En klapp på axeln

Visst är de jobbiga, de där hoppetoss-dagarna. Man blir så otroligt sliten, både fysiskt och psykiskt. Ändå har jag svårt att ge mig själv tillåtelse att vara trött och slut. Jag klandrar mig själv för att jag är trött och inte orkar med allt jag vill, fast det egentligen borde vara ganska uppenbart att kroppen inte alltid kan orka med allt, samtidigt som den får stå ut med blodsockervärden som pendlar av och an och ett hjärnkontor som ständigt arbetar på högvarv för att försöka få rätsida på insulindoseringar, matintag, motion, hormoner och allt därtill.

Totally Wearable

Om ingen annan ger dig en klapp på axeln – gör det själv! Armband från Totally Wearable.

Vad jag – och förmodligen många andra typ 1-diabetiker med mig – borde bli bättre på, är att placera en stadig hand på axeln och trycka till. Det måste få vara okej att vara trött ibland, det måste få vara okej att känna sig sliten. Det eftersträvansvärda för mig måste inte vara att prestera lika mycket som (eller allra helst mer än!) dem som inte har en autoimmun kronisk sjukdom som kräver uppmärksamhet dygnet runt. Vi har alla olika förutsättningar i livet, och det är inte nödvändigtvis sämre att inse sina begränsningar och tillåta sig att landa i att man gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har. Jag jobbar vidare på det…

Annonser

Hur det känns när blodsockret svänger

De senaste dagarna har jag haft ett litet helvete i min blodsockerkamp. Ibland vet jag ungefär vad det beror på, ibland inte alls. Psykiskt känns det lite bättre att veta vad svängiga blodsockervärden beror på – fysiskt är det precis lika tungt oavsett.

Hur känns det egentligen när blodsockret hoppar upp och ner? När det rasar så man tror att man ska dö? Det är svårt att förklara, och det kan vara lite olika från gång till gång, men när det är som värst är det verkligen hemskt. Det är faktiskt nästan så att jag önskar att alla fick prova på det någon gång. Ett riktigt högt blodsockervärde, och en riktigt hård insulinkänning med lågt blodsocker, bara en enda gång.

Blodsockerkurva

Alice har provat på det, och som hon själv skriver fick hon sig en riktig lärdom. Läs hur det kändes för Alice, och hela hennes berättelse här (klick!). Som referensram svängde Alices blodsocker mellan 7,5 och 3,0 medan mitt hoppade mellan 15,6 och 2,2 igår. Sådana dagar behöver man verkligen förståelse för hur jobbigt det kan vara att leva med den här sjukdomen, och därför är jag så tacksam för att Alice tog sig tid att skriva sitt viktiga inlägg.

Stort tack än en gång Alice, det betyder så otroligt mycket med empati och förståelse!

5 positiva med diabetes

Vissa dagar är jobbigare än andra i livet med diabetes typ 1, så är det bara. De där riktigt jobbiga dagarna kan det vara bra att påminna sig själv om det positiva som trots allt finns i livet med diabetes, som alltid lika inspirerande Diabetesia uppmuntrar oss att göra. Sofia delar med sig av fem saker hon vill tacka sin diabetes för, och även om jag inte vet om jag vill sträcka mig så långt som till att tacka min kroniska sjukdom för följande saker, har jag också gjort en lista med fem positiva saker min diabetes har fört med sig:

Styrkan
En positiv egenskap min diabetes har gett mig är styrka. Jag tror att jag har blivit starkare som person tack vare min kroniska sjukdom. Det går liksom inte att ge upp i den eviga blodsockerkampen, för den tar aldrig slut. På gott och ont – såklart – men jag har kommit att se min diabetes som en drivkraft, som sporrar mig till att kavla upp ärmarna och ta nya tag – alltid.

