en cykel. Och det är nästan det svåraste i mina nya rutiner, att cykla direkt efter frukost. Jag har inte lyckats komma underfund med hur jag ska dela upp insulindosen inför cyklingen. Antingen blir blodsockret för lågt medan jag cyklar (för att jag har för mycket aktivt måltidsinsulin i kroppen) eller så stiger det för högt. Oftast blir det en riktig topp, som sjunker ordentligt under cyklingen, för att sen börja stiga när jag är framme. Nej, den ekvationen har jag inte fått ihop ännu.

Mitt blodsocker har också svårt med svensk tid. Jag är ju känslig för att ställa om klockan mellan sommar- och vintertid, och det samma gäller förstås tidsskillnaden här. Jag märker att jag inte är i fas med basaldoserna efter tidsomställningen, så det har blivit fler höga och låga värden än jag vanligtvis har hemma. Jaja, det löser sig – kanske. Säkert lagom tills jag ska åka hem igen…

Vadensjöloppet 2017

Idag har jag gjort något lite otippat. Jag har sprungit ett lopp i byn Vadensjö, strax utanför Landskrona. Vadensjöloppet ordnades för tredje gången i år, och när jag fick nys om det var det självklart för mig att delta. Alla pengar loppet inbringar går nämligen direkt till Barndiabetesfonden, som stödjer forskning kring diabetes typ 1. Underbart initiativ!

20170910_130955

Jag skulle inte ha kunnat ta mig till Vadensjö utan bil, men jag fick skjuts ordnad genom arrangörerna. Tusen tack! Det är så fint att se att så många arbetar för att öka kunskapen om diabetes typ 1, och för att vi en dag ska få ett botemedel.

20170910_130753

Vadensjöloppet är ett familjärt litet lopp, som också har en sträcka för de minsta, Vadensjöknatet. Otroligt duktiga små löpare, varav några hade diabetes typ 1.

Vadensjöloppet

Mitt eget lopp gick si så där, eftersom den eländiga CGM:en tappade kontakten. Under hela loppet hade den ingen kontakt, och när den slutligen visade ett blodsockervärde stämde det inte alls överens med verkligheten. Tekniken är bra, bara den fungerar…

20170910_130719

Men, slutet gott, allting gott. Fungerande CGM eller inte, nu har jag både sett Vadensjö och sprungit ett lopp där. Tack vare min diabetes, kan man nästan säga. Det är inte illa!

Om att presentera sin diabetes

Jag tycker att det är jättesvårt att ta upp att man har diabetes på ett naturligt sätt bland nya människor. Ibland går det enkelt, som när insulinpumpen larmar och man kan säga ”åh, det är bara min insulinpump, jag har diabetes” eller när sensorn på armen syns och någon frågar vad det är. Men annars – när ska man säga det egentligen?

”Hej jag heter Maria och jag har typ 1-diabetes” faller sig liksom inte naturligt för mig. Jag vill helst ha en anledning till att berätta att jag har sjukdomen. Alltid behöver man förstås inte säga det heller, men ibland kan det ju vara bra att folk i ens omgivning vet om det.

Maria

Här i Lund har det blivit ganska självklart att jag har talat om att jag har diabetes typ 1 när jag har berättat om mitt avhandlingsområde. Inom de kulturvetenskapliga ämnena är det lätt hänt att man kommer in på reflexivitet och positionering, och i samband med det brukar jag alltid nämna att jag själv har diabetes typ 1.

Hur gör ni andra med diabetes när ni presenterar er sjukdom? Gör ni det?

Ingen reservpump

Insulinpump och insulinpennor

Inför resan till Lund kontaktade jag Pharmanova för att höra om jag kunde få med mig en lånepump som extra säkerhet på resan. Tyvärr – men fullt förståeligt – lånar de bara ut reservpumpar för resor på max två veckor. Ifall min pump får för sig att säga upp kontraktet har jag alltså bara insulinpennorna att ta till. Efter över tre år med pump känns det verkligen som en nödlösning, som jag hoppas att jag slipper använda.

Insulinpennor

Jag har ingenting emot att ta sprutor (ja, förutom att det självklart inte är speciellt trevligt för någon, men så där i princip) men mina insulindoser är så annorlunda nu jämfört med när jag fick pumpen att det förmodligen skulle bli ganska krångligt att hitta någorlunda rätt doser. Jag behöver inte vara rädd för att dö eftersom jag har pennorna – vilket jag skulle göra utan insulin – men ett pumphaveri skulle kunna förstöra min tid här ganska rejält.

Jag håller verkligen tummarna för att min pump fortsätter fungera under hela vistelsen här i Lund!

För kropp och själ

Lever hon? Har hon klarat resan? Jag förstår att frågorna bland Att vara ettas läsare är många, och svaren är ”ja” och ”ja”. Jag lever, och jag har klarat resan. Alldeles utmärkt, faktiskt. Mitt hoppiga blodsocker har redan blivit lite stabilare, så jag får nog skylla blodsockerkurvorna före resan på resfeber och stress.

Frukost

En superfin blodsockerkurva hade jag natten till igår. Så skönt, äntligen! Det är egentligen helt otroligt att stress kan påverka blodsockret så mycket. Eller inre nerver, som min mamma brukade säga när jag var liten. Det är ju liksom inte så att jag går omkring och känner mig jättestressad, men redan ett litet pirr av förväntan, spänning eller nervositet kan sätta sprätt på blodsockerkurvan. Inte att undra på att diabetes typ 1 (och 2 också, för all del) ofta bryter ut i samband med perioder av trauma eller stress.

Yogamatta

Jag försöker minimera stressen med olika medel. Ett av dem är yoga. Min yogamatta fick – trots en överfull kappsäck – åka med till Lund. Det är inte som att yoga hemma på bryggan, men den här utsikten är banne mig inte illa den heller. Nästan som att yoga ute.

Det är förresten lite knepigt det här med hur blodsockret påverkas av allt man gör (och inte gör). Min kropp skulle nog helst se att jag hade samma rutiner och gjorde samma saker varje dag, men min själ vill ha mer än så. Min själ vill ha lite äventyr och se lite nya saker, och det unnar jag den ibland – sen får blodsockret säga vad det vill.

Mot Lund!

Nu bär det av! Den här gången reser jag till Lund med båt och tåg, istället för som sist med flyg. Det finns många anledningar till det, men den diabetesrelaterade anledningen är faktiskt att jag vill kunna ta med mig så mycket bagage jag vill, och kunna ha uppsikt över mitt bagage hela vägen.

Tänk vilken katastrof det skulle vara om kappsäcken försvann under flygresan, tillsammans med delar av vårdmaterialet. Det sägs ju att man alltid ska ha vårdmaterialet i handbagaget när man flyger, men en fem veckors vistelse kräver sådana mängder tillbehör som pumpbehandlad diabetiker att jag knappt skulle få rum för annat i handbagaget i så fall.

Dansk-svensk gårdshund

Resten av flocken stannar hemma. Någon ska ju vakta egendomarna, och även om den dansk-svenska gårdshunden i teorin skulle platsa ypperligt i Skåne har hon det nog  – med ålderns rätt – bättre på hemgården. Jag kommer förmodligen att sakna ihjäl mig, men när man som hund snart fyller 10 och som katt snart 15 har man det nog bäst utan att resa så mycket mer.

Nästa gång jag skriver något här på Att vara etta blir det från Lund. Tjoho!