Ödmjukheten
Jag tror att min sjukdom har gjort mig mer ödmjuk. För att dra saken till sin yttersta spets balanserar jag ständigt mellan liv och död, och mitt mående är beroende av tillgång till insulin och tekniska hjälpmedel. Utan dem dör jag, och vetskapen om det har nog gjort mig ödmjukare än jag – kanske – skulle ha varit annars. Jag upplever mig också ganska ödmjuk inför andras svårigheter i livet. Eftersom min egen sjukdom inte syns utanpå har jag lättare att förstå och uppmärksamma att andra kan utkämpa strider som finns, trots att de inte alltid syns.

Förmågan att uppskatta små glädjeämnen i livet
Det här är någonting som kanske också kommer med åldern, men jag tycker att jag har blivit allt bättre på att uppskatta små glädjeämnen i livet. Jag har ingen aning om hur länge jag kommer att vara i så gott skick som jag är nu med tanke på min kroniska sjukdom. Vetskapen om att jag kan få försämrad syn eller drabbas av neuropati, som kanske hindrar mig från att springa och träna i framtiden, gör att jag uppskattar morgonrodnad på en januarihimmel lika mycket som känslan när min kropp flyger fram (nåja, flyger och flyger – host!) i löparspåret.

Januarimorgon

Morgonrodnad på januarihimlen – ett av många små glädjeämnen i mitt liv. 

Insikten om vikten av att ta hand om kroppen
Som typ 1-diabetiker har jag alltid förstått att det är viktigt att ta hand om kroppen (även om jag kanske inte alltid har haft redskapen för att göra det). För mig är det lätt att se kopplingen mellan vad jag äter och vad som händer när jag tränar och rör på mig, eftersom det – åtminstone i mitt fall – blir så tydligt vad som är bra för kroppen. En ökad kropps- och hälsomedvetenhet är definitivt något av det mest positiva med min diabetes.

Vännerna
Som Sofia också skriver, är vännerna med diabetes någonting av det bästa min sjukdom har fört med sig. Kamratstödet jag får från Sockertopparna och mina andra vänner och bekanta som också lever med samma sjukdom är ovärderligt. Det behöver inte alltid handla om förståelse, utan kanske snarare om samhörighet. Våra referensramar är gemensamma, och det betyder otroligt mycket för mig i min annars ganska ensamma blodsockerkamp.

Hur skulle din lista med positiva saker din diabetes har fört med sig se ut?

Solig söndagspromenad

Igår var det en relativt solig dag här, för första gången på länge. Så skönt, för jösses vad trött man börjar bli på det eviga regnandet och gråvädret vi har haft.

Hundpromenad

Vi promenerar ju i ur och skur, men nog är det bra mycket härligare när det är lite vitt på marken och solen spricker upp.

Solig promenad

Jag har tipsat om ganska många naturstigar och vandringsleder på sistone, men man ska inte underskatta sin egen närmiljö och allemansrätten heller. Allra mest går vi naturligtvis hemma i knutarna, och i de här trakterna är det nästan som att ge sig ut på en vandringsled det med.

Söndag i januari

Att tanka lite D-vitamin från solens strålar i den här miljön är inte helt fel. D-vitamin lär spela en roll i regleringen av blodsockret, och även om jag inte märker någon skillnad på mitt blodsocker äter jag D-vitamintillskott året om. Det kan knappast skada här uppe i Norden, tänker jag.

Söndagspromenad

Skaffa dig motionseffekt på blodsockret

Jag ”tjatar” ofta om motionseffekten på blodsockret, men den är verkligen en jätteviktig del i min diabetesvård. Skulle jag inte träna och röra på mig så mycket som jag gör, skulle jag inte kunna sköta min diabetes hälften så bra som jag kan. Motionens effekt på min diabetes underlättar mycket i blodsockerkampen.

Nu finns det möjlighet för alla medlemmar i Diabetesföreningen i Åboland att skaffa sig motionseffekt på blodsockret genom att delta i de träningsgrupper vi har.

Diabetesföreningen motion

Föreningen erbjuder vattengymnastik i två olika grupper med start 9 januari och 12 januari 2018, och så har vi två konditionssalsgrupper som inleds efter varandra 11 januari 2018. Anmälningar görs direkt till mig (kontaktuppgifter hittas här) om man inte har varit med tidigare. Gamla deltagare dyker bara upp och deltar som förut.

Inom kort kommer vi också att dra igång träningen inför Kuntovitonen 2018. De gemensamma träningspassen blir kvällstid varannan vecka med start i slutet av februari. Mer information kommer längre fram!

I väntans tider

Vad gör man medan man går och väntar på botemedlet? Man går inte och väntar på det, tänker jag.

Att vara etta

Jag försöker, i den mån det är möjligt, att leva mitt liv så som jag själv vill. Om det är något som känns svårt att göra med min typ 1-diabetes försöker jag hitta lösningar till hur jag ska kunna göra det ändå, eller så gör jag någon variant av det jag vill. Det mesta är möjligt.

Med det sagt, finns det såklart en del saker jag helt enkelt inte får göra. Jag får inte bli polis (vilket grämde mig som ung), jag får inte bli pilot eller yrkeschaufför, och när jag skulle ha velat det fick jag inte dyka (men reglerna för dykning med diabetes typ 1 verkar ha ändrats).

Med ett nytt år framför mig har jag funderat en del på vad jag skulle vilja göra i år. Är det något min diabetes hindrar mig från att göra? Svaret är nej. Jag kommer inte på en enda sak jag inte kan göra på grund av min diabetes. Däremot är en del saker mer riskfyllda och en del väljer jag bort just för att de inte känns värda risken, men i grund och botten kommer jag inte på någonting min sjukdom verkligen stoppar mig från att göra. Den är ett hinder på vägen – absolut, alla gånger och alla dagar i veckan! – men jag upplever att jag kan ta mig runt eller under hindret om jag inte kan ta mig över det.

Hur ser ni andra med diabetes på det här? Är det något ni skulle vilja göra men inte gör på grund av diabetes typ 1?

Blodsockervänlig nyårsmeny

Nyårsdukning

I år satsade jag ganska hårt på nyårsmenyn. Det blev en blodsockervänlig sådan, eller egentligen lite av varje. Det fanns en del att välja på…

Nyårsmiddag förrätt

Förrätten bestod av tapas. Laxrullar, cocktailpinnar med fetaost och oliver, dito med mozzarellaost och tomater, samt honungsmelon och parmaskinka med balsamico på. Allt (utom möjligen melonen) är väldigt snällt mot mitt blodsocker.

Grönkålschips

Ytterligare fanns det grönkålschips, fröknäckebröd och en vanlig grönsallad. Det var mat för ett helt kompani, trots att vi bara var fyra stycken. Bättre med för mycket mat än för lite ändå, tycker jag.

Rotsaker

Huvudrätten var mer eller mindre blodsockervänlig, beroende på hur man ville ha det. Jag gjorde en plåt med blomkål, morot, kålrot och rödbeta och en med potatis och batat. Den förstnämnda snällare mot blodsockret än den senare, men båda lika goda (ja, jag smakade på båda två). Till det lax i ugn, men fler bilder än så här blev det inte på huvudrätten.

Chokladmousse

Efterrätten bestod av en chokladmousse som jag gjorde med 90%-ig choklad enligt det här receptet. Jag kunde konstatera att det var bra att vi hade blåbär och jordgubbar till för det ser godare ut än det var. Smaken var ganska stark och bitter – här skulle det nog ha lönat sig att ha en choklad med lite mindre kakaohalt i. Det var nästan så att jag ångrade att jag inte gjorde världens godaste kladdkaka, men samma efterrätt tre år på raken känns ändå lite väl konservativt, och nu har vi i alla fall testat ett nytt recept, även om det inte riktigt levde upp till förväntningarna.